Stories from the city, stories from the sea

 

Saga Widebeck är journalist. Hon återvänder till sin lilla hemort för att göra två saker. Hitta sina rötter, först och främst. Och det andra då. Hon ska göra upp med de som gjort henne ont. Hon köper en hel fastighet och flyttar själv in i huset på Smedjegatan 6. Där finns grannarna – fröken Andersson, Wille Weber (eller Grillen, som han kallas – oerhört kul), Patrik Swedmark och bankdirektör Per Norder. Alla har sina egna historier, ryggsäckar, problem och motiv… 

 

Saga vill visa vem hon är nu – och få dem att minnas vad de gjort och sota för det. 

 

Nu blir det förstås inte riktigt som hon har tänkt sig. 

 

Jag älskade denna romanen. Ja, när jag väl kom igång blev det nästan sträckläsning av den. Saga är en väldigt speciell karaktär – inte nödvändigtvis någon man tycker om. Vissa saker kan man inte riktigt förstå att hon hängt upp sig så på – men vet ni vad? Här är precis det som jag har lärt mig och hela tiden blir bättre på – det där med att man inte vet vad folk har för ryggsäckar och bagage, och att man därmed inte ska döma dem och deras handlingar rakt av. Man vet oftast ingenting om dem man blir förbannad eller irriterad på – det finns ofta något som ligger bakom. 

 

Det handlar mycket om motsatser – och motsättningar. Hämnd och hot och utpressning. Och det är riktigt spännande. 

 

Man är inte oberörd efter att ha slagit igen den. (Eller tryckt på hemknappen på plattan…) Jag ser fram emot uppföljaren, Vanliga människor glömmer och går vidare – ska försöka läsa den ganska snart, medan persongalleriet finns färskt i minnet. Bra! 

 

Detta är alltså en dagboksroman, baserad på författarinnans egna dagböcker från 80-talet. Och den är helt underbar! Den utspelar sig i Änggården och områdena däromkring – som jag är ganska familjär med, vilket alltid är härligt. Jag vet var skolorna ligger och var kompisarna bor. Det är mysigt. 

 

Det är allt från rövarlekar till att försöka stoppa brottslingar till docklek och kärlek. Med andra ord – sånt som barn gör. (Jojo är mellan 10 och 12 år under dagböckernas ”gång”.) 

 

Och med det kommer alla känslorna som barn och tweenies har. Utanförskap, svårigheten att leka tre och flera, hur man ska förhålla sig till att alla i klassen är ihop med varann, att man inte riktigt passar in. Jojos föräldrar är konstnärer och verkar till en början ha ett väldigt harmoniskt förhållande, men det håller inte i sig och en styvpappa kommer in i bilden (som visar sig vara en väldigt bra person). 

 

Jojo har systrar på sin pappas sida som är mycket äldre, och de är också riktigt härliga att läsa om. 

 

Vissa bitar känns kanske lite väl avancerade – men det är ändå realistiskt. Alla kanske inte håller med, men jag vet ju hur jag själv var i den åldern – kanske inte lillgammal, men åtminstone med ett stort ordförråd och någorlunda avancerade tankar om livet och existensen. Därför är det äkta. 

 

Något annat som kritikerna poängterat är att det kommer att vara omöjligt att få dagens ungdom att läsa dagböcker som utspelar sig på 80-talet – det tror inte jag, inte alls! Det är nog snarare jätteintressant att läsa hur det var innan sociala medier och mobiltelefoner spelade en så stor roll i våra liv och relationer som de gör nu. 

 

Jag njöt i fulla drag av Bara vara Jojo – och hoppades på mer av författaren – tills jag insåg att hon tragiskt nog gick bort i cancer, inte ens 40 år gammal, förra året. Förskräckligt tråkigt. 

 

Men köp denna i julklapp till tweenies i din närhet. Den är nämligen en liten guldtacka.