2015: 111 – Mannen som gick upp i rök av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Ett brutalt mord begås i en suparkvart. Ingen har anmälts försvunnen. 
 
Martin Beck har semester. Han ska ut till skärgården med familjen och njuta av det vackra vädret och ledigheten. Och han får semester. I 24 timmar – tills det är dags att hoppa in och jobba. En svensk journalist är försvunnen i Ungern. Hans pass och tillhörigheter finns på ett hotell i Budapest, men inte han själv. 
 
Beck åker till Budapest för att få lite ordning i detta fallet, som eskalerat till minister- och Säponivå. Men väl där upptäcker han att han själv, om någon, verkar vara skuggad. 
 
Han får kontakt med ungersk polis och arbetet fortskrider… eller, gör det det egentligen? 
 
Denna är lite segare än de andra (få) Beck-böckerna jag har läst, men det gör inte så  mycket. Den är lagom lång och ganska lättläst ändå. Jag hade kunnat hyvla av ett par tre stycken ur persongalleriet, för vid något tillfälle tyckte jag att det var lite för många medelålders herrar inblandade (poliser, misstänkta… och så vidare) men man får vara lite selektiv med vad man väljer att fkatiskt minnas. Allt behöver man inte komma ihåg sådär jättenoga. 
 
Jag känner att jag skulle vilja se de här gamla Beck-filmerna när jag läser böckerna. Hoppas att de kan tänkas dyka upp på TV snart – gärna på statlig television, jag vill inte veta av att de dyker upp på fyran på söndagskvällar med ett stort reklamavbrott klockan 22. Jag börjar faktiskt jobba imorgon 😉 
 
(Ja, jag inser att det är precis det som kommer att ske nu. Självklart! ;)) 

2015: 110 – Systerskap av Katerina Janouch

Detta är del två ur serien om barnmorskan Cecilia Lund. Vilken succé den har blivit, och det är den förtjänt av. Det är riktigt bra böcker, som trots att de är så lättlästa har en hel del djupa och tänkvärda bitar. 
 
Cecilia lever nu varannan vecka-liv, vilket är otroligt ovant efter att normalt ha fyra barn och en make i huset. Huset ja, det ska ju säljas också förstås. Cecilia kastar sig in i jobbet på förlossningen, umgås med vänner och familj, men bär på en oerhörd ilska inom sig. Mamma Christina lyckas ordna med tider hos en framgångsrik (och dyr) parterapeut – kan John och hon dra nytta av att träffas och prata? 
Ett telefonsamtal ställer allting på huvud – och plötsligt vet Cecilia vad som måste ske. Eller? 
 
Parallellt med denna historia pågår drama i stan – en rad brutala övergrepp begås i stan – vissa filmas och dyker upp på nätet. Cecilias systerdotter Alex, den framgångsrika modebloggerskan försvinner, nätet blir en krigszon. Som Piratförlaget själva skriver: ”begreppet systerskap får en ny innebörd – vad händer när offret själv blir förövare” – mycket bra sammanfattning och frågeställning. 

Ja, jag gillar detta. Även id edna bok gillar jag vardagslivet och bitarna som utspelar sig på förlossningen allra bäst, men allt knyts ihop och fungerar bra tillsammans. Som så ofta kan man verkligen vilja fundera lite över det här med otroliga sammanträffanden, men egentligen ska jag inte säga så mycket om det för denna veckan har jag själv varit med om en fyra-fem stycken sådana. 
 
Ja, det är jättetrevlig läsning helt igeom, jag tycker om Janouch skarpt och ser fram emot nästa bok. Ja, jag har ju 6 stycken att läsa ikapp 😉 

2015: 109 – Istvillingar av S K Tremayne

Det var ett tag sedan jag läste en bok som jag skulle vilja läsa om i samma ögonblick som jag vände sista bladet. Men Istvillingar är en sådan. Wow, säger jag bara. 
 
Sarah och Angus är ett ungt, gift par som lever det perfekta livet i Camden, London. Förutom på ett plan. De sörjer djupt sin ena tvillingdotter, Lydia, som dog i en olycka fjorton månader tidigare, blott sex år. När Angus mormor dör och han ärver hennes hus på en ö i Hebriderna bestämmer de sig genast för att flytta dit. De måste bort från London och alla minnen, och starta ett nytt liv för sig och den kvarvarande dottern Kirstie. Kirstie och Lydia var enäggstvillingar, och så lika varann att föräldrarna var tvungna att måla en nagel på dem var som små för att kunna skilja dem åt. 
 
Men när de väl kommer upp till Skottland börjar Kirstie bete sig annorlunda än vanligt. Hon blir plötsligt duktig på skolämnen som hon tidigare kämpat med, hon börjar sjunga andra sånger – och till slut börjar hon hävda att hon faktiskt är Lydia. Att det var Kirstie som dog i olyckan. Och Sarah vet varken ut eller in. Kan sorgen och chocken ha gjort så att tvillingarna förväxlats? De har ingenting alls att gå på, förutom den levande tvillingens vittnesmål. 
 
Äktenskapet knakar i fogarna, gamla oförrätter kommer upp till ytan. Angus drickande eskalerar och Sarah snokar efter bevis på otrohet. 
 
Detta är, som lysande Bokdetektiven Kriss skriver i sin recension för Litteraturmagazinet, ”en hybrid av psykologisk thriller, spökhistoria och skräck” – ja, det är en strålande sammanfattning. Men, som jag lugnade en väninna häromdagen – det är inte blodigt, rått och läskigt som en del skräcklitteratur kan vara – inte en tillstymmelse till det. Och det gör ju faktiskt det hela läskigare. Jag tycker till exempel inte att splatterfilmer är det minsta skrämmande – det är det psykologiska och krypande som skrämmer mig… 
 
En oerhörd bladvändare och det bästa jag har läst i år – utan minsta tvekan. 

2015: 108 – Tre män i en båt av Jerome K Jerome

Sådärja! Äntligen har jag läst ännu en bok som jag tänkt göra i flera år. Och är nöjd med den saken 🙂 
 
Jag har haft någon sorts omedveten ihopblandning i huvudet av Tre män i en båt och Den gamle och havet tror jag – för jag har verkligen inte gått och tänkt att Jeromes lilla roman skulle vara rolig och underhållande. Men jo. Det är den ju. Den är fruktansvärt rolig. 
 
Den skrevs i slutet på 1800-talet med mening att den skulle vara en sorts histore- och guidebok till Themsen, men det råkade bli så att den blev för rolig för det. (Dock finns ju de bitarna kvar, och är väldigt intressanta tycker jag som ändå känner till landskapet någorlunda men inte vet särskilt mycket om det förutom städerna.) 
 
Tre unga superbritter – berättaren J, George och Harris – och glöm för guds skull inte hunden, Harris foxterrier Montmorancy! – skall för hälsans skull ge sig ut på en tur på Themsen. Leva lite fritt och vara lite ett med naturen och sådär. Det är lättare sagt för tre urbritter på den tiden. Men med gigantisk proviant och en gedigen utbildning ur läkarböckerna på British Library ska det väl ordna sig till det bästa? 
 
Vi kan säga så här – gillar man inte brittisk humor gillar man inte Tre män i en båt – det har jag erfarit när jag läst recensioner tidigare. Men gör man det är man i paradiset. I vissa bitar blir det där med läroboken lite väl tydligt, men det kan man hoppa över om det blir tjatigt. Jag har aldrig trott på det där att läsa precis varenda ord i en bok, om man inte absolut vill. Det finns bitar i mina favoritböcker jag hoppar över med glädje. 
 
Hunden är en stor behållning tycker jg. Berättelsen om varför han är som han är, eller kanske snarare om hur foxterriers är som de är, är underbar. 
 
Snabb, lättläst och passar mer eller mindre alla åldrar, vågar jag säga. Jag hade tyckt att den var rolig på lågstadiet likasom nu, och jag kommer säkert att läsa om den. Skulle gärna höra den som ljudbok uppläst av Stephen Fry eller Hugh Laurie, känner jag spontant… får forska i det. 

Smakebit på søndag – 9/8 – Kast med liten kniv av Sara Kadefors

 

 
Smakebitarna är tillbaks! Såhär sista semesterdagen känns det ganska bra att allting blir som förut igen 😉 
 
Veckans utdrag kommer ur Kast med liten kniv av Sara Kadefors. Jag började läsa igår eftermiddag och är redan nästan halvvägs – jag har verkligen sugits in av den och njuter i fulla drag! 
 
 
 

 ”De fortsätter prata. Jag vet inte om det handlar om Palmemordet. Vet bara att jag tycker att de ser fula och gamla ut. De har grånad skäggstubb och höga hårfästen, gulnande tänder och spännbuk. De spelar tennis och squash, ändå har de spännbuk. Jag borde slita av mig Joey Tempest-linnet och visa kroppen. På mig putar det inte det minsta, har aldrig gjort. Om alla män stod på rad här inne i bar överkropp skulle det bli tydligt att en av dem har karaktär. Han sitter varken på krogen och häller i sig öl på kvällarna eller trycker i sig feta middagar med viktiga kollegor. Han arbetar med kroppen, så som det var menat från början, istället för att sitta och jäsa framför en dator. Jag ser mig omkring efter Beata. Ingen reagerar när jag går.” 

 

Ur Kast med liten kniv av Sara Kadefors, Piratförlaget: 2012. 
 
 

Hitta och njut av fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten! Och ha en riktigt solig, härlig söndag 🙂 
 

Träning, gamla vänner, glitternaglar och okänd kropp mot glas

Det är underbart att vara igång med träningen igen – men idag var det faktiskt i tyngsta laget. Det var för varmt, mina byxor ville inte stanna uppe, jag har skoskav uppepå högerfoten som ligger precis mot en söm på skorna – och så var det ju faktiskt fjärde dagen i rad. Det gick bra ändå, jag nådde målet fast jag kände för att avsluta lite tidigare – men det blir nyttigt och lagom med en vilodag imorgon. 
 
Men – jag blev på gott humör igen när jag sprang på en gammal väninna, J, i omklädningsrummet! Och gammal är faktiskt rätt ord här, för vi har känt varann i 24 år om några veckor, räknade vi ut. Vanligtvis träffar jag mina kompisar påklädd, men detta gick också bra. ((Vi har alltså setts på senare år också, det var inte tjugofyra år sedan sist.)) Så vi åt lunch (påklädda) – très good bulgursallad – och snattrade ett par timmar och det var hemskt trevligt. 
 
Annars var stan mest kokhet, full av turister och försenade bussar och tanter med laxpaté, så nu är det skönt att vara hemma, ombytt till tunn sommarklänning och med jätteglaset Aron med vatten bredvid mig. 
 
Imorgon ska jag på utflykt och sedan vankas det ju jobb igen på måndag! Vilket enbart känns roligt och bra. Jag har haft en jättebra semester med undantag för ett par dagar då jag hade så förfärligt ont, men det kan man ju inte gå och hänga upp sig på. Tänk på alla som har sådär ont jämt – jag har sannerligen ingenting att klaga på.
 
 
Jag har haft ljusgröna naglar i några dagar, men igår fick detta fina Depend O2 #122 komma ut igen – nu med ett lager multiglitter på. Tyvärr syns glittret väldigt dåligt, men det är i det närmaste karamellfärgat. Tack mamma för lånet 😉 
 
En stilla undran – skulle du vilja vara den som badar i poolen sådär femton meter över Kungsportsplatsen? Vid ett tillfälle tryckte badaren baksidan av kroppen mot glaset och alltså, det var inte en så smickrande vy. Alls. Jag tycker inte att det känns sådär jättelockande. 

2015: 107 – Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Oooh! Äntligen har jag läst min första Hjorth / Rosenfeldt-deckare! Eftersom jag är lite kär i Hans Rosenfeldt kändes det ju rätt lämpligt att göra det. 
 
Och ja, det är jag glad för. Preecis som jag misstänkte var den mycket, mycket bra. 
 
Jag ska inte brodera ut texten särskilt mycket – men ja – detta är en deckare som har allt det där vanliga – mord, poliser, intriger, saker ur det förflutna – men även en ovanlig sak. Nämligen den före detta polispsykologen Sebastian Bergman (som är recovering sexmissbrukare, för övrigt) – som börjar arbeta med det aktuella fallet trots att han egentligen bara är i stan för att reda upp dödsboet efter sin mor. 
 
Min husgud Johanna Lindbäck (ja, jag vet, ni kommer att börja undra snart) skrev: ”Humor, driv, intressanta spänningar mellan huvudpersonerna, trovärdig historia, inte en kursiv mördare och inte ett flåsigt slut där hälften av trådarna lämnas oredovisade.” – och jag är ytterst villig att hålla med om alltihop. 
 
Svinbra debut och jag kommer att fortsätta att ta mig igenom böckerna. Sebastian Bergman har något visst, alltså. 

Kors i taket – krusbärspaj!

Ja, det är nästan så att jag får kolla om jag har feber. Jag brukar som bekant inte baka särskilt ofta. Men – pappa och jag pratade om krusbär i förmiddags, och jag sa att det är ju himla gott men man kanske inte kan äta så himla många på raken utan varför inte göra paj på dem? 
 
Sagt och gjort! 
 
 
En knapp halvliter är detta. Dryga små rackare att snoppa, men det går rätt fort. Sätt ugnen på 225 grader innan du sätter igång. 
 
 

Smuldeg gjort på Lidls version av Bregott (Bordsguld heter det, jättegott) blir inte så smulig just, som om man hade använt kallt smör. Men strunt samma. Jag ”kokade” ner krusbären med ett par matskedar socker i en kastrull först. Blandade sedan ihop typ ½ dl strösocker med 1 dl havregryn och en knapp dl vetemjöl och sedan joxade jag i ”smöret”. Sedan var det liksom bara att klicka ut smeten med händerna ovanpå bären i den eldfasta formen. Gick finemang. 

 
 
Den fick vara i ugnen i kanske 25 minuter. Jag höjde till 250 grader de sista fem-sju minuterna eftersom det blev lite rinnigt i och med ”smöret”. Ta ut när färgen är fin, helt enkelt. Kanterna ser lite brända ut här, men det är inte så farligt, mest som bränt socker. Och det är ju bara gott. 
 
 
Var ju liksom tvungna att smaka lite fast det snart är middagsdags. Sedan ska den väl avnjutas med vaniljvisp gissar jag – alternativt ett tips jag läste någonstans – tydligen är den rackarns god ihop med nötter och mögelost. Och gissa vem som köpte gorgonzola idag? Och gjorde salta mandlar?