2015: 125 – Född fenomenal av Josephine Bornebusch

Man vet aldrig riktigt vad man ska vänta sig när kändisar gör något som inte är det de är kända för. Ni vet hur jag menar, eller hur? Kokböcker är ju ett exempel som är ganska vanligt, och träningsregimer och sånt där.
 
Men jag hade en bra magkänsla inför Josephine Bornebuschs författardebut. Och magkänslan stämde. Detta är en riktigt förbaskat bra ungdomsbok.
 
Rut är femton år – nej förlåt, femton upplevelser – gammal. Hon bor i Stockholm med sina snälla föräldrar, går i nian och har en närmsta vän som heter Magda och är sexgalen. Utan anledning. Brorsan Robban är något av en deadbeat, men själv är Rut rätt fenomenal. Ja, hon gillar allt med sig själv utom sitt namn. Vem kan det vara som hittade på det?
 
Rut har ett passionerat intresse för andra världskriget, och särskilt Anne Frank. När hon nu börjar skriva dagbok hoppas hon precis som Anne att dagboken ska kunna vara den som hon nu kan anförtro sig till, såsom hon tidigare inte kunnat anförtro sig till någon. Ja, och så hoppas hon att någon kommer att hitta dagboken om hundra år, sisådär. Men inte för enkelt!
 
Det börjar dra ihop sig till klassresa och nu ser Rut sin chans. Hon måste komma till Amsterdam! Och främst till Anne Franks hus, såklart. Hon börjar lobba för detta mot klassföreståndaren snusk-Hasse (som kallas så för att han är ofräsch, inte för att han är pedofil) och lyckas bli utvald till klassresekommittén. Men det är lättare sagt än gjort att övertyga de andra – och att få ihop pengar till resan.
 
Samtidigt är brorsan på en mindre lyckad jordenruntresa, efter att ha vunnit 70 papp på Triss. Vem gör sånt? Han uppdaterar sin hermana via mail om sin mer eller mindre vitala status, och ger henne mer eller mindre goda råd.
 
Och Albert Simon Rasmus, innebandykillen som också är med i kommittén, börjar uppföra sig väldigt konstigt. Vad är det med honom egentligen?
 
Det är rappt och roligt precis hela vägen igenom. Jag älskade varenda sekund! Josephine Bornebusch har själv läst in den – ja, jag lyssnade alltså på denna på gymmet – och det har hon gjort med den äran. Jag började skratta flera gånger när hon börjar läsa Magdas repliker med någon sorts slisk-smeksam röst som verkligen inte passar en femtonåring – oerhört roligt. Dialogen är kanonbra, och formuleringarna något alldeles oerhört bra. Som när Rut fjäskar för snusk-Hasse och ”ler så hon får ischias”.
 
Lovin’ it – den är fenomenal. Varken mer eller mindre.

Tisdagsutmaning med Kulturkollo – Minns ditt 80-tal!

Jag är född 1982, och var således inte så gammal under 80-talet. Men jag har ett ganska skarpt minne, så jag ska nog få ihop det här i alla fall! Detta är för övrigt första gången jag deltar i Kulturkollos tisdagsutmaning – oemotståndligt, såklart. Är inne i en riktig kulturperiod, jag läser, lyssnar, tittar och reflekterar mer än jag vanligtvis gör, och önskar att jag hade massor av mer tid till det. Underbart.
 
 
Vilken musik lyssnade du på?
Ja – eftersom jag inte var så gammal så lyssnade jag väl främst på det som spelades hemma, och det jag minns från unga år är Björn Afzelius och Mikael Wiehe, Dire Straits, Bruce Springsteen, Beatles, Ulf Lundell och sådant. Minns även ett kassettband med Viktor Klimenko, men jag vet verkligen inte hur det kom in i tjället. Minns inte heller någonting om musiken, men vet att jag tydligen gillade att lyssna på det med farmor. När jag fyllde fem fick jag en egen kassettbandspelare och en Lena Philipsson-kassett och året därpå en med Carola av farbror H med familj, av outgrundlig anledning för jag tror aldrig att jag uttryckt någon önskan om den, men den var förstås oerhört bra! 😉 1989 började jag skolan och det var även då som Kylies Enjoy yourself-skiva kom, och min klasskamrat M hade den på band och den gick varm vill jag lova. Kompisen F hade egen vinylspelare och på den spelade vi Paula Abdul Rush rush– också helt oförklarligt. Ja, och samma höst som jag började skolan kom Magnus Ugglas 35-åringen med Baby Boom och Jag mår illa på – naturligtvis mycket skojiga, vi lyssnade på dem på fritids minns jag. Inte för att vi förstod hälften, men det gjorde väl ingenting, det var ju jätteroligt.
 
Det finns ju en massa 80-talsmusik som jag gillar nu som vuxen som jag inte kände till då också, som jag hoppas att jag hade lyssnat på om jag hade fötts tio år äldre. Depeche Mode och The Smiths först och främst, men även T-Rex, The Smiths, Joy Division, New Order, Stone Roses, Lightning Seeds… ja, det finns massor.
 
Så lyssnade jag på Fablernas värld på LP, och Rasmus på luffen och Pelle Svanslös!
 
 
Vad läste du?
Ja… till en början blev jag ju läst för. Favoriten var, utan konkurrens, Duktiga Annika. En rätt bra hjältinna egentligen för att vara skriven på 40-talet, hon är visserligen snäll, generös och hjälpsam men hon säger till och sätter ner foten också, särskilt när Skryt-Olle krånglar. Mina stackars föräldrar var så trötta på henne, va. Pappa hittade på egen text och försökte hoppa över sidor… Annars vet jag inte riktigt, men det var väl de vanliga, typ Lilla Anna och Långa Farbrorn (mycket tveksam, va?) och de där andra av Inger och Lasse Sandberg… Lennart Hellsing kommer jag ihåg och Torbjörn Egner. Sedan började jag ju läsa för mig själv när jag bara var drygt tre men jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag läste förutom Astrid Lindgren. Det var väl liksom det som fanns på förskolan och dagis, och så var vi ju på biblioteket förstås! Jo, Nalle Puh och Nalle Puhs hörna var poppis hemma hos mormor och morfar, och hos farmor och farfar läste jag Sörgården och I Önnemooch de andra av Anna Maria Roos. Och Pelle Sanslös Svanslös! Och Viveca Sundvall såklart, som jag fortfarande älskar. Läser om böckerna om Mimmi så fort jag kommer åt.
 
Mot slutet av 80-talet läste jag de första Sune-böckerna också (och blev livrädd för att ”få blindtarmen”) – kanske kom jag även i kontakt med de första Sparvel-böckerna av Barbro Lindgren? Svårt att säga exakt. Då blev jag i alla fall rädd för att bli magpumpad. Jo förresten! Eva Bexell och Gunnel Linde kom också med i bilden där någonstans.
 
 
Vad såg du på?
Det var väl Björnes Magasin, Disneytajm med Lasse Åberg, Lilla Sportspegeln och varierande Sommarmorgon och Jullovsmorgon-program, främst. Och inspelade Pluto och Pärlan och sånt hemma hos mormor och morfar. Men absoluta favoriten var Gomorron Sverige med min store idol Fredrik Belfrage. Eller ja. Jag kallade honom för ”min väninna”. Jag minns fortfarande besvikelsen när det ställdes in för att Palme blivit mördad – jag var 3½ och meddelade mina föräldrar om nyheten i sängkammaren. Snacka om chocken det måste ha varit. ((Jag förstod väl inte vad varken ”mördad” eller ”statsminister” innebar…)). En annan favorit var Goda Grannar – som jag väl fattade nada av, men tyckte var väldigt bra. Tvingade farmor och farfar att leka att de var Iris och Helge, medan jag var Desirée som hoppade i sofforna (?).
 
 
Vem / vilka var de stora idolerna?
De vuxna i min närhet, förstås, och fröken Britta på förskolan. Kanske väninnan Veronica också, som var ett år äldre och hade snygga basketkängor. (Vi är fortfarande vänner, det är häftigt.) Ja, och storkusinerna Jennie och Emma med. De är fem och tre år äldre – milsvid skillnad i den åldern. Så fick jag autografer av Kikki Danielsson och Pernilla Wahlgren i Hunnebo också, så de kanske var idoler? En av dem erhöll jag naken. De är inte mina idoler idag, ganska långt ifrån. Kjell Lönnå gillade jag också skarpt.

2015: 124 – Eleanor & Park av Rainbow Rowell

När jag satt och skulle skriva om Räcker det om jag älskar dig? häromdagen kom jag över JoKs recension av den på Bokhora – som slutkläm skriver hon ”Jag kan liksom inte sluta leta efter den perfekta ungdomsboken” – och nu känns det som om jag har hittat inte bara en, utan två, perfekta ungdomsböcker, på en och samma helg.

 
Först ut – Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Som har hyllats sedan den kom ut, praktiskt taget, men jag har inte kommit över den förrän nyligen. Jag läste hennes Fangirlför inte så länge sedan och blev väl inte överdrivet imponerad, men visst, den var helt okej.
 
Men Eleanor & Park – detta är ett mästerverk. Helt, helt fantastisk. Jag njöt av varenda ord, varenda sida – jag höll på att glömma gå av bussen och jag höll på att glömma att gå till bussen – så uppslukad. Läste ut den på mindre än ett dygn, och då gjorde jag ändå en massa grejer runtomkring.
 
Jag vet inte hur jag ens ska försöka börja skriva om den för att göra den rättvisa. Jag ska nog inte brodera ut texten för mycket helt enkelt, utan berätta att det handlar om den första kärleken. Den som uppstår på en skolbuss, mellan den nya, storväxta rödhåriga tjejen, och den halvasiatiske killen som inte riktigt passar in, men inte står ut heller, i Omaha, Nebraska, någon gång på åttiotalet. De möts genom musik, serier och längtan. Och det är så himlastormande.
 
Inte sliskigt eller gullegulligt. Bara så högt och rent och ljuvligt att… ja. Läs själva, gott folk – det finns ingen som kan göra denna skapelse rättvisa. Jag är oerhört imponerad av Rowells teknik, och av hur hon skapat detta ljuvliga persongalleri och denna fantastiska dialog. Helt underbart. Jag skulle kunna läsa om den på stört och inte bli uttråkad för ett ögonblick.

Munsbitar och Monica Z

Jag ska inte bli långrandig idag – det för bli imorgon – men ikväll har jag sett Monica Z och Gud alltså. Helt underbar. Ljuvlig. Vacker. Allt! 

S hade gjort paleobollar på dadlar, cashewnötter, kakao och lakritspulver. Ja, och kokosolja och kokos. Vansinnigt goda. Hade kunnat vara chokladbollar any day. 

Nu – läggdags. Fantastisk helg! Så laddad för veckan. Sov gott! 

Cotards Syndrom – ”The Living Dead Disease”

 
Det är väldigt intressant att läsa om ovanliga sjukdomstillstånd, och Cotards syndrom är ju ett av de absolut mest intressanta, om du frågar mig. Patienten lider alltså av en grav psykisk störning som gör att hen tror att hen är död, eller att hen inte har några organ, eller att de är ruttna, eller att hen saknar hjärna. Läkare som behandlar och undersöker dem luras förstås bara, för det finns ju ingenting att undersöka. Uppstår främst under drogpsykoser och hos patienter med svår depression – men även hos patienter med kronisk insomnia. Ja, jag är jätteglad att jag har lärt mig sova på nätterna igen 😉 
 
Här har Mentalfloss samlat tio sjukdomsfall. Oerhörd läsning. 
 
Detta får mig att tänka på det här med psykisk ohälsa i stort, för övrigt. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur det är att ha en sådan här störning – tänk om alla messerschmitts som tror att det bara är att rycka upp sig om man är kliniskt deprimerad eller utbränd, eller att det bara är att tänka annorlunda om man har anorexi eller ångestsyndrom, tänkte i dessa banor innan de skällde på de som är sjuka? 
 
På tal om detta såg jag just att Oliver Sacks avlidit, det var tråkigt. 

Intervju med Sylvia Plath från 1962

Jag har ju hört inspelningar när Sylvia Plath läser sin poesi förut, men jag har nog aldrig hört någon intervju där hon pratar ”på riktigt”, om ni förstår hur jag menar? Igår dök denna upp bland mina Youtube-tips, och jag tyckte att den var hemskt intressant. Det är rätt konstigt att höra henne prata – hon talar just om att hon låter så amerikansk, men det gör hon ju inte helt och hållet, tycker jag. 
 
 
((Det är alltså bara ljud, så man behöver inte sitta och titta på filmen och förvänta sig att någonting ska hända, för det gör det inte.)) 

Smakebit på søndag – 30/8 – Eleanor & Park av Rainbow Rowell

 
Det är söndag igen, och veckans utdrag kommer ur Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Jag började på den igår, och höll på att glömma att gå av bussen på väg till Friskis för jag fastnade så direkt. Detta utdrag är mot slutet, men jag tycker inte att det är för spoiligt. Om du fortfarande inte har läst den och är rädd att jag förstör, så hoppa över. Men som sagt – jag tror inte att det är så farligt. 
 
 
”park
Hon skulle inte sitta bredvid honom på bussen. 
Hon skulle inte himla med ögonen åt honom på engelskan. 
Hon skulle inte sätta igång ett gräl bara för att hon hade tråkigt. 
Hon skulle inte sitta i hans rum och gråta över saker som han inte kunde göra något åt. 
Hela himlen var samma färg som hennes hud. 
 
eleanor
Det finns bara en som han, tänkte hon, och han sitter här. 
Han vet att jag kommer att gilla en låt innan jag har hört den. 
Han skrattar innan jag kommer till slutklämmen. Det finns ett ställe på hans bröst, strax nedanför halsgropen, som gör att jag får lust att låta honom hålla upp dörrar för mig. 
Det finns bara en.” 
 
Ur Eleanor & Park av Rainbow Rowell, Berghs Förlag: 2013 (denna utgåva i MånPocket)