2015: 45 – Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan

Detta var min första bekantskap med David Levithan. Jag kan garantera att det inte blev den sista. Så. Jäkla. Bra. 
 
Dash och Lily är två tonåringar från New York som inte känner varann, men som båda råkar vara ensamma i stan över jul. Lilys föräldrar har åkt till Fiji för att fira silverbröllopsdag och lämnat henne i storebror Langdons vård – men han är mer intresserad av att spendera tid med sin flickvän. Dashs föräldrar tror att han firar hos den andre. 
 
Något de har gemensamt är att de båda gillar att hänga på The Strand Bookstore vid Union Square. (Det mest fantastiska ställe jag någonsin varit på, eller ett av dem – de har 29 hyll-KILOmeter böcker!) 
 
När Langdon tröttnar på att underhålla lillasyster kommer han på en plan för att hon ska träffa någon. Han skaffar en röd Moleskinebok där hon skriver ledtrådar och utmaningar, för att placera ut den på Strand för att se om någon plockar upp den och följer anvisningarna så att boken kommer att komma tillbaks till henne. Boken passerar seedan massor av olika personer och ställen, med nya utmaningar och ny information i. 
 
Dash får till exempel sitta i tomtens knä på Macy’s, och Lily går på ortodoxt judiskt disco mitt i natten på julafton… 
 
Det är förstås lite förutsägbart – men ändå inte riktigt så enkelt som man kanske kunde tro. Det är hur som helst en ofantligt varm, trevlig och rar bok, och jag älskade den högt och rent! Dessutom fick jag julstämning av den, mitt i vackra maj 😉 
 
Jättefint. Jag är tokig i Levithan redan och kommer att försöka suga i mig precis allting av jag kan hitta av honom. 

2015: 44 – Avdelning 73 av Sofie Sarenbrant

Sist vi lämnade Emma Sköld och systern Josefin i Visning pågår var Emma höggravid med mäklarsambon Kristoffer. När vi träffar henne igen har hon legat i koma i fem månader efter en svår ridolycka då dottern Ines var fyra veckor gammal. 
 
Under Emmas frånvaro har Kristoffers före detta flickvän Hillevi nästlat sig in i hans liv och agerar extramamma åt Ines. Hon har själv förlorat ett barn, och Kristoffer låter henne hållas – på villkor att hon absolut inte går utanför lägenheten med flickan. Men Hillevi har andra tankar – och absolut ingen lust att släppa ifrån sig ansvaret när Emma väl vaknar ur koman. 
 
Kristoffer tror att hon går hemma på dagarna, men sanningen är att hon har tagit ett städjobb på sjukhuset – allt för att hålla koll på Emma. Emma i sin tur börjar få minnesbilder, drömmar och starka känslor av att något inte är som det ska. Hon ber sin gode vän och kollega Nyllet att hjälpa henne att ta reda på sanningen – vilket bara gör det hela ännu trassligare. Hennes pappa, pensionerade polismästaren litar nämligen inte ett ögonblick på Nyllets intentioner. 
 
Jag tycker att Sarenbrant är väldigt bra. Detta är en kuslig deckare som utspelar sig till stor del på ställen där man väl tänker att man är säker. Men inte… 
 
Min enda invändning här är att det känns som om språket har blivit lite tråkigare än tidigare – kortare och ”choppigare” meningar som påminner mig om Denise Rudbergs chick-lit. Men – det är inget som förtar att boken är bra, definitivt inte. Jag gillar den och ser fram emot mer Sarenbrant – och det lär det väl bli! 

2015: 43 – En liten chock av Johanna Lindbäck

En liten chock är Johanna Lindbäcks debutroman – Johanna känner vi ju från Bokhora, inte sant? Jag läste hennes Min typ brorsa för över två år sedan – att tiden kan gå så otroligt fort, det känns ganska nyss – men har sedan inte kommit över något av henne på loppis eller liknande. Men så slog det mig att jag kan ju kolla e-boksappen och jajamensan, där fanns några stycken. Så jag börjar från början, helt enkelt. 
 
Huvudpersonen heter Gustav och har ett par månader kvar till studenten. Vad han inte har är en tjej, spännande kompisar eller en ny personlighet. Eller riktigt lika långa ben för den delen. Han lever ensam med sin pappa som är änkeman och amerikan – och väldigt osäker på om han ska vara förälder eller kompis till Gustav. Han är populär universitetsprofessor och har allt som oftast sina unga coola elever hemma på middagar, eller kommer hem mitt i nattten med eller utan damsällskap. 
 
Gustav blir övertalad av en klasskamrat att börja hjälpa till att arbeta med skoltidningen. I samma veva kommer en ny lärarvikarie i engelska till klassen, Eva, som utmanar Gustav och hjälper honom att utveckla sin skrivartalang. Kompisen Elin, som fått honom att börja med skoltidningen, är lika trött på sitt liv och hon och Gustav bildar en pakt – de ska göra något oväntat för att göra sina förutsägbara liv bättre. 
 
Och nog drar det hela ihop sig till – en liten chock. 
 
Jag tyckte jättemycket om denna boken. Gillar alla karaktärer – nå, mer eller mindre – och älskar att den är kryddad med massor av litterära referenser och rolig användning av språk. Det märks att Lindbäck är gymnasielärare tycker jag, utifrån bitarna som utspelar sig i skolmiljö, men det är absolut inget negativt. 
 
Mera Lindbäck to come! 🙂 

2015: 42 – Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Jag läste ju om Cirkeln för en dryg månad sedan för att det äntligen skulle bli dags att läsa Nyckeln – och då läste jag förstås om Eld också. Som jag måste ha läst otroligt snabbt när jag läste den första gången, för jag ska villigt erkänna att det är en hel del som jag inte kom ihåg nu när jag läste den igen. 
 
Hur som helst. Jag vill inte skriva för mycket och spoila, för även om de flesta förmodligen redan läst boken så vore det väldigt tråkigt om någon blev besviken. Vad jag kan säga dock är att den är mycket bättre än Cirkeln, vi får lära oss mycket mer om de karaktärer som inte fick så mycket utrymme i första boken, en fantastisk ”pairing” dyker upp och det finns en hel del riktigt mörka och starka scener. 
 
Dessutom – mycket populärkulturreferenser, och en väldigt vettig analys av sektbeteende. En sekt med demonanknytning är ju faktiskt ganska läskig… 
 
Om du inte har läst trilogin, gör det då. Om du har gjort det, läs för all del om den. Den håller en gång till. Och fler ändå! 

2015: 41 – En doft av apelsin av Joanne Harris

Jag har ju förstås hört talas om Joanne Harris förut, i och med Chocolat, som jag förstår är en sorts romantisk komedi. Eller något. Trodde detsamma om En doft av apelsin men kunde knappt ha haft mer fel.

Det är inte romantiskt. Och inte komiskt. Men väldigt läsvärt och tänkvärt.

Framboise Simons har ett arv från sin mor – hennes receptbok. Hon återvänder till sin barndomsby under falskt namn efter att ha blivit änka, och startar ett crêperie. Ingen ve vem hon är – eller?

Men, ju mer hon läser i moderns dagbok, desto mer kommer minnena tillbaks. Minnena från den hemska barndomen under tyska ockupationen, med den skarpa och ofta rent elaka modern, fadern som gått bort i kriget och den komplicerade relationen till syskonen. Och den komplicerade relationen till en tysk ockupationssoldat, inte minst.

Modern är omsorgsfull vad gäller sitt hem och sin matlagning, dock, och det är detta som skrivits ner på ett nästan hemligt språk i boken som Framboise ärvt. Hennes syster Reine-Claude ärvde ett gäng vinflaskor, hennes bror Cassis gården – men han dör tidigt så Framboise får ta över den vid återkomsten. Dock lider modern av svåra migränanfall mot vilka hon måste ta morfin (var får hon tag på den, tro?) – oftast triggas anfallen av en doft av apelsin. Apelsin – som aldrig får finnas i huset av denna anledning.

Fantastiskt skriven bok med otroliga skildringar av både personer och miljöer – men som sagt, det är hemskt läsning. Dock gripande och tänkvärt.

Tyckte mycket om den och ser fram emot att läsa mer av Harris. Kärlekens dårar ligger till exempel och väntar på mig, och jag undrar om inte Chocolat också finns någonstans här i hyllorna 🙂 Rekommenderar!

Charmless man – charmlessly stuck in head

Jag drabbades av en britpop-craze häromdagen. Det skulle jag inte ha gjort, för nu får jag omöjligt Charmless Man ur skallen. Varför kunde jag inte hålla mig till Lush och Dubstar och dem? Nä, det var tvunget att bli Blur och Oasis, som aldrig lämnar hjärnan. 
 
Jaja. Gjort är gjort. Här har ni, så kan vi lida ihop. 
 
 
((Det är ju en BRA låt. Och det gör inte ont att titta på Alex James, som vanligt. Men så tröttsam när den spelas i huvudet non-stop i fyra dagar, typ. I och för sig – förmodligen bättre att ha fast i skallen än Parklife. Även om jag älskar den också. Konstigt, jag har aldrig varit något större Blur-fan, jag vet inte var detta har kommit ifrån.))