2014: 187 – Sleeping Murder av Agatha Christie

Agatha Christie skrev Sleeping Murder mot slutet av livet – och sparade den för att den skulle ges ut postumt, efter hennes död. Många tycker att hon ”sparade det bästa till sist”, och jag har faktiskt läst alla Miss Marple utom två (tror jag) och jag är nog villig att hålla med om att denna är bäst. (Fast ska man vara petig är det inte den sista Marple-boken hon skrev – men den sista som utgavs.) 
 
Gwenda Reed är nygift, och kommer resande från Nya Zeeland för att hitta ett boende på engelska sydkusten åt sig och sin make Giles, som kommer att resa efter henne. Hon hittar ganska snabbt ett lämpligt hus som genast känns som hemma – men blir chockad då hon öppnar en garderob och finner en tapet som hon just fantiserat om till en barnkammare. 
 
När allt är ordnat åker hon till London för att besöka sin släkting Raymond West, Miss Marples systerson, och då även Miss Marple i egen hög person. De går och ser The Duchess of Malfi på teatern, men när Glenda hör de avslutande orden (”Cover her face, mine eyes dazzle; she died young”) får hon en panikattack och rusar därifrån, hem till Wests. 
 
Hon berättar senare för Miss Marple att hon är helt säker på att hon hört just dessa ord yttras för längesedan, till en blond kvinna som hette Helen – av någon med björntassar… 
 
Det är spännande precis hela tiden, på det där typiska Miss Marple-viset där det lyckas vara trevligt och mysigt på samma gång som det är lite creepy – och omöjligt att lägga ner boken. Som vanligt, allts. Upplösningen är överraskande men logisk, och jag som kan få lite spel på deckare där det är alldeles för många personer inblandade brukar inte erfara det med Agatha Christie, trots att det är ett ganska stort galleri att hålla ordning på här. 
 
Alla tummar upp, jag älskar Miss Marple! 

2014: 186 – Kommissarie Morse och vägen genom skogen av Colin Dexter

Jag har sett en del Kommissarie Morse (och Kommissarie Lewis) på TV, men aldrig läst någon av böckerna, precis som fallet var med Midsomer Murders fram till alldeles nyligen. Men nu har jag det, trevligt nog! 
 
Polisen i Oxford får en dikt skickad till sig. De härleder den med hjälp av The Times kulturredaktion och läsare, till ett fall där en ung svensk kvinna försvunnit, och kommissarie Morse får avbryta sin semester för att tillsammans med Lewis försöka lösa fallet, genom att prata med ett otal människor – bland annat personen som hittade Karins väska, och hans fru – som av någon anledning river sönder några foton som hittats i hennes kamera. Men på ett av fotona finns ett hus som Morse identifierar till plats och därifrån kan de slutligen dra en mycket överraskande slutsats. 
 
Så brittiskt, och så bra. Miljöerna i och runt Oxford är lika härliga som på TV, och det är väldigt lätt att använda sig av karaktärerna såsom man känner dem från TV – även om Lewis är betydligt äldre i böckerna (och har en väldigt förtjusning för ägg och pommes frites), och jag kan inte säga att jag riktigt känner igen Morse i boken där han är en riktig kvinnokarl. Men jag har kanske inte sett tillräckligt på TV? 
 
Hur som helst, Dexter är skicklig och jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler. 

Nicci Gerrard minns Sue Townsend

 
Sue Townsend var en av de roligaste författarna jag vet. Inte bara för alla de fantastiska Adrian Mole-böckerna, men även Heja Coventry!, Drottningen och jag med uppföljaren Queen Camilla, och den ljuvligt roliga Number Ten om premiärministern… jag har ännu inte läst The woman who went to bed for a year – men den finns i min e-boks-app, så jag ska se till att ladda ner den snarast möjligt. 
 
I dagens The Guardian minns underbara Nicci Gerrard Townsend, som gick bort alldeles för ung i våras, i en lång artikel. Läs den! 

Lucka #23 – ‘Twas the night before Christmas av Clement Clarke Moore

Ja, kära vänner… vad annars? 
 
== 
 
Twas the night before Christmas, when all through the house
Not a creature was stirring, not even a mouse.
The stockings were hung by the chimney with care,
In hopes that St Nicholas soon would be there.

The children were nestled all snug in their beds,
While visions of sugar-plums danced in their heads.
And mamma in her ‘kerchief, and I in my cap,
Had just settled our brains for a long winter’s nap.

When out on the lawn there arose such a clatter,
I sprang from the bed to see what was the matter.
Away to the window I flew like a flash,
Tore open the shutters and threw up the sash.

The moon on the breast of the new-fallen snow
Gave the lustre of mid-day to objects below.
When, what to my wondering eyes should appear,
But a miniature sleigh, and eight tinny reindeer.

With a little old driver, so lively and quick,
I knew in a moment it must be St Nick.
More rapid than eagles his coursers they came,
And he whistled, and shouted, and called them by name!

 

”Now Dasher! now, Dancer! now, Prancer and Vixen!
On, Comet! On, Cupid! on, on Donner and Blitzen!
To the top of the porch! to the top of the wall!
Now dash away! Dash away! Dash away all!”

As dry leaves that before the wild hurricane fly,
When they meet with an obstacle, mount to the sky.
So up to the house-top the coursers they flew,
With the sleigh full of Toys, and St Nicholas too.

And then, in a twinkling, I heard on the roof
The prancing and pawing of each little hoof.
As I drew in my head, and was turning around,
Down the chimney St Nicholas came with a bound.

He was dressed all in fur, from his head to his foot,
And his clothes were all tarnished with ashes and soot.
A bundle of Toys he had flung on his back,
And he looked like a peddler, just opening his pack.

His eyes-how they twinkled! his dimples how merry!
His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow,
And the beard of his chin was as white as the snow.

 

The stump of a pipe he held tight in his teeth,
And the smoke it encircled his head like a wreath.
He had a broad face and a little round belly,
That shook when he laughed, like a bowlful of jelly!

He was chubby and plump, a right jolly old elf,
And I laughed when I saw him, in spite of myself!
A wink of his eye and a twist of his head,
Soon gave me to know I had nothing to dread.

He spoke not a word, but went straight to his work,
And filled all the stockings, then turned with a jerk.
And laying his finger aside of his nose,
And giving a nod, up the chimney he rose!

He sprang to his sleigh, to his team gave a whistle,
And away they all flew like the down of a thistle.
But I heard him exclaim, ‘ere he drove out of sight,
”Happy Christmas to all, and to all a good-night!”

 
 
==