2015: 26 – Sol och skugga av Åke Edwardson

Åh, så nöjd jag blev när jag hittade inte bara en utan TVÅ Kommissarie Winter-böcker på loppisen förra helgen! 
 
Kommissarie Winter måste hastigt åka till spanska solkusten då hans mor ringer och meddelar att hans far ligger för döden. Det är inte den första hjärtinfarkten, men utan tvekan den sista. Winter har inte haft någon kontakt med sin far på många år, och dagarna han spenderar i Spanien blir tunga och svåra på många vis. Inte nog med det som händer på plats – han är dessutom på väg mot 40, hans partner Angela väntar barn och de ska flytta ihop – och han är inte så säker på att han är redo för något utav det. 
 
Efter faderns död återvänder Winter till Göteborg där han och kollegorna ställs inför ett bestialiskt dubbelmord – ett par hittas mördade i sin lägenhet, sittande i sin soffa – men mördaren har bytt plats på deras huvuden. Kort därpå inträffar ännu ett mord, till viss del identiskt med det första. 
 
En viss vägledning läggs ut av mördaren själv, och snart inser Winter att han själv är del i gåtan. 
 
Mitt i allt detta ska det firas millennieskifte i Göteborg… 
 
Som alla andra Winter-romaner var denna strålande, mycket spännande och välskriven och riktigt fängslande. Jag tycker att Winter är en så otroligt bra karaktär, han är lite snobbig och pretentiös här och där, men han är ändå trovärdig. Ett problem med böckerna är att de äter så himla god mat hela tiden, det är hopplöst om man läser mitt i natten för man kan inte låta bli att bli sugen på sardellsmörgåsar och kittostar och skaldjur och allt vad det är 😉 
 
De andra poliskaraktärerna är också väldigt bra. Halders, som var otroligt störig i de första böckerna, börjar bli mänsklig och de andra har jag gillat hela tiden. Mycket bra och jag är glad att det fortfarande finns massor av Winter kvar för mig att läsa! 
 
Och så får vi ju inte glömma de underbara göteborgsmiljöerna, så ofta sådana som jag vet precis hur de ser – eller såg – ut. Denna bok skrevs 1999 då jag gick på Schillerska och Winter bor runt hörnet, så jag kan verkligen se det framför mig. 

Påskmat – rikt på omega 3…

Misstänker att jag kommer att få ringa jobbet och varna för att jag har blivit ruskigt smart under påskhelgen tack vare all nyttig fisk, ägg och avokado jag har fått i mig. Hur är det förresten med lösgodis, fungerar det också? 
 
 
Sill av olika varianter – bland annat en (tidigare oöppnad) burk med Abbas specialare för 2014, nämligen Ramslök & Citron. Fantastiskt god. Årets specialare var Smögensill med kaviar och äpple – också god, men ganska lik skärgårdssillen. Senapssill fanns det också men det är jag inte så förtjust i. 
 
 
Hemmainlagd sill (jag var inte inblandad) och nubberöra. Har ni ätit det någon gång? Det är något av det godaste som finns. Här finns ett recept. 
 
 
Beskrivning överflödig, tror jag va? 
 
 
Mammas hemgravade lax samt vanlig kallrökt. Så gott! Den kallrökta fick vara med till både frukost och lunch på mörkt bröd idag. Gudagott! 

Melodikrysset #14 2015

Det var minsann inte igår, men nu har jag löst Melodikrysset för första gången på hur länge som helst. Rogivande. Särskilt när man gör det i efterhand och kan spola förbi sådant som Hasse Andersson och Whitney Houston. 
 
 
L1 – geografisk plats som sammanknippas med Hasse Andersson blir förstås KVINNABÖSKE. L3 + V6 + V5 önskade ord 3, 4 och 5 ur den svenska titeln till Det var EN ITSY-BITSY teeny-weeny yellow polka-dot bikini. Inte helt okänd melodi 😉 Det gick att räkna ut att V1 skulle bli KANYE WEST med knäna, och det var det ju också, Only one som han faktiskt skrivit ihop med Paul McCartney. L5 var något av en chansning men det lär vara SYSTER Jane då första ordet i titeln även skulle utgöra en yrkestitel, och båda S:n fanns redan på plats. 
 
V8 gav Tommy Körberg sjungandes Lars NORDLANDERs fina översättning av That’s life – Mitt liv heter den på svenska. L7 var signaturmelodin till Familjen FLINTA. Och L2 är inte helt lätt, efternanmet på Lene i Aqua efterfrågades och fråga mig inte varför jag kommer ihåg det, men jag vet att hon heter NYSTRÖM. Fast egentligen med norskt Ö, då, men det slapp vi visst. 
 
Sedan kom världens underligaste dubbelfråga som bestod av två melodier som inte har någonting alls med varandra att göra – varför de blev dubbelfråga är bortom mitt förstånd. Men först önskades i alla fall ordet som upprepas i Bohus Bataljon, vilket då får bli BOM, och sedan ett verb ur Någonting att ÄTA. Om någon förstås kopplingen vill jag väldigt gärna höra, jag kanske bara är trög någonstans. 
 
Sedan jösses, V11, N*SYNC (fast utan asterisk). Hade nästan glömt av dem och tycker inte om Bye bye bye – också läge för spolning, alltså. V13 var Morning has broken som förknippas med CAT Stevens. Därpå filmmusik ur Agent 007 ser RÖTT, där då färgen önskades. Och till slut, en av mina favoritlåtar – I will always love you med en av mina icke-favoritartister, nämligen WHITNEY Houston. Man ska inte tala illa om de döda, men jesus vad tröttsam hennes röst är. 
 
Dolly, däremot… 
 

Kära nån, mina vänner…

 
Alltså jag har ju aldrig känt mig så övertygad om en diet som nu. Så välformulerat! Så bra! Så väl översatt! (Eller inte.) 
 
Jag är lite tveksamma till effekterna av denna diet men då visar det ju sig att efter egen test är resultaten riktiga. Den otroligt välrenommerade publikationen Shape Magazine hade sina tvivel men nu har de bytt skepsis mot extas (OBS: det är ungefär den roligaste meningen jag har läst i hela mitt liv.). Sedan har de tydligen genomfört en egen studie, och av någon anledning krävs ett kommateckan i den meningen, och nu har framgång verkligen HITTATS och vad SKÖNT att det är så. 
 
Sådant jefvla skräp. Tro INTE på detta, kompisar. Bullshit hela vägen. 

2015: 25 – Lejontämjaren av Camilla Läckberg

Det är många som tycker att Camilla Läckberg inte är rumsren, eller åtminstone att de som gillar henne inte är det.
 
Jag tycker att hon är ganska bra och har egentligen ingenting emot hennes böcker. Visst, det är mycket misär och elände och nej, det är inte helt realistiskt att Fjällbacka drabbas av så extremt mycket av de varorna samt mord, men där får vårt suspense of disbelief träda in för det är väl ungefär som stackars Midsomer. ((Rebecka och jag har planer på att skriva böcker om Fjällbacka som en zombiestad eftersom alla inom kort kommer att vara döda.))

Detta är nog det bästa jag har läst av henne sedan Stenhuggaren, som var den första Läckberg-boken jag läste för många herrans år sedan – det var nog en påskhelg faktiskt.

I alla fall. Här är det vinter i Fjällbacka. En flicka, Victoria, som försvann på väg hem från ridskolan fyra månader tidigare irrar svårt skadad, blind och halvnaken ut ur skogen och in på en bilväg. Bilen som kommer hinner inte väja och hon dör på en gång, utan att kunna berätta för någon om de oerhörda grymheter som hon utsatts för.

Samtidigt håller den – evigt rediga – Erica Falck på att forska i ett gammalt brottsfall där en hustru dömts för mordet på sin make. Men frun berättar ingenting, och Erica förstår att något inte stämmer. Kan den gamla parallella historian ha med det nya fallet att göra?

Ja, naturligtvis är det så – Läckberg kör alltid med parallella historiska historier (!) och på något vis har de alltid med varandra att göra. Ibland är det skickligare gjort än annars, men det är hur som helst välgjort i detta fallet. 

2015: 24 – Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

Ja. Alltså. Jag faller sällan för rekommendationer om ”feel-good”-böcker. Jag är förmodligen för fast i allt deprimerande, trasigt och upprörande jag läste och skrev uppsatser om på universitetet. Där läste vi definitivt ingen feel-good. 
 
Men – det är många vars åsikt jag respekterar som har rekommenderat Lucy Dillon och jag väntade ivrigt på att någon av hennes böcker skulle dyka upp på E2GO – det gjorde de aldrig, men Ensamma hjärtan och hemlösa hundar dök till slut upp på loppisen. Hurra! 
 
Rachel är 39 år. Har just förlorat sin älskare, sin anställning och sin bostad. 
 
I samma veva har hon ärvt sin mosters hus i Worcestershire, inklusive hundpensionat och extra hund. Och den sprudlande australiensiskan som sköter stället. 
 
Och så – tro det eller ej – dyker en tjusig veterinär upp! OMG! 
 
Alltså. Detta är en hemskt rar och gullig roman, men det är så förutsägbar att det är inte klokt. Men det förtar inte underhållningen för den är väldigt fin, och den är dessutom välskriven för att vara en extremt typisk chick-lit-roman. Jag kommer att läsa mer av Lucy Dillon om jag får chansen – hon ligger på samma nivå som Marian Keyes med kollegor, och det tycker inte jag är något negativt.