Taikon – filmen

 

 
Jag såg den fantastiska dokumentären Taikon – om Katarina Taikons liv och verkan, förrförra helgen och vill bara skriva några rader som rekommendation. 
 
Jag har känt till henne sedan länge, förstås – men det är ju faktiskt bara någon månad sedan jag läste min första Katitzibok, så särskilt insatt har jag inte varit. Jag visste att hon var rom och författare, det var väl ungefär det. 
 
Men detta fantastiska porträtt av en så brinnande och engagerad kvinna, alltså. Oerhört starkt och vackert – och tragiskt och ledsamt. Mycket inspirerande och väldigt viktigt i dagens samhälle och Sverige. Systern Rosa står för stor del av intervjuerna – nästan 90 år gammal. Det var fantastiskt fint i slutet, när film från hennes mottagande av Olof Palmes Minnesfonds pris visades. Underbart. 
 
Rekommenderar alla att se filmen, och att själva läsa samt sätta Katitziböckerna i händerna på barn i sin närhet. Mycket, mycket starkt och bra. 

Karriärsbyte?

 
Ja, vad tycker ni? Ska jag göra anspråk på Polismyndigheten? Tänk att det är så enkelt att ta över. 
 
((För övrigt hamnade jag här när jag sökte efter något helt annat. Ungefär som när jag hamnade på Andra Långgatan när jag sökte på Hammarby häromsistens.)) 

Glada hälsningar från Missångerträsk

 

 
Jag läste ju Martina Haags härliga Glada hälsningar från Missångerträsk för några år sedan och såg filmen för ett litet tag sedan men har glömt skriva något om den – men jag kan rekommendera den varmt! Rolig, mysig, puttrig och trevlig hela vägen igenom.
 
Någon kritiker skulle säkert kunna kalla den lite väl rolig på sina ställen – men jag håller faktiskt inte med – jag tycker att de har lyckats alldeles ypperligt med att bibehålla tonen ur boken, och jag tycker att både Ola Rapace och Martina Haag gör strålande rolltolkningar – men den som ska hyllas och höjas till skyarna är Bert-Åke Warg – eller Räv, som jag kallade honom när jag var liten. Enastående! Han ska ha en Guldbagge för bästa manliga biroll 🙂 
 
Se den, säger jag – den var härlig! 

Tematrio: Krig, flykt, exil

 
Veckans Tematrio hos Lyran handlar om krig, flykt, exil. Mina tre handlar inte om alla tre teman – jag hade väldigt svårt att komma på några böcker om just flykt och exil som jag faktiskt läst. Däremot är de alla tre starka krigsskildringar, på olika sätt. 
 
      

 
Zlatas dagbok av Zlata Filipovic är en ung flickas skildring i dagboksform av kriget i Sarajevo, som jag läste på högstadiet. Om och om igen. Vi hade inte så många flyktingar i min klass, men en kille just från Sarajevo kom till oss 1991. Senare i livet är en av mina bästa väninnor flykting från Sarajevo – hon och hennes mammaf flydde till Bedford i Storbritannien samma år som Adnan kom till oss. Jag minns Zlatas dagbok som oerhört gripande och lärorik för mig som priviligierad tonåring i Sverige. Dessutom öppnade det ögonen för hur en stad som förmodligen varit precis som Göteborg – fast lite vackrare – plötsligt kunde bli en krigszon, om ni förstår hur jag menar. Forna Jugoslavien var förstås ett oroligt ställe redan innan kriget på sina sätt, men samtidigt ett bördigt jordbruksland med mycket turism och vackra städer. Jag skulle vilja läsa om Zlatas dagbok nu tjugo år senare känner jag. 
 
Jag är säkert inte ensam om att ha med Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson i denna veckans trio – den tenderar att dyka upp ofta under alla möjliga teman. Och den är förstås väl förtjänt av det. Jag fick den i julklapp eller födelsedagspresent i 14-årsåldern och jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Tio räcker inte på långa vägar, och då är det enda något av en tegelsten. Skildringen av andra världskriget är förstås en stor del, men även Hedwigs liv i Sverige efter befrielsen, och hennes upplevelser av ett Stockholm på nittiotalet där nynazister tågar nerför gatorna, vrålande Hitlers lov och leve. Oerhörd roman. 
 
Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatispajssällskap brukar också ofta dyka upp i mina triosar. Eller ja. Potatisboken, som vi brukar kalla den, rätt och slätt. Jag lärde mig aldrig i skolan hur andra världskriget drabbade Kanalöarna – Jersey, Guernsey och Alderney – och även om detta i mångt och mycket är en ganska glättig och väldigt mysig roman säger väl titeln ganska mycket om ransoneringarna och fattigdomen som drabbade öarna. Men även om det där brittiska – Keep calm and carry on – stoiskheten och filosofin att det mesta går att lösa med en kopp te – och kanske en bit potatisskalspaj 🙂 

Hybris på Charles de Gaulle

 
Kanske har jag fått hybris som tror att jag kan läsa hela romaner på franska – men mina kunskaper har blivit så mycket bättre bara under dessa fyra dagarna, och jag vill verkligen fortsätta att förbättra mig och återfå någon sorts flyt, som jag ju faktiskt har haft – även om det var femton år sedan. Nästa gång jag kommer hit skulle jag gärna vilja klara mig på franskan – visst, det är ett orealistiskt mål kanske, men det kan ju bara bli bättre. Och som jag skrev på Facebook – ursäkta, ni som följer mig där får allting dubbelt – ”learning by doing, or reading, then” är min melodi – så nog är det möjligt allt? 
 
Nu sitter jag på Charles de Gaulle – det finns nästan ingenting i denna änden av terminalen. Någonting i stil med Pressbyrån, en liten taxfree som man knappt kan svänga en katt i, och någon sorts kafé där det är lögn att få tag på stolar. Tur att jag tog denna datorn som har bra batteritid, har jag inget att roa mig med klättrar jag på väggarna på sådana här ställen. 
 
Resan hit ut gick i alla fall bra under omständigheterna. Jag tog en taxi till Gare du Nord – kostade inte många euro men så skönt att slippa släpa resväskan i trapporna i métron – och tåget hit. Att folk har så dålig koll på hur man uppför sig är bara beyond me, dock. Om man bestämmer sig för att ställa sin barnvagn i gången på ett ganska trångt tåg så får man faktiskt resa sig och flytta på den om någon (inte jag) behöver komma förbi. Likaså om man ställer sin gigantiska ryggsäck i vägen för dörren mellan vagnarna – det funkar liksom inte att bara maka på den lite grann, ta lite personligt ansvar för skråen. 

Middag på L’Entracte

Det är väldigt roligt att leta restauranger på nätet tycker jag – Tripadvisor är inte en sida jag har använt förut, men just för Paris verkar den vara väldigt extensiv och aktiv. Det varr där jag hittade de övriga restaurangerna jag varit på, och igår var jag alltså på L’Entracte. 
 
Det fanns väldigt skilda omdömen om den – eller ja – de som ätit där var alla extremt nöjda. De som blivit ombedda att vända i dörren trots att det inte var fullt var, av förklarliga skäl, mindre positiva. Jag försökte boka ett bord online men fick ”avslag” och tänkte då gå någon annanstans – men när jag var på väg till det andra stället gick jag rakt på L’Entracte och jovisst fick jag komma in! 
 
Han som hade hand om stället var enda personalen och även då kock, plus att han gick ut till närmsta stormarknad för att köpa öl så fort någon ville ha det, för det hade han ingen själv. Menyn existerade endast på en griffeltavla, som han bar omkring till olika bord. Flera blev utvisade i dörren – men jag har verkligen ingen aning om varför! Några som dök upp verkade i och för sig ganska på lyset, det var ju festival och jag antar att han hellre ville ha ätande gäster än bara drickande. Men annars – ingen aning. Jag, tre medelålders franska damer och ett amerikanskt par fick i alla fall lov att äta. Haha, så charmigt. Och han blev uppriktigt bestört och nästan lite ledsen när jag inte ville ha hans fina vin till maten. Det var med stor indignation som han öppnade plastflaskan med Pellegrino. 
 
 
 
 
 
Smygfotade granndamens mat – kronärtskockan var så vacker att jag inte kunde låta bli. Önskar att jag hade beställt den själv men jag vågade inte. Camilla berättade för mig idag att det finns ett uttryck, ”avoir un coeur d’artichaut” – att ha ett hjärta som en kronärtskocka – betyder ungefär att man har lätt att bli förälskad i allt och alla. 
 
 
Istället åt jag marinerade sardiner – smakade som sill, kan man säga, fast ändå inte… väldigt fräscht och örtigt med mycket syra. 
 
 
Pepparsteken kom på en stoooor tallrik med massor av sås… och ingenting. Jo, sedan kom både tunna fina frites och grönsaker. Allt har sin tid 🙂 
 
Mot slutet av måltiden började det smälla så att jag blev livrädd – men det var förstås avslutningen på skördefestivalen, med massor av fyrverkerier över Montmartre. Herregud, vad de höll på! När jag gick hamnade jag mitt i folkströmmen på väg till Anvers métro – och var väldigt glad att jag inte behövde åka någonstans utan bara gå runt hörnet och krypa i bingen efter ännu en underbar dag! 

Smakebit på søndag – 11/10-2015 – Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

 
Dagens Smakebit kommer från ett soligt Paris! Tyvärr ska jag snart åka härifrån – men det har varit en fantastisk resa. Helt otrolig! Hit kommer jag igen. 
 
Dagens smakebit kommer från Sekten på Dimön av Mariette Lindstein – en sann historia om att dras in i en sekt – och att komma ur den. 
 
 
 
 

”Hon var fri. Åtminstone ett par timmar. Kände sig märkligt stolt över att ha lurat till sig lite ledig tid. Och hon visste precis vad hon skulle göra med den. 

Det var en sådan dag när allting klaffar. Oswald hade varit på plats på kontoret när hon kom in. För en gångs skull behandlade han henne inte som luft. Han klagade inte ens över att hon kom fem minuter sent. 
”Vi får besök idag, Sofia. Hon heter Carmen Gardell och är en av de främsta PR-experterna i landet. Hon ska hjälpa oss att få bukt med alla lögner som skrivs om oss i medierna.” 
Sofia visste inget om vad som hade skrivits eftersom det var totalförbud för att läsa tidningar efter Strids artikel. Hon hade inte ens tjuvläst Oswalds dagstidningar, men förstod på hans ton att medierna frossade i ViaTerra just nu.” 
 
Ur Sekten på Dimön av Mariette Lindstein, Mörkersdottir Förlag: 2015 
 
 
Titta gärna in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar!
 
 

Musée de la Musique – un petit bildbomb

På Avenue Jean Jaurès ligger ”Cité de la Musique” – konservatoriet för musik och dans, filharmonikerna, konserthus och – Musée de la Musique. Vilket ställe, alltså! 
 
 
Hamnade i Stalingrad på vägen dit. Igen. Nästa gång jag är här måste jag gå av och se mig omkring. 
 
 
Detta är fint – men jag undrar hur man ska veta om någon är krigsveteran, just, eller arbetsskadade? Gravid köper jag, men över 75? Gulligt i alla fall. 
 
 
 
 
 
Kultur, överallt – men inte den mest inspirerande miljön för det, kanske. Hade önskat mig lite mer… feeling 😉 
 
 
 
 
 
 
Dessa hornen är ju för häftiga! 
 
 
 
 
 
 
 
Så oerhört vackra. 
 
 
 
 
 
Denna är kanske 10 cm lång. 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
Blockflöjten där i mitten – en kontrabas – är 2½ m hög, ungefär. 
 
 
Lite mer hanterbara – altflöjt i fokus. 
 
 
 
 
 
En man som spelade fantastiskt på en tolvsträngad gitarr. Jag har en liten film som jag ska försöka lägga upp. 
 
 
 
 
Denna nådde nästan till taket – minst tre meter, säkert närmare fyra. Mer än lovligt tuff. 
 
 
Steel drums galore! Trinidad & Tobagos nationalinstrument, har jag lärt mig. Jag älskar steel drums. Glömmer aldrig det stora bandet som spelade när vi tittade på Paula Ratcliffe i London Marathon på The Highway för många herrans år sedan… ja, det där året när hon kissade i spåret ja. 
 
 
Av alla saker man kan hitta i Filharmonikernas bok- och skivaffär hittar jag… Millennium 4 av David Lagercrantz. What’s that all about? 
 
 
Namnen på tunnelbanestationerna är så härliga. 
 
 
Jag var tvungen att äta en makron eller tre! Carrefour levererade. Limonade också, jättegod! Makronerna var för övrigt helt ljuvliga, särskilt den med pistage.. .som jag egentligen inte är så såld på, men jodå, det funkade finfint! 

Lördagslunch på Le Pétit Trianon

Jag var tvungen att ladda batterierna innan jag gav mig av mot Musée de la Musique igår, och när jag sprang på den rara servitrisen från i fredags kväll på gatan blev det såklart så att jag gick in på Le Pétit Trianon för att äta lunch. Hon jobbade inte ens, men placerade mig ändå och förklarade vad dagens specialare var – ”it’s like the chicken, but not the chicken, but the husband of the chicken?” – jag gav henne ordet ”rooster”, men det var hon inte så sugen på. 
 
Jag avstod dock från att äta ”the husband of the chicken”, och valde tomatsoppa istället. Åh herregud. Gjord på färska tomater och serverad kall – det var ett mästerverk av både smaker och färger. 
 
 

 
 

 
Jag jobbar på med Hemingway. Det går inte fort, men det är en sådan fröjd att läsa att det inte gör något.