Stories from the city, stories from the sea

Jag läste första boken om Rosengädda för ett par år sedan men kände att jag behövde friska upp minnet innan jag gav mig på bok nummer två. Därför tänker jag inte skriva om den förra, utan noterar bara att jag läste den och länkar alltså till recensionen ovan. Som fortfarande gäller, då. 🙂 

 

Tessan och geten Bella har flyttat in i det gamla stationshuset i Rosengädda. Huset håller på att förfalla, men Tessan misströstar inte – det ska minsann bli mysig kvarterskrog av! 

 

I byn finns en liten jourbrandstation, och där sitter brandmannen Jonny och är ledsen framför en TV-film om delfiner. På grund av en skada har han inte klarat brandkårens fystest och måste därför syssla med pappersarbete i bushen. 

 

Och så kommer en ny herre till godset Smörkulla. Tjusige, mystiske Rafael kommer och vänder upp och ner på allt som finns. Vad har han egentligen för hemligheter? 

 

Ja, det är precis som man önskar sig – varmt, roligt, feel-good utan att vara pråligt. Absolut allt jag önskar mig av Emma Hamberg, som jag beundrat i så många år och som jag fortfarande beundrar och blir otroligt inspirerad av. Förresten, när jag ändå pratar om henne kan jag ju passa på att rekommendera hennes tvillingdöttrars blogg, Nollkroppskontroll, som visar prov på oerhörd talang. Surprise surprise! 😉 

 

PS: Bror ÄR med på ett hörn! 😀 😀 😀 DS 

 

Filippa har kommit in på Royal Drama School, och i denna boken följer vi henne under alla tre åren på skolan. Kul att det blir såpass kompakt tycker jag, Vi får hänga med på allt ifrån den första skakiga dagen till avslutningsshowen i trean – genom blodiga slagsmål, scenkyssar och intriger eleverna sinsemellan. Konkurrensen är stenhård redan på utbildningsnivå i denna branschen… 

 

Lite lagom namedropping hinns också med, bland annat Sir Ian McKellen får vara med på ett hörn. När sådant görs på ett humoristiskt vis gör det mig verkligen ingenting – jämför med Salman Rushdie i Bridget Jones dagbok, till exempel, eller för den delen den fantastiska biten med Lars Adaktusson i En annan del av Bromma. 

 

Lagom underhållande, väldigt roligt av och till och som sagt, det är bra att det är kompakt för det hade kunnat bli långrandigt. Nu är det rappt och det händer något hela tiden, Filippa har fått lite mer vett i skallen och ja, jag gillar henne och författarinnan. 

 

Nog om det – jag läste boken på en eftermiddag och visst är det ganska intressant att läsa om världar som man aldrig ens varit i närheten av att komma i kontakt med. Det är orgier, fylleslag och skandaler som man inte ens kan tänka sig. Dessutom en hel hög namedropping, allt blandat med ett antal foton på mer eller mindre extremt lättklädda damer. Carolina Gynning och systrarna Graaf spelar bland andra ganska stora roller i Bingos förflutna. 

 

Men – som han säger själv – nya Bingo kan bli lite generad av boken och det kan han gott ha. Haha. Nog för att han verkar ha haft brutalt roligt mellan varven – det verkar rätt så ansträngande också. Säkert betydligt enklare att vara stadgad trebarnsfar i Stockholm! 

 

Så ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är en ganska rolig och underhållande bok, men det är nästan svårt att tro att vissa saker faktiskt har inträffat. Helt okej underhållning för en eftermiddag och 35:-, är en ärlig sammanfattning 🙂 

 

Nu är det dags för en ny inriktning för Ohlsson, nämligen den om den hårdkokte advokaten Martin Benner. ((Vill man ha lite bakgrund om honom innan man läser romanen så finns novellen Mannen utan sorg ute på Piratförlaget – jag har ännu inte läst den, men tänkte göra det emellan Lotus Blues och Mios Blues)). 

 

Det regnar, då den första dagen. Dagen då allting går åt helvete. En man dyker upp på Benners kontor för att be honom om hjälp med att försvara hans syster – massmörderskan som gått under namnet Sara Texas hemma i Sverige. Problemet? Sara Texas är död. Innan hon dog erkände hon fem mord – men nu vill brodern se till att hon får upprättelse. Dessutom vill han få tag på hennes son, Mio. 

 

Benner är en jäkel till karaktär, alltså. Så oerhört självgod och arrogant att man borde avsky honom, men av någon anledning gör man inte det. En intressant twist med honom är att han ger sken av att vara superskarp hela tiden, men han går på de konstigaste sakerna som folk lurar i honom. Naturligtvis är det medvetet av Ohlsson, men det är oväntat varje gång. 

 

Det blir en hisnande resa genom Sverige, Schweiz och till slut USA för att få någon klarhet i historien. Får man det? Nej – inte helt och hållet. Det är en väldigt tydlig cliffhanger, och jag ser verkligen fram emot att läsa uppföljaren Mios Blues så snart jag bara orkar! Det är nämligen ganska krävande att läsa om Martin Benner 😉 

 

Naturligtvis blandas en eller annan karl in i det hela också. Ja, och så bästa kompisarna Sofie och Katarina. 

 

Detta är något av det plattaste jag har läst i hela mitt liv. Herregud. Språket är förfärligt och handlingen extremt banal. Klyscha följer på klyscha och vissa formuleringar kräver skämskudde. 

 

Så, nä, jag kommer inte att läsa vidare i denna trilogin och jag rekommenderar inte att någon annan lägger någon tid på denna heller. Inte nog med att den är dålig – den är dessutom förutsägbar så det står härliga till. 

 

Men – each to their own! Jag vet många som tycker att denna är helt okej som underhållning…