Belle and Sebastian – The Party Line

Jag var på ett kafé igår som spelade mycket tveksam musik. Men så kom det in en tjej bakom disken som hade väldigt snyggt hår och snygga kläder och började mixtra med något och då hoppades jag, genast och fördomsfullt, på en ändring. 
 
Och det blev det! Och inte vad som helst – plötsligt hörde jag vad som måste vara Stuart Murdochs lena toner i högtalarna. Kunde det…? Jag lyckades utröna några ord i texten, googlade vilt och ja! Belle and Sebastian har ju släppt en ny skiva i år, vilket jag totalt glömt av trots att jag fastnade direkt för titeln – Girls in Peacetime Want to Dance. Men här är låten – The Party Line – nu gäller det att få tag på mer…! 
 
 
”How did I get here? I heard a rumour
From your girlfriend’s sister that you knew me
And you end up dancing closer to me

I know that I broke the rule already
She asked me if I’m single
Going steady
I just drop my head and took a step off into the dark” 

2015: 101 – Min dotter Amy av Mitch Winehouse (samt lite om filmen)

 
Jag ska försöka att inte röra till detta inlägget alldeles för mycket – saken är den att jag såg filmen Amy bara några få dagar innan jag läste boken Min dotter Amy och det är nästan omöjligt att inte dra ihop båda, så att säga, när jag ändå skriver. Det finns ju vissa ganska tydliga skillnader – men jag tror att det ska framgå någorlunda tydligt hur jag menar. 
 
Jag såg filmen först – och var trollbunden mer eller mindre från första början. Vilket arbete, med att samla in allt detta material och sammanställa det till en film – och sedan klippa och redigera så otroligt bra. Man blev nästan stum. Vid så många tillfällen glömde jag riktigt av ”hur det gick” för till och med inspelningarna var så levande. Jag såg aldrig Amy live – tyvärr, för det hade jag gärna velat – men vilken upplevelse det måste ha varit. Bara att se filmklipp gjorde att jag rös i hela kroppen. 
 
Vilken sångerska hon var. Och vilken person i allmänhet! Det finns massor av gamla hemvideos som väl lär ge en ganska äkta bild av Amy som dotter / kompis / flickvän och ja, vilken karaktär. Men, så trasig. Jag behöver knappast berätta om den biten av hennes liv för det vet ni redan. 
 
Och ja. Det är som är chockerande i filmen – och i boken – är ju Mitchs fasta övertygelse om att Amy inte behövde hjälp. Ni har hört Rehab – och så resonerades det ju. Typiskt medberoende, förstås, men man kan inte riktigt låta bli att förfasas. Och det är väl hur det har porträtterats i filmen som Mitch själv är förbannad över skulle jag tro – trots att hans intervjuer om den saken visas ”sida vid sida” av helt förskräckliga bilder. 
 
Men – det finns mycket skratt, värme och humor i filmen också. Det var verkligen en känslornas bergoochdalbana att se den. 
 

Så till boken då – som ju är Mitchs bok. Och det var jag inställd på från början, och jag är glad att jag hade sett filmen först. Jag gillar att ha sett personer på film eller TV innan jag läser deras texter (nå, i många fall) och det var rätt givande i detta fallet. 

 
Historien är ju densamma som filmen – men i boken kommer mer barndomshistorier och berättelser förstås. Och det är fint! Men oj, vad rörigt det blev på sina ställen med persongalleriet. Där hjälpte det också att ha sett filmen – men inte helt och hållet. Till exempel finns det en ”amerikansk Blake” med i bilden – som är med väldigt mycket – och även om han benämns med sitt prefix hela tiden så är det inte helt enkelt att inte förväxla honom med svinet maken Blake. 
 
Jaag hade mer behållning av filmen – det kanske märks? Den var verkligen fantastisk och jag hoppas att den vinner massor av priser för det är den värd. 
 
 
 
 
 

2015: 100 – Ögonblick som förändrar livet av Annika Östberg

Ja. Vilken berättelse! 
 
Det är ingen idé att jag försöker sammanfatta Östbergs liv här – denna gången hänvisar jag helt sonika till Wikipedia för dig som behöver lite skarpare koll på henne. 
 
Jag brukar ju säga att det är väldigt svårt att recensera biografier som sådana – men självklart kan man kommentera på stil och språk. Och det kan man verkligen göra i Östbergs bok, för den är oerhört välskriven. Jag blev lite bortblåst redan under de första sidorna – det finns en otrolig skrivartalang här. Jag undrar lite varför Östberg valt att använda sig av ”spökskrivare”, eller samarbetspartners så att säga, för sina övriga böcker, för hoppsan vad välarbetad texten är! 
 
Det finns inte en tillstymmelse till självömkan och snyft här. Nej, faktiskt inte – det är en väldigt saklig, tydlig, rak och kronologisk berättelse om vad som hänt och varför. Skildringarna av livet i fängelse i Kalifornien, fångarnas relationer till varann och personal och så vidare är oerhört intressanta att läsa. Och inte heller där är det gråt och tandagnisslan och vad synd det är om oss. Inte alls. Det är uppfriskande. 
 
Jag läste Ögonblick som förändrar livet på några timmar – men det är inte för att den är oerhört lättläst, utan för att den är väldigt fascinerande och fängslande. I slutet av boken får vi ta del av en del brev och annat som är väldigt intressanta också – och jag tyckte om att få se foton från fängelsetiden med. 
 
Rekommenderar som en bit nutidshistoria och en blick i hur himla fort det kan gå så himla fel… 

Att vara sin egen lyckas smed

Jag tror till ganska stor del på teorin om att man inte blir lyckligare än man gör sig. Naturligtvis inom rimliga gränser. Och det kan vara så enkla saker som man bestämmer sig för också. 
 
Jag ska ta ett banalt exempel: De senaste två veckorna sisådär har jag börjat läsa två böcker som ”alla” älskar och är lyriska över, nämligen Boktjuven av Markus Zusak, och Stolthet och fördom av Jane Austen. Den sistnämnda har jag försökt läsa av och till i sjutton-arton år. 
 
Och fy, vad tråkigt det är att sätta eller lägga sig och läsa när man egentligen inte vill. 
 
Och så inser jag hur oerhört korkat det är. Varför ska jag plåga mig själv med att läsa böcker jag inte gillar? Bara för att man ”ska” ha läst dem? Idioti, rent ut sagt. Det var en sak när jag pluggade. Det är en sak om man läser dem inför en bokcirkel eller om man fått ett recensionsex. Men detta var ju mest någon sorts borde-tanke. 
 
Så – jag sopade bort dem. Utan större väsen. Två tryck på skärmen – väck. 
 
Och känns det bättre nu? Men JA. Jag behöver aldrig mer tänka på dem om jag inte vill. Tjo! 
 
PS: En av mina idoler, Johanna Lindbäck på Bokhora, tyckte inte heller om Boktjuven. Så det ÄR inte bara jag 😉 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – LÄNDER I TITELN

Alltså – det här var ju inte lätt! Platser och städer hade jag kunnat skriva hur mycket som helst om, men länder alltså – där fick jag peta mig igenom arkivet lite grann. Men har landat på tre som jag är någorlunda nöjd med 🙂 
 
      
 
Eating for England av min husgud Nigel Slater. Eller ja. En av dem. Jag läste den innan jag började recensera böcker en och en här, och trots att jag har läst om den verkar det inte som om jag har skrivit. Det är hur som helst en sorts alldeles underbar faktabok om England och engelsmännens matkultur- och vanor – skriven på ett så prosaiskt, ljuvligt sätt att man bara smälter. Eftersom jag inte skrivit om den själv går det utmärkt att läsa om den på Goodreads 🙂
 
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är två husgudar till, och de har skrivit den underbara Två nötcreme och en moviebox – Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige. Detta är den enda bok jag tagit mig igenom i ljudformat, för övrigt – men jag har läst den också och har skrivit lite grann om den här. 
 
Jag förälskade mig i böckerna om Bricken av Vibeke Olsson i vintras och när jag läste Amerikauret trodde jag att det var den sista boken i serien. Vilket var fel, för bok nummer fem kom ut precis i samma veva, och jag måste ha missuppfattat alltihop där. Ha därför gärna överseende med min okunskap i recensionen 🙂
 
 
Jo, förresten, när vi ändå håller på. Jag nämner ju ovan att jag bara har klarat mig igenom en enda ljudbok ovan – jag tänkte att jag ska försöka igen, nu när jag ska börja träna. Det lär bli mycket cykling och powerwalking i början, i alla fall – och just nu finns det ett gäng böcker som jag vill läsa men som bara finns i ljudboksform i min app – bland annat Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Ni som är bra på ljudböcker, tycker ni att det fungerar till träning och så? Mitt problem när jag har försökt lyssna har väl dels varit att jag har börjat pyssla med annat, men sitter jag på en cykel i en halvtimme gör jag ju inte så mycket mer, och dels att det går för långsamt eftersom jag själv läser så fort.
 
Vad tror ni? Tacksam för tips och erfarenheter! 
 
 

2015: 99 – Pojke försvunnen av Anna Jansson

Nä, jag gillar inte det här med att Maria Wern-böckerna blir färre och färre i TBR-hyllan – för det innebär ju att jag snart läst mig igenom dem! Galenskaper alltså, jag började ju rätt nyss. Men de är snabblästa. 
 
Och bra. Jag skrev häromdagen att Alla kan se dig nog är min favorit hittills, men jag tror att Pojke försvunnen tangerar förstaplatsen nu. 
 
För en gångs skull tänker jag låna baksidestexten, för hur jag än formulerar mig får jag inte till det utan att det ska låta plagierat – så varsågod, jag klipper och klistrar helt lagligt istället 😉 
 
”Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber, Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottas oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?

Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan. Strax före midsommar får polisen in en anmälan om en nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläge. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskola. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?” 

 
Låter det spännande? Ja, det gör det – men vänta bara, för det finns flera intriger till som också är döspännande. Åh, vad jag gillar Anna Jansson. Ser fram emot att läsa hennes roman ur annan genre, Ödesgudinnan på Salong D’Amour, snarast möjligt också. 

2015: 98 – Knutbypastorns fall av Thomas Sjöberg

Telegram Journalistik ger ut längre journalistiska texter och samlingar i bokform – detta är en av dem. Detta är alltså vad man skulle kalla en väldigt liten bok – motsvarande 87 sidor – men med väldigt mycket innehåll. Men det spelar ju ingen roll hur många sidor en bok ska ha för att vara en bok, eller hur? Jag sträckläste den  i alla fall på någon halvtimme på tåget från Stockholm häromveckan. Oerhört fascinerande. 
 
Jag har ju läst Terese Cristianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby flera gånger om, och ja – det framkommer ju inte så mycket mer fakta här. 
 
Vad som däremot framkommer är Fossmos egna ord, på ett annat sätt än det man kan läsa noterat och transkriberat ur rättegångsprotokoll. Man får dessutom ta del av brev och annat som inte synts i annan media. 
 
Kan man skriva någon recension på detta egentligen – nej, jag vet inte. Men jag kan rekommendera artikeln / boken om man är intresserad av nutidshistoria, sektmentalitet och liknande, vilket jag är – och jag gillar det här initiativet att utge artiklar, intervjuer, essäer, reportage osv. i bokform. Har några till i hyllan som ska kommas igenom vid tillfälle. 

2015: 97 – Bedragen av Katerina Janouch

Jag läste Bedragen – första delen i serien om Cecilia Lund – 2009, när den kom ut. Och jag minns att jag gillade den skarpt – men av någon anledning fortsatte jag inte med serien. Rimligtvis var det så enkelt att jag köpte första delen billigt på Landvetter eller något, och sedan var de följande böckerna av förklarliga skäl inte så tillgängliga i UK, och när jag väl flyttade hem hade det kommit massor och så glömde jag väl av mig, eller något. 
 
Och nu känner jag att jag blir lite avundsjuk när alla blir lyriska över att en ny bok i serien är på väg eller har kommit ut – så nu ska jag läsa hela serien. Har jag tänkt. Vi får se, hörni. 
 
Anyway. Jag börjar från början, för det var som sagt några år sedan sist. 
 
Cecilia Lund börjar närma sig 40. Hon och maken John har fyra barn – William och Markus, Sofia och Greta. De lever lyckliga – väl? – i en villaförort i Stockholm, John är framgångsrik fotograf, Cecilia barnmorska. Plötsligt en dag när familjen sitter och äter vardagsmiddag ringer det på dörren – och där står Simon. Som påstår sig vara Johns son. Och hela världen ställs på huvud. 
 
Ja – jag tycker att detta är en riktigt bra bok. Intrigerna är välkomponerade och håller boken uppe men samtidigt är det på något sätt vardagslivet som är det mest intressanta. Cecilias jobb, arbetskamrater och arbetsplats är oerhört intressanta att läsa om – och känns väl-researchade! – och jag är ju svag för vardagsskildringar om typ falukorv och svettiga provhytter då och då. Cecilia är en bra karaktär, och jag gillar även hennes systrar och mamma – även om de förstås har sina sidor. 
 
Bedragen ger dessutom flera exempel på när skenet bedrar och saker och ting (eller människor) visar sig vara något eller någon helt annat eller annan än man trodde. Toppen. Snabbläst. Humoristisk utan att vara glättig. Jag gillar Janouch. 

Klassiker från förr

 
Stackars Kaj. Eller tanten. Jag vet inte vilket. 
 
Vad jag gör uppe? Ingen fara, jag har varit vaken sedan 04:30. Läser Istvillingar och den är så spännande att jag inte kunde ligga still mer. Dessutom var jag gravt kaffesugen. Och solen skiner så varför inte? 
 
Idag ska jag först hjälpa en nyfunnen väninna medelst deltagande i yogapass, ska bli kul. Sedan fika med ML och därefter ska jag gå till Friskis och fixa ett nytt kort. Har inte kunnat bestämma mig för dem eller simning, men nu fattade jag beslutet igår och det känns kanonbra. Kanske går och köper ett par billiga träningsbyxor också. 
 
Sedan får vi väl se vad Kulturkalaset har att erbjuda och så iväg på ett möte ikväll. Tro det eller ej, men solen skymtar i 98 grader ost någonstans – kan det tänkas bli en sommardag, ändå? 
 
Ta en video till, vetja! Hade inte hört denna låten med The Sundays förrän min kompis Heather lade upp den på Facebook imorse. Bra val.