2014: 167 – Mina hemligheter av Sophie Kinsella

Alla älskar Shopaholic-böckerna. Jag har bara läst den första och jag tycker inte att den är speciellt bra – så jag har inte lockats av att fortsätta. Men – jag tycker inte att Kinsella skriver dåligt, jag tycker bara att Rebecca Bloomwood är helt otroligt irriterande, och så låg Mina hemligheter i en hylla på loppisen i lördags och såklart att jag skulle läsa den. 
 
Och det gjorde jag och den var riktigt trevlig, faktiskt. Inget mästerverk men lagom underhållande. 
 
Emma Corrigan är tjugo-någonting, jobbar som assistent inom marknadsföring på ett stort globalt företag och ska snart flytta ihop med sin pojkvän, som jobbar på samma företag. Efter ett katastrofalt möte i Glasgow sitter hon på planet tillbaks till London där hon hamnar i business class bredvid en utländsk affärsman. Med tre vodka tonics innanför västen och en massa turbulens berättar hon en massa hemligheter för affärsmannen, som hon ju ändå aldrig kommer att träffa igen. 
 
Men – de landar levande i London, och naturligtvis dyker affärsmannen upp där hon minst anar det… 
 
Så, ja, det är ju en enkel och inte särskilt spektakulär historia, men den är charmig, rolig och rapp. Naturligtvis helt orealistisk på alla plan (!), men äsch, helt okej underhållning innan sovdags liksom. Jag kommer inte att fortsätta med Shopaholic-böckerna, men jag kan tänka mig att läsa någon mer fristående Kinsella. 

2014: 166 – Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

Jag har lyssnat på denna flera gånger – det är som att lyssna på en väldigt lång podcast – men när jag hittade den i pappersformat kunde jag ju inte låta bli att köpa den för 2:-. Det gör man ju liksom. 
 
Underrubriken är ”Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige” och det är ju verkligen en ypperlig sammanfattning. Filip och Fredrik är födda 1975 respektive 1973 så de är ju ett antal år äldre än jag (och dessutom killar), så allting kan jag inte känna igen mig i. Det har till exempel aldrig existerat några rökrutor på mina skolor, absolut inga rökintyg, och jag har aldrig sett en Betamaxkassett i hela mitt liv – men mycket annat kan man ju ändå känna igen. 
 
Och vissa saker kan man gapskratta åt. Och vid vissa tillfällen tycker jag synd om deras stackars föräldrar, haha. 
 
Det är så charmigt och trevligt skrivet och har verkligen allt det jag gillar med Filip och Fredrik. Jag vill nog ändå säga att jag föredrar att lyssna på den än att läsa, kanske för att jag ändå hör dem i huvudet när jag läser? 😉 
 
Och jag kommer att lyssna på den igen, och jag kommer med största sannolikhet att läsa den igen också. Och jag önskar lite att jag var åtta år äldre och kille uppvuxen i en småstad så att jag verkligen kunde känna igen mig i alltihop! 
 
Obs: Förordet är skrivet av Ian Ziering, Steve i Beverly Hills 90210! 

2014: 165 – Den vita massajen av Corinne Hofmann

Jag hittade Den vita massajen i Hvitfeldtskas södra aula under Bokmässeveckan efter en körövning, som del i #glömenbok-projektet, och blev jätteglad! Den har man ju hört talas om, att den ska vara så fantastiskt bra. 
 
Det är den inte. Den är förskräckligt dålig. 
 
Corinne Hofmann åkte på semester till Kenya med sin sambo 1987, fick syn på en massaj på en färja och bestämde sig genast för att lämna mannen i Schweiz och flytta till Kenya och bo i lite olika hyddor sådär. Massajen själv är väldigt tjusig men extremt svartsjuk, tuggar khat, dricker för mycket öl och är psykotisk som fasen, men han är ju hennes älskling! 
 
Naturligtvis får Corinne både malaria och missfall och lite hepatit och sådär, men det är ju inget som hindrar att hon ska bo i lerhyddor med massajens morsa, öppna butik, köpa Land Rovers och så vidare. Så gör man ju, helt naturligt! 
 
Ja, jag raljerar, men hon är så himla dum att man bara vill slå henne i huvudet med någon av alla dessa påkar som nämns i boken. Hon gör naturligtvis rätt i slutet, när hon flyttar hem till Schweiz med den gemensamma dottern då hotet om omskärelse kommer för nära, men sedan återvänder hon tydligen för det finns visst två böcker till… 
 
Och. Herregud. Det står ”koka chai” minst tre gånger på varje sida. Nästan i alla fall. 
 
Nä, fy katten. Jag glömde denna vidare med stor besvikelse, för jag trodde faktiskt att detta skulle vara en fantastisk bok. Hepp. 

2014: 164 – Det du inte såg av Patrik Sjöberg med Markus Lutteman

Det du inte såg kom ut ganska precis samtidigt som jag flyttade hem till Sverige, i april 2011. Jag kommer ihåg att det var en massa uppståndelse omkring det hela, men jag hade väl annat att tänka på just då för det blev inte av att jag läste boken. Men – jag hittade den på loppis och nu har jag läst den. Sträckläst, faktiskt. 
 
Jag gillar Patrik Sjöberg. Har alltid gjort, han är så himla opretentiös och verkar vara väldigt äkta rakt igenom. Boken är skriven tillsammans med Markus Lutterman (som nu skriver romaner tillsammans med Mons Kallentoft), men det känns som om man kan höra Sjöbergs röst rakt igenom. 
 
Alla vet ju vid det här laget att mycket av boken handlar om de övergrepp som Sjöberg och hans kolleger utsattes för av tränaren Viljo Nousiainen som mycket unga killar. Det behöver jag inte gå in på. Boken följer dock hela karriären fram till nu, mer eller mindre, och det är inte bara elände och hemskheter. Vissa bitar är otroligt roliga – berättelserna om Mästarnas mästare till exempel är riktiga höjdare. Dessutom – det är chosefritt – Patrik Sjöberg har gjort många dumma saker men han står för dem. Det är inte mycket som han försvarar sig mot, han erkänner att han har gjort puckade grejer och så är det inte mer med det. 
 
Mycket läsvärt och mycket viktigt. Jag lyssnade just på Sjöbergs Sommar från 2011 för övrigt – det kan jag också rekommendera. 

Stövlar, Britt-Marie, podcasts, höst, onsdag

Nu är det höst på riktigt. Stövlarna på. Det spöregnar. Mörkt när man går hemifrån på morgonen och nästan mörkt när man kommer hem. Fast det är ju lite mysigt också. 
 
Igår kväll såg jag de fem avsnitten som hittills kommit av nya säsongen av The Big Bang Theory, pratade med Ida-Klara i telefon en stund och upptäckte att Backmans nya, Britt-Marie var här, finns på E2GO! Det var ju livsfarligt förstås, men jag var så trött att jag lyckades lägga ifrån mig telefonen efter sex kapitel. 
 
Helt underbar hittills. Fredrik Backman är ett geni. 
 
Inte mycket inbokat på jobbet idag, känns skönt att kunna röja undan lite mail och bôs. 
 
Jag är periodare med poddar och igår lyssnade jag ikapp mig på Blankens Swanberg som jag sa, men hörde även de två första avsnitten av Två glas senare, och första avsnittet av nya säsongens strålande Deckarpodden. 
 
Jag är sen med poddlyssning, jag vet, men jag är förtjust. Det är en väldigt trevlig form av underhållning. 

2014: 163 – På det fjärde ska det ske av Kajsa Ingemarsson

Detta är Kajsa Ingemarssons romandebut som jag köpte för ett tag sedan men av någon anledning inte kom mig för att läsa förrän i förra veckan under någon sömnlös natt. Konstigt att den blev liggande faktiskt för jag har ändå gillat de flesta av hennes romaner – men det är sådant som händer när man inte kan låta bli att köpa på sig allt man hittar…!
 
Hur som helst. Rastlösa Paula är i 30-årsåldern, nyss återkommen till Stockholm efter en period i New York. Hon blir förvånad när hon inser att hennes närmaste vänner har blivit vuxna medan hon varit borta – partypinglan Anna har blivit kär och gravid, och Rakel jobbar stenhårt och satsar på karriären. 
 
Ordentlige polispojkvännen Johan börjar tröttna på Paulas rotlöshet och Paula själv ifrågasätter sina känslor för honom. Plötsligt finner Paula att hon står ensam utan någon fast punkt – vad ska hon göra då? Plugga något? Eller resa bort igen? Men så träffar hon en person som erbjuder henne en filmroll – ett erbjudande hon (väl?) bara inte KAN motstå… 
 
Tja. Det är lättsmält och ganska charmigt, men jag vill bara slå Paula i huvudet. Vilken otroligt självisk och jobbig människa! Men – som jag har påtalat förut – att man tycker illa om en huvudperson betyder ju inte att boken är dålig. Författaren är med största sannolikhet ganska medveten om vad hon gör. 
 
Jag kommer ju inte att läsa om den, det kommer jag inte, men jag rekommenderar den gärna som lättsam läsning, kanske en regnig söndag nu framöver. Sådana kommer vi väl onekligen att råka ut för 😉 

2014: 162 – Underdog av Torbjörn Flygt

Åh, detta är en riktigt underbar roman. Jag njöt av varenda sida! Och så vann den Augustpriset också 🙂 
 
Familjen Kraft – mamma Bodil som jobbar på strumpfabriken, storasyster Monica och berättaren Johan bor i ett av de första miljonprogramsområdena i Malmö på sjuttiotalet. Berättelsen kommer från en diffus nutid – vi vet att Johan är gift, har barn och är framgångsrik jurist – men inte så mycket mer än så. Det behövs inte, för detta är just en barn- och ungdomsskildring. 
 
Inget speciellt… händer. Kan man säga så? Men det är bra och intressant ändå. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Mats Olssons De ensamma pojkarna, som ju också utspelar sig i Malmö fast ungefär tio år tidigare. Det är berättelser om vad som händer och sker, det är inte så mycket mer men det behöver det heller inte vara. 
‘
Det är en berättelse om det ”fallande folkhemmet”, och om en sorts klassresa. När Johan börjar gymnasiet blir han kompis med det finare folket från Limhamn, folk med piffiga smeknamn, men det är ändå hans hemkvarter som är viktigast, där det finns en sorts sammanhållning som man kanske oftare hittar i ett höghusområde än på Bellevue. 
 
Bästa karaktären är helt klart mamma Bodil. Hon jobbar och sliter och offrar sig för sina barn, men hon klagar inte. Hon är tvärtom en väldigt godmodig kvinna, som när hon sägs upp från fabriken på grund av arbetsbrist omskolar sig och faktiskt gör karriär. Hon står dessutom för många av bokens vassaste och roligaste repliker. Johan uttrycker sig: ”Frånvarande farsor – varför är det aldrig nån som säjer nåt om det fina med närvarande morsor?” 
 
Härlig roman, alltså. Mycket fin! 
 
 

2014: 161 – Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg

Så kom Utvandrar-sviten till sitt slut, och det kändes bra att vara klar. Delvis för att jag har velat läsa den i många herrans år men inte kommit mig för, men även för att det blev ett hopknyt i historien – och det var dags. Hade det blivit en bok till om Karl-Oskar som änkeman hade det bara blivit för mycket. I alla fall för mig, jag vet att det finns många som skulle önska att sviten blev någon sorts evighetsberättelse. 
 
På sätt och vis är detta nog min favorit i hela serien.  Det är mycket reflektion, mycket om kriget, mycket om indianerna och lite mindre gröt och brädor. Hemskt och sorgligt och sjukdom och elände är det också förstås, men jag vet inte vad det är… jag trodde att jag skulle tycka att den var otroligt sorglig och ledsam hela vägen igenom men det gjorde jag inte. Njöt av denna på ett helt annat sätt än de andra tre. 
 
Jag har läst några recensioner som jag brukar göra innan jag skriver själv, och det är många som skriver att läsnöjet försvinner när man inte får läsa om torparfamiljens vedermödor – jag tyckte snarare att det var lite befriande. Jag tyckte att jag ändå fick höra tillräckligt om människorna vi följer och jag älskar Ulrika mer och mer för varje sida. 
 
Slutet är väldigt vackert och vemodigt. 
 
Jag vill väldigt gärna se filmerna nu känner jag – har inte velat göra det utan att ha läst böckerna först – så jag ska försöka få tag på dem. 
 
Man säger ibland att Din stund på jorden är en sorts uppföljare till sviten, och skulle jag komma över den skulle jag gärna läsa den också. 

2014: 160 – Nybyggarna av Vilhelm Moberg

Det känns lite konstigt att recensera Utvandrar-sviten tycker jag. Särskilt då jag nu tänker säga att Nybyggarna var alldeles, alldeles för lång för min smak. Jag läste den under en natt, och det var den längsta natten på länge… 
 
Men det är ju så vackert och fint, samtidigt. Plus att man faktiskt kan skumma lite här och där, för det är väldigt mycket gröt, byggande, barnafödande, svengelska, barnapassande, tvättande, sömmande, byggande, gröt osv. 
 
Karl-Oskar och Kristina får grannar, Ulrika är prästfru med hatt (jag älskar Ulrika, hon är den bästa karaktär jag har läst på länge), Robert ”gräver guld”, det kommer lite ormar, och så vidare. I en väldig massa sidor. 
 
Naturligtvis är böckerna fantastiska. Jag säger inget annat. Men – man blir lite trött av dem också. Och så är det ju väldigt sorgligt att Arvid och Robert dör. Det är väldigt mycket av allting, så kan vi säga. 
 
Jag är för övrigt väldigt glad att Kristina skärper till sig under seriens gång och slutar vara så himla snobbig. Alla älskar Kristina och tycker att hon är en ängel, jag tycker att hon uppförde sig ganska illa ganska många gånger i de första böckerna. Faktiskt.