Halländsk Bokmässa 2015 – read all about it…!

Det har tagit så himla lång tid för mig att få ihop något om Halländsk Bokmässa att det är inte klokt – men jag har varit sjuk, och utöver det har jag haft fullt upp – så är det med det. Jag ska inte skriva ihjäl mig heller, men jag vill gärna visa upp bilderna från dagen med några små noteringar åtminstone 🙂 
 
 
Startade dagen på tåget med en tomtelatte, en toscamuffins och GP. Life is sweeeeet. 
 
 
Riktig frukost fick jag på Lilla Teatern väl framme i Varberg. Fantastisk fralla, och underbar hemgjord granola till yoghurt. 
 
 
Mariette Lindstein, författare till Sekten på Dimön, pratade om sitt liv och sina erfarenheter. Oerhört gripande. Precis som boken. Mariette och jag har haft kontakt innan, och träffades en stund på tu man hand lite senare. 
 
 
 
Invigning av kulturtanter i världsklass! 
 
 
Detta är Thomas Frisk, som har skapat ett urhäftigt konstverk som heter Facebook – bokomslag med en massa ansikten i relief på. Tyvärr hittar jag inga bilder, men man kan se det i högerkanten. 
 
 
Mr. Frisk höll på att ramla ihjäl sig på scenen och sedan på trasmattan – men överlevde. 
 
 
 
Detta är Petter Heldt, som var konferencier under dagen. Han hade mamma med sig på första raden! Hör normalt till ensemblen på Teater Halland. 
 
 
Här ser man lite mer av konstverket – samt av Anders Källgård, som skrivit en bok om en resa mellan Svalbard och söderhavsön Nauru. Fascinerande underligt. 
 
 
Jennyli Gustafsson, som skriver om en sorts… andlighet, tror jag. Jag gick en liten promenad här någonstans. 
 
 
Anna Pia Åhslund berättade om Hallands författarsällskap. 
 
 
Lena Sandersson har skrivit en bok om Deromegruppen. 
 
 
Torbjörn Johansson från Bondesonsällskapet. August Bondesson var en stor samlare av folksagor och folkvisor och sådant, stammade från Vessigebro som är några kilometer ifrån byn där mina farföräldrar växte upp. Mycket intressant! 
 
 
Detta var dödligt roligt. Tore Brännberg, till vänster, är doktor på Göteborgs Universitet i socialpsykologi med inriktning på huliganism. Han intervjuade Kari Vartia, som har skrivit Judinnan på Elmön och Nidingen. Brännberg ville hela tiden prata om relationen mellan två äldre män i en av böckerna, och återkom hela tiden till ”boken handlar ju VÄLDIGT mycket om sexualitet” och stackars Vartia svarade gång på gång ”det är en kriminalroman!!”. Hysteriskt kul. 
 
 
Ulrika Jannert Kallenberg, har skrivit romanen Döden ingen talar om som jag läst nu i veckan. Hennes pappa tog livet av sig när hon bara var fyra år gammal, men hon var vuxen innan någon berättade hur han dött. Helt otroligt. Jag ska skriva mer om boken endera dagen. 
 
 
En finfin gammaldags tavla! Det var verkligen underbart gott och fint på kaféet. 
 
 
Hittade böcker om farmor och farfars hembygd! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lars Johan Gabrielsson var min farfars farfar!! 
 
 
 
 
 
 
99% säker på att detta är farmors föräldrahem, där jag spenderat massor av tid i barndomen. Häftigt. 
 
 
Stellan har gjort ett par stövlar åt mig en gång i forntiden. Om jag har rätt för mig var jag vansinnig när han skulle mäta mina fötter… 
 
 
Ryssliden är huset ovan ❤ 
 
 
Jerker Hulthén talar om varför pappor ska läsa för sina barn. Detta var fantastiskt bra! ((Naturligtvis ska mammor också läsa för sina barn, men det är bland män och pojkar som läsandet blir sämre och sämre.)) 
 
 
Här är Torbjörn igen! Han fick spela fiolfanfar när den Hemliga Gästen – Hela Halland Läser-författaren 2016 – skulle ”avtäckas”… 
 
 
…och det var ingen mindre än Ingela Strandberg! ((Senare på kvällen hittade jag flera av hennes böcker på mitt hotellrum.)) 
 
 
 
Hon läste så fint. 
 
 
Teater Halland presenterade sin julkabaré – kan det vara första gången Kent, Cornelis, Einstein, Imperiet och Tage Danielson förekommer i samma sammanhang, tro? 
 
 
Denna killen, alltså – herregud vad bra han sjöng. 
 
 
Ja, det gjorde de alla tre såklart. 
 
 
Camilla Jönsson, som skrivit Ekon som jag just läst. Mer om den snart, alltså 🙂 
 
 
Theréze Ingmarsson har skrivit feelgood, Flugfiskarens dotter, som jag tänkte läsa snart. 
 
 
Bo Bjelvenstedt har skrivit böcker om olika promenader i London och Skottland. Om jag kunde motstå att köpa Londonböckerna? Naturligtvis inte. 
 
Tyvärr missade jag att fotografera när Joanna Björkqvist var på scen och talade om sin reportagebok Våra älskade orkade inte leva – men jag kommer att läsa även den snart. Jag köpte hennes debutroman, Närmare dig och fick en mycket fin dedikation också! 
 
 
En intensiv dag, som ni ser! Och ändå hann jag läsa en hel roman och ta en fika med Mariette! 
 

Smakebit på søndag, 6/12-2015 – Djupa Ro av Lisa Bjärbo

 
Godmorgon! Det är inte bara söndag, det är andra advent också – så ha en härlig sådan! 🙂 
 
Veckans Smakebit kommer ur Djupa Ro av strålande Lisa Bjärbo! 
 
 
 
 
 

”Det är någon som har städat. 

 

I min minnesbild av Jonathans rum brukade det vara stökigare än såhär. Inte extremtstökigt kanske. Inte så man var tvungen att lyfta på en massa grejer för att kunna sätta sig på sängen och vada fram genom saker på golvet. Men lite rörigt. Nu är det någon som gjort en insats och försökt rätta till det värsta. Det blå överkastet ligger visserligen fortfarande knöligt i fotändan av sängen, men täcket är tillslätat. Den barnsliga KP-planschen på lösgodis i närbild som blivit hängande på väggen sen han var nio, tio, hänger rakt. Det står inga tomma glas eller smuliga assietter vid datorn på skrivbordet som det brukar, och böckerna och papperen som brukar ligga lite här och var i rummet är hopsamlade i en svajig hög i bokhyllan. Det är ingen mammastädning. Ingen städande mamma gör såna där svajiga högar i bokhyllan, så han måste ha gjort det själv.” 
 
Ur Djupa Ro av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren: 2015
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 
 

2015: 206 – En bit av mig fattas av David Levithan

När jag blivit lite trött på alla föreläsningar under Halländsk Bokmässa förra helgen gick jag upp på övervåningen för att hälsa på läshundarna som var på besök. Just då var de nog ute och gjorde andra hundgrejer, men jag hamnade istället mitt framför Unga Vuxna-hyllan. Och precis vid L:en, och där fanns ju David Levithan och en av hans böcker som jag inte hade läst… så låt oss säga att jag hamnade i en fåtölj i en och en halv timme och sträckläste. Nja, mer eller mindre, jag bar med mig boken in på teatern en sväng också. David Levithan är ett geni, nämligen. 
 
(Vid bordet bredvid satt några andra, möjligen missförstådda, genier och drack 7,5% Kopparbergs. En av dem somnade med jämna mellanrum. Det underliga var att ingen sa till dem. Men samtidigt så störde de ingen, och det spöregnade ute, så det var ju faktiskt en human grej att låta dem vara ifred.) 
 
Men. Tillbaks till verkligen. Det är New York City, det är september 2001. Den 11:e september, närmare bestämt. 
 
Claire är i skolan när rektorn kommer in för att berätta det ofattbara som har hänt: Ett flygplan har kraschat in i World Trade Center. Peter är på nedre Manhattan för att köpa skivor. Och Jasper ligger och sover i Brooklyn. 
 
Claire och Peter är skolkamrater. Peter och Jasper hade planerat att gå på dejt just den där dagen. Claire går nattliga promenader i veckor efter katastrofen, för att försöka förstå vad som har hänt, och en natt träffar hon Jasper vid Ground Zero av en slump. De tre får ihop en fantastisk vänskap, genom sina gemensamma trauman och problem med att faktiskt fatta det ofattbara. 
 
Och musiken, som alltid, spelar en jättestor roll i Levithans skrivande. Underbart ”soundtrack” om man kan säga så. Originaltiteln, Love is the higher law, kommer från U2:s One, till exempel. Och jag, som egentligen inte är så förtjust i Travis, blev jätterörd av beskrivningen av deras gig ett kort tag efter attackerna. 
 
Så, ja. Precis som man kan förvänta sig – det är ju trots allt David Levithan – så är detta ett mästerverk på riktigt. Jag älskade varenda ord. Fantastiska karaktärer, fantastiska funderingar. Ljuvligt! 

Angus, Thongs and Perfect Snogging

 
Jag måste bara skriva några rader om denna – jag fixade ju en gratismånad på Netflix förra helgen när jag behövde slå ihjäl lite tid före middagen och hade bra wifi. Tänkte se på Bron egentligen men tappade koncentrationen efter bara några minuter så valde om och det blev Angus, thongs and perfect snogging istället. Eller Bekännelser om killar, kyssar och katter som den tydligen hette på svenska – i alla fall boken.  
 
Detta är en jättebra film. Fantastiskt rolig, tänkvärd och rar – men med typisk småvass brittisk humor och med underbare Alan Davies – ni vet från QI och Jonathan Creek – i rollen som Georgias pappa. 
 
Jag skrev ner ett par fantastiska citat i min Lilla Röda som ni kan få se:- 
 
”I’m already fed up with boys. And I haven’t even had anything to do with them yet.” 
 

och ett replikskifte mellan huvudpersonen Georgia och en kille hon tagit med sig på en spelning för att göra det riktiga kärleksintresset lite sotis:- 

 
”-You look really gorgeous tonight, Georgia. 
– Thanks. You’re very honest.” 
 
Lägg till detta att musiken är alldeles strålande, och bandet The Stiff Dylans som är med blev tydligen lite kända efteråt! Det är alltså de som spelar på riktigt, förutom basisten då som är skådis, och de är bra! Bland annat en strålande cover på Teenage Kicks – och jag hade slutlåten Ultraviolet i huvudet resten av kvällen. Se denna! Finns alltså på Netflix. 

2015: 205 – Han kallar sig Esmeralda av Ritta Jacobsson

Åh, detta är en fruktansvärd bok. Fruktansvärt hemsk och fruktansvärt viktig, tyvärr. 
 
Jag behöver inte brodera ut texten, men det handlar alltså om riskerna med att dela med sig av för mycket på internet, och att man egentligen aldrig kan veta vem som döljer sig bakom en avatar eller ett Facebook-konto. Vi följer ett antal ungdomar som på olika sätt kommer i kontakt med en rovlysten man som kallar sig Esmeralda (bland annat) – det är tjejen som vill bli modell och faller för en bluff, det är Selena som varit med i en video på en fest som spridit sig på nätet, det är hennes pojkvän Magne från en annan samhällsklass… 
 
Sverige skakas av rubriker om unga tjejer som försvunnit men det räcker inte, för tonåringar tror att de vet bäst och att de är så försiktiga så. Så är det ju inte alltid… 
 
Nej, som sagt, jag ska inte skriva för mycket – jag har ingen lust att ens tänka på boken mer. Men den är viktig, som sagt, för nätet är livsfarligt. När jag var i tonåren fanns internet och visst hade jag brevvänner och sådär som jag inte kände, men det var inte alls som nu. Det är riktigt skrämmande läsning. 

2015: 204 – Lysande utsikter av Charles Dickens

Jag fattade ju ett beslut för ett tag sedan om att det är tillåtet att läsa lättlästa böcker om man nu händelsevis inte kan ta sig igenom klassikerna. Lysande utsikter var först ut! Alla känner till titeln men har man koll på vad som egentligen händer? Nä, det hade inte jag, insåg jag under läsningen. 
 
Philip Pirrip – Pip – är en ung pojke som bor ihop med sin elaka syster och hennes snälle man, som är smed, på landet i Kent. En dag träffar han en straffånge på rymmen, som han hjälper. Ungefär samtidigt träffar han för första gången Miss Havisham, den gamla damen som sitter instängd med gardinerna fördragna i alla lägen, iklädd en gulnad brudklänning – och hennes fosterdotter Estella, som han genast förälskar sig i, men som är elak och kall, och säger att hon aldrig kommer att kunna älska någon. 
 
Åren går, och Pip flyttar till London tack vare en anonym välgörare, där han får studera för en privatlärare och dela lägenhet med en ung man, Herbert Pocket. Han har mer pengar än han vet vad han ska göra med, och det slutar illa när pengarna tar slut. Estella hamnar också i London för att studera, och de börjar återigen träffas. Men det blir ju, som bekant, aldrig som man har tänkt sig… 
 
En Bildungsroman, if there ever was one – från barndomen till att Pip inser sanningen om livet, sin välgörare, kärleken – och främst och viktigast – sig själv. 
 
Härlig historia som är ganska rafflande på sina ställen. Jag är glad att jag valde en lättläst version, för då fick jag ju veta vad som hände snabbare! 😉 Jag kan mycket väl tänka mig att läsa den riktiga berättelsen någon gång, men just nu var detta perfekt! Stolthet och fördom skall intagas på samma sätt, för det passade väldigt bra och den har jag ju försökt läsa i tjugo år nu…