Tonfisksallad

 
Nejdå, jag tror inte att ni behöver recept på tonfisksallad, men jag tänkte lägga upp den som eventuell inspiration i alla fall. Härmed italiensk salladsmix, tomater, kalamataoliver, gurka, skivade cornichons, tonfisk, rödlök och kokt ägg. Pappa hade i lite kapris i sin tallrik också men jag befarade att det skulle bli lite för salt för moi. 

2015: 106 – Hey Dolly av Amanda Svensson

Hej Dolly. Vilken resa du tog mig med på! 
 
Jag läste Hey Dolly på en dryg timme. Dessutom på en telefon då plattan låg på laddning i ett hotellrum i Hufvudstaden. 
 
Vilken fart. 
 
Dolly är i tjugoårsåldern, rastlös, hyperaktiv, odräglig och skitsmart. I hennes närhet finns två syskon som hon inte förstår sig på, bäste vännen och grannen Marvin som är tio år äldre, en pojkvän, en gynekolog som är en väldigt stor del av Dollys liv kan man tycka och så några mer eller mindre tokiga vänner. 
 
Ja. Och en fiktiv rockstjärna också, som dyker upp lite varstans när Dolly får ångest och känner sig instängd. 
 
Det är väldigt svårt att försöka skriva någon sorts recension om Hey Dolly och jag misstänker att det är bäst att jag inte ens försöker börja med det för då blir vi sittande här hela dagen, men alltså – det är så oförutsägbart och bubbligt och irriterande och kliande att det är en fröjd åt det. Vad boken handlar om? Tja. Jag skulle säga att det är någon sorts sammanställning av allt som pågår i det där glappet mellan tonåring och vuxen. Som vissa av oss upplever betydligt senare än just runt tjugo, skulle jag tro. 
 
Det är egentligen tur att boken är så kort, för jag hade inte orkat med så mycket mer Dolly – men det menar jag på att ganska positivt sätt. Hon är så jäkla mycket – men det är väldigt skickligt av Svensson att skapa en huvudperson som är just så mycket på såpass få sidor. 
 
Detta är Amanda Svenssons debutroman – hon var bara 21 år när den kom ut. Respect liksom. Skitbra. 

Första natten med Sleep Cycle

 
Nej – jag lovar, jag ska inte börja lägga upp sådana här diagram varje dag! Men detta var min första natt med Sleep Cycle – jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur det funkar. 
 
Och jag menar – det stämmer ju perfekt. Jag läste väl till kvart i elva kanske, var uppe på toaletten strax före 1, och sedan läste jag i tio minuter eller så innan jag somnade om. Och så vaknade jag ganska prick 6. och det ser väl ut som om det var under en vettig sömnperiod att vakna också. Häftigt tycker jag. 
 
Från och med imorgon ska den även ta pulsen på mig, plus att jag får knappa in morgonhumör samt saker som kaffe, träning, stress osv. innan läggdags idag. Alltså – vad de kan åstadkomma nuförtiden. Helt oerhört. 

2015: 105 – Kvinnan som stal mitt liv av Marian Keyes

Jag har gillat Marian Keyes sedan tidernas begynnelse – nä, men sedan Vattenmelonen då – och har svårt att motstå att läsa hennes böcker när de kommer, även om jag tycker att hon är väldigt ojämn. Tror att jag har läst alla utom This charming man – som jag visserligen har hemma i hyllan, men det är en så gigantiskt stor inbunden utgåva att jag blir lite trött i armarna bara av att tänka på den. 
 
Liksom – hon har skrivit böcker som är nästintill mästerverk, tycker jag. Anybody out there? är helt fantastisk, likaså En oväntad semester och Last Chance Saloon – alla på sina egna sätt. Sedan tycker jag att till exempel Oväntat besök på Star Street är förskräcklig, och jag tycker inte att Änglar är så bra som många andra verkar tycka. Däremot tycker jag inte så illa om The Mystery of Mercy Close som många andra gör. Ja, ni ser. Det finns mycket att välja på och tycka om i repertoaren. 
 
Men, nu var det Kvinnan som stal mitt liv vi skulle prata om. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag har funderat på den lite fram och tillbaks sedan jag läste ut den häromdagen, och jag är inte riktigt färdig med vad jag tycker. Kanske hjälper det att skriva lite om den? 
 
Huvudpersonen heter Stella Sweeney (obs: älskar namnet!). Hon har nyss återvänt till Irland efter ett fantastiskt glamouröst år i New York, och nu är det dags att skriva en ny bok. Hon gjorde nämligen succé med sin första bok, som sammanställdes efter att hon legat sjuk och förlamad i Guillaum-Barrés syndrom i ett halvår. Men nu har hon skrivkramp. Livet har rasat ihop och hon kommer – ingenvart. 
 
Ja. Jag vet inte alltså. Jag skulle kunna fortsätta skriva någon sorts sammanfattning i hur många stycken som helst, men det är varken lockande eller särskilt intressant. Boken höll mig underhållen, vissa bitar är otroligt roliga och vissa väldigt Keyes-typiska när man nästan behöver skämskudde å huvudpersonens vägnar – alltså, den håller. Men den är inte sådär fantastisk som vissa verkar tycka. 
 
Men helt okej. En rättvis trea! 

2015: 104 – Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Jag stjäl ett citat, det första jag gör…: 
 
”Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Och nej, jag är kanske inte riktigt självlysande. Men det är fan på gränsen.” 
 
Ja. Får jag presentera Alicia? Den kaxigaste och tuffaste huvudperson jag har kommit över på ett bra tag. Hon har nyss börjat gymnasiet, vägrar delta i den idiotiska nollningen – och när hon råkar bli inlåst på en skoltoalett bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet och börja jobba istället. Hur svårt kan det rimligen vara? Hon ska ju göra stordåd! 
 
Tja. Så lätt är det inte. Men det löser sig ganska snabbt med jobb. Och när det blir krångligt att bo hemma får Alicia bo hemma hos mormor, som trots allt alltid är på hennes sida. Och så träffar hon en grekisk gud på jobbet – Isak – som hon bara måste ha. 
 
Men livet är ju inte en dans på rosor. Det blir bråk med bästisen, krångel på jobbet – och så kommer livets allra största sorg ifatt. 
 
Alltså, jag älskade denna. Vrålhögt tempo hela vägen igenom – man läser ut den på ett par timmar – och det är så mycket driv och energi att man nästan blir yr i huvudet. Ännu en ungdomsbok som jag hade velat läsa på högstadiet, så att säga. 
 
Yep – två tummar upp. 

2015: 103 – Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Jag har ju fått för mig att jag ska läsa alla romanerna i sviten Roman om ett brott – de är tio stycken – och jag börjar förstås från början med Roseanna. Jag har läst Brandbilen som försvann tidigare, för övrigt – får se om jag bryr mig om att läsa om den. Jag har inte sett en enda Beck-film (men jag har ett vagt minne faktiskt av att just Roseanna var på TV en sommar för hundra år sedan när jag var för liten för att egentligen förstå något – men jag minns namnet) så jag har egentligen inga förutfattade meningar om karaktärerna, sådär som man lätt kan få – men jag får säga att min Martin Beck ändå är väldigt lik Gösta Ekman 🙂 
 
Roseanna skrevs 1965, och därmed blir det här lika mysigt som med Lang och Trenter ur synpunkten att det inte finns några mobiltelefoner eller elektronisk kommunikation. Så befriande. 
 
I alla fall. En död kvinnokropp dyker upp vid en sluss i Göta Kanal. Det visar sig snart att det handlar om ett brutalt mord, och Riksmordskommissionen – däribland Beck – kallas till Motala för att assistera med utredningen. Det visar sig att den döda kvinnan är en ung amerikansk bibliotekare vid namn Roseanna McGrath, på nöjesresa i Europa – men hur har hon hamnat i Boren? 
 
Och framför allt – varför? 
 
Ja, det är så genialiskt att det är inte klokt. Nutida deckare i all ära, men de kan inte riktigt mäta sig mot den äldre tidens historier, enligt mig. De är lagom långa, lättlästa utan att vara platta, de inkluderar inte massor av onödiga karaktärer och de är relativt ”trovärdiga”. Ljuvligt! 
 
Detta är en nyutgåva av Piratförlaget – inte nog med att de nya omslagen är skitsnygga, de har även krönts med förord av intressanta personer. Denna titel har en förskrift av Henning Mankell himself. 

2015: 102 – Kollektivt självmord av Arto Paasilinna

Jag har bara läst en bok av Paasilinna tidigare, nämligen Världens bästa by – och det är lite underligt, för det finns böcker av honom liggande lite varstans i min omgivning. Men jag vill gärna, för jag tycker om böcker som är roliga, snabblästa och rappa men ändå har lite djup och eftertanke i sig. Och det är inga problem att hitta det i Paasilinnas böcker! 
 
Det känns som om Kollektivt självmord kan vara den mest kända i hans repertoar, och kanske var det därför jag bestämde mig för den först. Jag vet inte, men det kändes bra. 
 
Anyway. 
 
Det är midsommarafton och i en lada träffas två djupt deprimerade självmordskandidater – Rellonen, som gått i konkurs fyra gånger, och överste Kemppainen som sörjer sin hustrus död. De resonerar som så att två självmordsbenägna finnar nog ändå är en för många, kommer alldeles av sig i planerna och sätter sig och dricker sprit istället. 
 
Och in vino veritas – och de kommer att fundera på hur många finnar det mesta finnas därute som sitter med samma tankar. De bestämmer sig för att annonsera efter likasinnade och får hisnande många svar. Och så startas gruppen Dödslänkarna, som ger sig ut på en bussresa genom Norden och Europa med planen att avsluta det hela med gemensam död. 
 
Men det finns nog mer sisu och livslust i det här gänget än man kunde tro… 
 
Ja – det är precis vad jag väntade mig. Humoristiskt, varmt, snabbt och insiktsfullt. Mycket bra!