Stories from the city, stories from the sea

 

Här kommer The Lover’s Dictionary, eller Liten parlör för älskande som den heter i översättning. 

 

Upplägget känns väldigt fräscht – hela boken består av uppslagsord, från A till Z – och följer ett helt förhållande genom bokstäverna. Väldigt bra är att de engelska uppslagsorden har behållits, med en svensk översättning bredvid – annars hade det varit stört omöjligt och / eller blivit väldigt krystat att försöka bibehålla ordningen på orden. Och så lär man sig lite tjusiga engelska ord också 😉 

 

Varje ord återföljs alltså av en berättelse, ett minne, en beskrivning, en bild eller liknande från förhållandet som beskrivs. Och det är så skickligt gjort och så vackert skrivet. Vissa bitar är faktamässiga, vissa nästintill poesi. 

 

Tänkvärt, fint och sorgligt är det. Och ofantligt bra. ((Och himla käckt om man inte orkar koncentrera sig på långa kapitel – här handlar det om max ett par sidor i taget.)) 

 

Fixa till hängmattan i sommar! 

 

Här har en ung estnisk kvinna, Adina, kört av vägen och Maria Wern kallas till platsen. Adina påstår att hon kört på en man, men det finns inga spår och ingen skadad på den påstådda olycksplatsen. Maria skjutsar hem henne till herrgården där hon bor med sin tjusige äldre make – men varför slutar inte såret på kvinnans knä att störtblöda? 

 

I samma veva har Marias bästa väninna Karin blivit gravid, tack vare den fina Cheironkliniken som specialiserar sig på ofrivillig barnlöshet. I samband med graviditeten har hon blivit personlighetsförändrad och börjat få hallucinationer. Sedan en patient på samma klinik begått självmord kallas Maria dit, och får reda på att även denna patient lidit av hallucinationer. 

 

Och såklart upptäcker Wern ett samband. Som är läskigare än man kan tänka sig. Som vanligt kan man inte säga så mycket mer om spänningsromaner – så är det nu också. Men som alla Anna Jansson-böcker är den mycket läsvärd – även om jag måste säga att jag föredrar böckerna som utspelar sig på Gotland. Varför vet jag inte riktigt – förmodligen för att jag gillar Marias familjesituation bättre där. Jag hade personligen blivit galen om jag hade levt som hon gör i Örebro. 

 

Tummen upp, jajamensan! 

 

Fast först måste hon ju ha någonstans att bo. Ja, och gärna ett jobb också. Här är det realistiskt minsann – beskrivningarna om hemska lägenheter och hyresvärdar är väldigt bekanta. Inte för att jag har bott i sådana hemska lägenheter som beskrivs, men jag har allt sett en och annan. En hyresvärd stavar Filippas namn Felipe Calzone och det höll jag på att bryta ihop av skratt över. SÅ något som skulle kunna hända. 

 

Ja – allting känns egentligen rätt bekant förutom just skådespelandet och auditions, för något sådant har jag inte varit med om. Ställen som beskrivs under andra namn kan jag identifiera utan större besvär, och jag känner igen hennes tid som kontorstemp väldigt väl genom vänner som jobbat för Office Angels – som heter Bright Angels i boken. 

 

Det är inte lika roligt som Min mamma är snäll och min pappa är utlänning, men Abrahamsson har ett fantastiskt härligt och kvickt språk. Uttryck och ordval är klockrena och jag njöt av hela mitt hjärta när jag läste den. 

 

Det bästa med boken? Att det är första delen i en trilogi, och jag har läst de andra två också. Dock några veckor efter denna… men de kommer! 

 

Alicja är som vilken sextonåring som helst. Nästan. Hon har en lite galen polsk mamma. Men hennes pappa är snäll! Mammans polskhet yttrar sig i att hon berättar de mest personliga saker för hela släkten, lagar konstig mat som eventuellt innehåller människokött non-stop dygnet runt och bjuder in släktingar till höger och vänster när hennes make åker på affärsresa. 

 

Särskilt galen är mammans kusin Sylwia, som anländer med sin kleptomaniska dotter Celestyna. En särskilt intressant händelse är när påven kommer till Vadstena och Alicja tvingas följa med släktingarna dit, vilket resulterar i en scenstormning av en påvedyrkande kusin, ett knäckt heligt träd och en försvunnen kleptoman. 

 

Som om inte det var nog med detta tvingas Alicja även handskas med olagliga hantverkare i huset, och just det, hon råkar bli kär i bästa kompisens span också. Oops. 

 

Det är helt hysteriskt dråpligt, men humorn förringar inte de teman som finns, runt familj, uppväxt, identitet och integritet och stereotyper. 

 

Men herregud, vad jag skrattade. Typisk bita-i-kudden-varning, om man läser mitt i natten i ett hus med andra människor i. 

 

Kanonbra rakt igenom. 

 

En otroligt intressant historia, med två parallella handlingar. 

 

Året är 1916, och Sophie Lefèvre har återvänt från Paris till hembyn på franska landsbygden då hennes make Édouard har dragit ut i krig. Tillsammans med sin syster, vars man också är vid fronten, driver hon familjens hotell. Det berättas i tillbakablickar att Édouard var en känd konstnär som studerat för Matisse, och de träffades när Sophie arbetade på ett varuhus i Paris (som låter exakt som The Ladies’ Paradise eller Au bonheur des dames – Zolas roman som blev till TV-serie nyligen) – Édouard kom ständigt och köpte nya presenter åt henne, och till slut målar han hennes porträtt och de gifter sig. 

 

När en ny tysk kommendant kommer till lantbyn blir han betagen av porträttet. Eller av Sophie själv? Det är denna tavlan som ligger till grund för berättelsen. 

 

Nutid. Liv är ung änka i London med ett fantastiskt hus nära Themsen när hon blir kär i Paul – som är konstdeckare. Hans nuvarande projekt är att återföra porträttet av Sophie till hennes familj. Problemet är att det hänger på Livs vägg – och hon kan inte tänka sig att skiljas från porträttet. 

 

Nu gäller det att bevisa att porträttet inte stals av den tyske kommendanten, utan gavs till honom med fri vilja. Men… hur var det med den saken egentligen? 

 

Jag tycker mest om historien från första världskriget, i ärlighetens namn. Har lite svårt för Liv – även om jag i vanliga fall är förtjust i starka kvinnoporträtt tycker jag att hon är svinjobbig mellan varven. Men det ska ju även romanfigurer vara. Det är ju ingen nytta med litteratur om den inte väcker några tankar och känslor, n’est-ce pas? 

 

Så – det är en fantastisk bok. Men det är en sak jag har svårt med, nämligen inblandningen av nazism och judeförföljelser. Det råkar ju vara en viss skillnad mellan de två världskrigen, och detta är tyvärr inte helt realistiskt. Men Sophies historia är väldigt vacker och jag älskar slutet, på sitt sätt. Mer Jojo Moyes kommer det att bli, utan tvekan. 

 

Jag gillar verkligen Viveca Stens sätt att berätta och gestalta. Dessutom gillar jag miljöerna – jag har aldrig varit i Stockholms skärgård, men på något vis kan jag ändå känna igen mig i de här sommarorterna som beskrivs. 

 

En het, tidig julimorgon tar en man en promenad med sin hund. Plötsligt gör han och hunden en förfärlig upptäckt – de hittar en ilandfluten död man, intrasslad i ett fisknät och med ett rep om livet. Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen kallas till ön – han är van vid skärgården och har jobbat inom kustbevakningen (tror jag? Sjöpolisen, typ?) och har dessutom sin bästa vän Nora Linde på ön. Nora jobbar som jurist och kommer att bli en viktig person i romanen – och hela serien. 

 

Den döde mannen identifieras och det verkar som om fallet kommer att avfärdas som en olycka – tills hans kusin hittas mördad på ett pensionat. 

 

Thomas blir ansvarig för utredningen. Som om han inte har tillräckligt att tänka på – han har just förlorat sin nyfödda dotter i PSD, och som följd har äktenskapet havererat. Nora finns till hjälp, men har även hon problem. Arbetet på banken är svårt att kombinera med livet som småbarnsmamma med en man som spenderar mer tid på segelbåten än hemma… 

 

Ja, det är precis lika spännande som vanligt, och det går fort att läsa. Det är inga krusiduller och konstigheter, det är skönt. Välskrivet och snyggt ihopknutet – och med den där överraskande knorren som man hoppas på. Jag är ingen expert på att gissa mig till deckarslut, inte alls, men ofta har man ju någon liten aning. Inte här! Jag blev riktigt paff. Vilket är ett väldigt bra betyg 😉 

 

Dagens hashtag på #sommarlovmedkulturkollo är #deckare, så det passade ju bra just idag! 

 

Här träffat vi John, som just börjat nian. Alla kompisarna pratar om hur roligt de haft på sommarlovet, men för John är det tvärtom. Det är konstant bråk och strul hemma, och till råga på allt har bästisen Lukas blivit tillsammans med Johns granne och själsfrände Saga. Bara sådär. 

 

Föräldrarna beslutar sig till slut för att separera ett tag – och John vet inte hur han ska göra för att hålla upp fasaden och fortsätta. Dessutom är pappa Henrik gympalärare och fotbollstränare – så alla känner honom och alla VET. Och John är rasande förbannad på sin pappa och vill egentligen inte träffa honom – men han vill ju inte ge upp fotbollen. Eller? 

 

Ett stort tema i boken är ensamhet. John är en fruktansvärt ensam och vilsen kille – men stödet kommer från en källa som han inte anat. 

 

Kanonbra. Stilsäker och med ett realistiskt och trovärdigt språk för samtida tonåringar – tror jag i alla fall, det var ju ett tag sedan sist 😉 

 

Någon skrev i en recension att man önskar lite att de här böckerna kommit ut när man själv var i högstadieåldern och det kan jag hålla med om. Även om jag inte kan identifiera mig med Johns situation överhuvudtaget så är alla sådana här böcker som drar lite åt bildungsromanhållet nyttiga för ungdomar. Det gör ju heller ingenting att de ofta är relativt korta och förhållandevis lättlästa. Det är sällan man hittar tegelstenar med högtravande språk på Hcg-hyllan, tänker jag. 

 

Det kommer för övrigt mer Lindbäck. Oroa eder icke.