Och världen skälvde / Let’s shake it up baby

 
Haha! 
 
Nä, men det var faktiskt ganska läskigt! Jag satt i godan ro med Midsomer Murders i bakgrunden och löste korsord och hörde något konstigt ljud – trodde först att det var något i diskmaskinen som hade snurrat till eller så, sedan att det var en riktig jäkla långdragen åsksmäll, sedan något stort fordon som försökte köra på gångvägen – men när det rasslade till i skåpen och verkligen vibrerade i golvet förstod jag att det nog bannemig var jordskalv på gång. 
 
Intressant! Men jag är rätt glad att det inte pågick längre, det hade inte varit särskilt roligt om bokhyllan hade vält till exempel 😉 
 
Kände du av skalvet? Jag ser nu att det handlade om över 3 på Richterskalan, det är inte småpotatis. Faktiskt. 

Mitt livs första plankstek

Det finns många saker jag aldrig har gjort. Som att se en hel Bondfilm, eller en Jönssonliganfilm, eller för den delen en Beckfilm. 
 
Och så har jag aldrig ätit plankstek! Förrän i fredags kväll, för då var det dags! 
 
Runt hörnet från hotellet ligger en restaurang som heter Blekholmen Restaurang & Bar. Området heter troligen Blekholmen på grund av att textilfabrikerna i närheten lade ut textilier för blekning just här, alldeles vid vattnet. 
 
Jag fick tyvärr ingen bra bild på bryggan, men denna är lånad från restaurangens hemsida: 
 
 

Och själva maten: 

 
 
Och ja. Det var verkligen så gott som jag hoppades på. Ryggbiffen var jättefin, de visste vad medium rare betyder till skillnad från många andra ställen, béarnaisen var mycket god (men det var alldeles för mycket av den, som synes), potatismoset mycket välgjort och de baconlindade bönorna som bara skymtas uppe till vänster var alldeles lagom grillade. Drösen av dragon verkade lite överdriven men det gjorde inte så mycket. Och visst hade jag föredragit sparris framför haricots verts – men hellre bönor än typ burksparris. 
 
Jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin skulle bry mig om att fixa egna plankor och grejer men kan absolut tänka mig att äta det igen. Det blir ju lite speciellt att äta på ett sätt man inte brukar och det är ju alltid mysigt om det känns lite extra när man äter ute, tycker jag! 

Aquaria på Djurgården

Precis nere vid färjorna på Djurgården, bakom Liljevalchs så att säga, ligger Aquaria – ”tropiska och nordiska havsmiljöer med levande regnskog, hajar, mangroveträsk och korallrev”. 
 
Det var väldigt lång kö för att komma in, men det var värt det. Tyvärr var det oerhört sårt att ta några särskilt bra foton, vilket jag bevisar här 😉 Det *finns* alltså maneter på ostkusten. Bara… inte vanliga 😉 
 
 
Regnskog med en läskig hängbro. Är det så varmt i regnskogen vill jag helst inte åka dit 😉 
 
En riktigt ful fisk, som envisades med att simma upp och ner. Show off! 
 
 
Voilà – öronmaneter. Fråga mig inte hur det blev så lustig färg, men jag tyckte att den var ganska häftig i alla fall. 
 
 
Jag älskar rockor! Hur kan de vara så otroligt söta i ansiktet? Det var svårt att komma nära för det var så mycket småungar överallt, vilket var lite synd för jag brukar bonda väldigt fint med rockor. När jag var på London Aquarium sist följde en mig hela vägen runt hajakvariet 😉 
 
 

Detta är garden eels. Jag hade aldrig hört talas om sådana förut – så vaaaansinnigt söta! De kallas visst rörålar på svenska, men på den svenska skylten stod det faktiskt garden eels. Läs mer om dem här – man kan ha dem som husdjur! ❤ ❤ ❤ 

Pizza på Primo Ciao Ciao

Första kvällen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen när det började bli dags för middag – trots stadig lunch med Hanna på eftermiddagen var jag vrålhungrig. På Kungsbroplan, en kort promenad från hotellet, hittade jag Primo Ciao Ciao och en ljuvligt god Pizza Primo.  
 
 

De hade något så ovanligt som mineralvatten på tapp – och det var förmodligen bara inbillning för att jag var så törstig, men det var det godaste jag har druckit. Kanske för att karaffen – som jag förstås glömde ta kort på – var så vacker i sig. Antagligen är det så, eftersom det lär vara kolsyrat direkt ur kranen, så att säga. Men jag är lite konstig. Jag gillar ju kranvattnet i Storbritannien också – förutom i Oxford, där det smakar Valhallabadet. 

 
Jag kan varmt rekommendera Primo Ciao Ciao om du är i Stockholm och rör dig i området! 
 
På promenaden ”hem” över bron såg jag Stadshuset i kvällsljus. Vackert! 
 

Depend O2 – #122

Detta är det i särklass mest lättarbetade nagellack jag har varit med om. 15:- på Åhléns skadade inte heller – men fullpris är mellan sådär 25 och 30:-. Det här med småflaskor är väldigt smart. 
 
Det som gör just detta så himla lätt att jobba med är penseln. Fråga mig inte vad det är, men den är liksom flatare och bredare på något vis, så ett penseldrag täckte mer eller mindre hela nageln. Det blev jämnt och snyggt, och torkade väldigt snabbt gjorde det också. Detta är två lager men hade jag haft bråttom hade det räckt med ett. 
 
 
 
Översta bilden är i ett ganska mörkt rum under lampljus, andra bilden i dagsljus en halvmulen dag. 
 
Just de här O2-varianterna ska släppa igenom 30% mer syre till nageln för övrigt, om ni undrar vad det står för. Jag har ingen aning om vad det innebär, men visst, det låter väl bra med syre 😉 Depends hemsida finns här. 

Båtar från Stockholm

Det var helt otroliga köer för att få ta sig in på Sjöhistoriska, men utanför Galärvarvet på Djurgården har den en visningshall med en massa fina båtar i – med det väldigt fantasifulla namnet Båthall 2. Det var väldigt mysigt därinne och det luktade otroligt gott! 
 
 
 
 
 
 

Särskilt scoutsnipan luktade verkligen gammal båt – trots att den förmodligen aldrig ens legat i vatten! Fin var den i alla fall 🙂 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – SÅN’T SOM ÄR BLÖTT

 
Ja, det är ganska blött utomhus och denna veckan är det blött även hos Lyran. Här är min ganska varierade trio – alla tre är romaner med mycket humor och värme. 
 
 
      
 

Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg

 
Tarzans tårar av Katarina Mazetti
 

2015: 91 – Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Karin är en god människa. En sådan där riktigt redig en. Engagerad, generös, öppen. Jobbar på sjukhus som gynekolog på dagarna, och på en hemlig klinik för flyktingar på kvällarna. Har två välartade barn med sin välartade man i sin välartade villaförort. Visst låter det bra? 
 
En kväll på den hemliga mottagningen träffar Karin Katerina, en ung kvinna från Moldavien som kommer för att söka hjälp för en svår lunginflammation. Hon utnyttjas av den svenska familj där hon fått arbete – de låser in henne i en ouppvärmd källare på kvällarna när hon är färdig med dagens städ- och barnvaktsarbete. Karin ser bara en möjlighet – att ta med sig Katerina hem. Först för att vårda henne i lugn och ro, men det utvecklar sig till en sorts hembiträdestjänst. 
 
Ju längre tid Katerina spenderar i huset och med familjen, desto mer börjar Karin fundera och agera. 
 
Är hon verkligen en sådan där exemplarisk, rekorderlig, redig människa? 
 
Detta är en väldigt intressant roman om makt och relationer. Jag läste att den används i vissa vårdutbildningar och det tycker jag låter som en väldigt bra idé. Det finns vissa paralleller till Nick Hornbys How to be good – men jag vill nog påstå att Kadefors är strået vassare i detta läget. Och det säger något, för jag tycker väldigt mycket om Hornby! 
 
Absolut läsvärd, och något helt annat än jag hade förväntat mig, faktiskt. Ser fram emot att läsa mer av Kadefors vuxenlitteratur! 

2015: 90 – Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

Mmmm! Detta är läsnjutning! 
 
Jag gillar Helena von Z – men har egentligen inte läst något av henne tidigare. Däremot beundrat henne i radio och TV förstås – fick ju till och med äran att vara med på en av hennes inspelningar av På spåret förra hösten! Jag vet faktiskt inte varför jag inte kommit mig för att läsa något innan, men just denna roman har jag hört mycket gott om och som så ofta kollade jag igenom appen och där var den – så det var ju bara att köra 🙂 
 
Och åh. Ja, detta är en fantastisk bok. Om familj och relationer och om de där sakerna som man gärna vill dölja för varann, ur något sorts inbillat skyddsperspektiv. 
 
Det är dags för Viktor att ta studenten mitt i ett sommarvackert Stockholm. Mamma Astrid och styvpappa Henrik, halvsystrarna Josefin och Sara, mormor och mostrarna Sandra och Lena uppvaktar glatt på skolgården. Men det gör även Viktors biologiska far Michael, som dyker upp med sin nya familj från New York. Han ska flytta till Köpenhamn och nu är det dags att återuppta kontakten med sin son. 
 
Hans ankomst blir en smärtsam och drastisk påminnelse om vad som hände den där sommaren när familjen var samlad under Astrids höggraviditet – men då hon plötsligt blev lämnad ensam kvar. Michaels återkomst ställer hela Astrids tillvaro på huvudet. 
 
Hennes systrar har sina egna problem. Lena har fått en cancerdiagnos och har inte många månader kvar. Sandra driver en dansskola tillsammans med sin man, och hela företaget håller på att gå åt skogen. Men varför förbjuder Lena Astrid att komma till sjukhuset? Och vad är det som pågår med Sandras dotter i London? 
 
De tre systrarna har helt skilda perspektiv på vad som hänt och vad som håller på att hända och får fria berättartyglar. Mycket välkonstruerat. Jag ville aldrig att denna romanen skulle ta slut, samtidigt som jag bara ville fortsätta vända blad för att se vad som skulle komma härnäst. En av mina favoritböcker hittills i år, vågar jag säga! 

2015: 89 – Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Jaaa. Det här gick inte fort, kan jag säga. Jag lade undan den till förmån för annat hur många gånger som helst, och var nog lockad att lägga av ett antal gånger – om det inte hade varit för glada tillrop från vänner på bloggar och i Facebook-grupper med försäkring om att det blir bättre. 
 
Jag gillar ju serier om ”hur det var förr”; och jag var lockad av alla texter jag läst om denna trilogin – och visst är jag glad att jag äntligen tagit mig igenom första boken! Det är nämligen visst så att bok 2 och 3 är lite lättare att ha med att göra. 
 
Det som gjorde att det blev så tungt att läsa denna var språket. Som på många sätt och vis är helt strålande, vackert och poetiskt – men de alldeles oerhört långa meningarna som ibland blir riktigt hackiga, är smått hopplösa att ta sig igenom om man är aldrig så pyttelite sömnig. Och det är jag ofta när jag ska läsa 😉 Men – det går! Så fort jag började läsa denna på dagtid iställt för till läggdags blev det hela lite mer förståeligt. 
 
Anyway. 
 
Huvudpersonen i Sandbergs serie är Maj – född tidigt 20-tal i Östersund. Hon har flyttat till Örnsköldsvik för att arbeta på konditori, och det är där hon träffar Tomas under en helgutflykt tillsammans med en väninna. Egentligen är Maj fortfarande förtjust i Erik hemma i Jämtland, men hon kan inte låta bli att vara nyfiken på Tomas och på vad som försiggår i de fina salongerna i Örnsköldsvik. 
 
Och så går det som det går och Maj blir gravid, tvingas gifta sig och flytta in på våningen över sin drake till svärmor. Släkten hon gifts in i är stor och tjusig och Maj får ett fasligt bestyr med att passa in, sköta hemmet, sig själv och sin smått alkoholiserade make – och tids nog även att föda ett barn. 
 
Njutbar läsning? Ja, av och till är det verkligen det. Av och till är det oerhört strävsamt och inte det minsta förknippat med läslust- och njutning. Men jadå – jag kommer att försöka att ta mig igenom hela trilogin – men inte nu på en gång. Maj får lov att vänta till hösten innan jag plockar upp Sörja för de sina och därefter Liv till varje pris – men jag tycker att Sandberg är en intressant författarinna, och det var trevligt att läsa ett reportage om henne i veckans Allers också.