Stories from the city, stories from the sea

 

Det kändes otroligt vemodigt att lägga ner denna – samtidigt som man förstås kan bli lite mätt efter närmare 800 sidor. I en bok – hela trilogin måste väl närma sig 2000. 

 

Det tog ju nästan ett år innan jag plockade upp del 2, och jag trodde i ärlighetens namn att det skulle bli likadant med denna, men så kände jag ändå att nä, jag vill bli färdig med serien så att jag har en helhet. Och det är jag tacksam för. 

 

Nu följer vi så familjen Berglund ända in i slutet av sextiotalet. Barnen blir stora och skapar egna familjer, släkten och vännerna börjar bli gamla och sjuka, och Maj och Tomas stretar på bäst det går. 

 

Och det går ju inte sådär jättebra hela tiden direkt. Som väntat. 

 

Men det är så fint. Ett oerhört stycke kvinnohistoria – och kanske lite mer förståelse för hur de äldre generationerna prioriterade och prioriterar. För som Maj städar- Och bakar och lagar mat och planerar för hemmet. Och som hon inte har något för det. 

 

Jag lyssnade ju på Kristina Sandberg i höstas när hon kom till Folkets Hus och pratade på en författarfrukost – nu kommer hon igen, har jag för mig, och det känns ju som om jag skulle vilja gå och lyssna ännu en gång. Man blir verkligen tagen och påverkad av Maj, det är inte tu talt om saken. 

 

Fem stjärnor, undrade C när jag betygsatt på Goodreads. Och ja. Maj ska ha fem stjärnor. I renaste guld. 

 

Sluta vara offer, hör ni! ingår i Mix förlags novellserie med tema feminism. Och så lycklig jag blev när jag insåg att det är Mariana från Tarzans tårar som spelar huvudrollen! Jag har skrivit om den tre gånger under bloggens liv, ser jag – så ja. Det är ju en stor favorit. Och jag har undrat hur det skulle gå för Tarzan och Janne. Nu vet jag, lite grann åtminstone 🙂 

 

Vi är i lärarrummet på en svensk skola, och här finns de flesta typer representerade. Gemensamt för alla är förstås att de lever i vårt låtsas-jämställda samhälle. Det är en varm och rar berättelse, men samtidigt knivskarp i iakttagelsen av lärarkandidaten som kallade sig feminist en gång när han hade druckit fyra öl, och Matte/Teknik-magistern som mest tycker att feministerna är löjeväckande. 

 

Mariana är mest trött på att kvinnor blir tillsagda att sluta vara offer. För vad har de egentligen för himla val? 

 

Jag älskar Katarina Mazetti. Hon och Barbro Lindgren är mina tant-idoler i tjock page. 

 

Det är samma kompisgäng som i första boken, även om ett par av dem är betydligt mer perifera. 

 

Den sista dagen i december börjar på första advent, när ett tillkännagivande görs – Milla ska gifta sig med Nils Natt och Dag – på självaste nyårsafton. Och romanen blir upploppet till den stora dagen – det är möhippa (eller svenhippa eller mösexa, jag minns inte vilket de valde men själv föredrar jag kusinens variant i somras – hensexa) på Finlandsbåt, med mer eller mindre lyckat resultat, och det är full fart hela boken igenom. 

 

Vi följer huvudpersonerna – i alla fall fem av dem – både ensamma och tillsammans med de andra. Och det är så himla välgjort. Språket är bra och otroligt flytande, jag känner aldrig att det blir tråkigt eller att jag kör fast och behöver lägga ner den – det är bara full kareta hela vägen. Och jag gillar det för jag gillar som bekant driv i alla konstformer – särskilt musik, men såklart även litteratur och poesi. 

 

Och jag blir förälskad i Stockholm, även om jag egentligen inte är så bekant med staden. Håller just nu på att bestämma mig för om jag ska åka upp till Suede på Gröna Lund i juni, och tror att läsningen av Den sista dagen i december har hjälpt till i beslutsprocessen. 

 

Man kan inte låta bli att tänka på Louise Boije af Gennäs 2000-talstrilogi – på gott och ont. Jag tycker att denna är bättre! Och – jag tänker flera gånger på en annan bok av Louise BafG,nämligen Ju mer jag ser dig – som jag tycker är en av hennes allra bästa och som jag planerar att läsa om inom mycket kort. Har nog läst den tio gånger – men det är inget hinder 🙂 

 

Maria bor alltså nu i Kronköping, är fortfarande gift med Krister (och hans vansinniga svärmor, skulle man kunna tro) – barnen är små och det är svårt att bolla barnpassning, arbete och det egna livet. 

 

Och i arbetet händer det mycket – en man hittas brutlt mördad och hängd i skogen i snön, av en man vars hund hänger bredvid, tillsammans med ett gäng andra handjur. Nog måste det handla om ett midvinterblot? Maria och kollegorna hittar paralleller till ett mord som skedde i Uppsala nio år tidigare – då var det en bilbrand, där offret var så illa åtgånget att man fick vända sig till tandkorten. 

 

En gammal vän till familjen är historiker och arbetar med nordisk mytologi – när han blir inkopplad på fallet kommer många paralleller till asatron fram. Detta tyckte jag var så himla spännande! Jag tycker att jag har lite lagom koll på asatron och allt däromkring, men jag visste uppenbarligen ingenting om Freja och hennes följare, och så vidare. 

 

Naturligtvis är det rafflande och hetsigt – och sjukt spännande – och naturligtvis finns mördaren mycket närmare än Maria någonsin skulle kunna ha tänkt sig. 

Jag var uppenbarligen vass i några dagar där, för här liksom i Pojken som slutade gråta listade jag ut vem mördaren var lite före det faktiskt blev uppenbart. Men det var nog en ren slump – så brukar det inte gå till 😉 

 

Jag älskar Anna Jansson – tycker att hon är helt underbar. Så – ännu en utmärkt Maria Wern – bring ‘em on, säger jag! 

 

Amár växer upp i en kurdisk familj, i en svensk småstad. Hans mamma har lämnat familjen på grund av faderns dominans, och Amár har inte längre någon kontakt med henne. 

 

Pappan tar med Amár och hans småbröder till Irak för att hälsa på släkten. Det verkar först vara en helt vanlig semesterresa och de har det trevligt, men kulturkrockarna blir mer och mer uppenbara. Det blir snart klart att planen för resan är att Amár ska gifta sig med sin kusin Amina, som han längtat efter att träffa igen då de var goda vänner som barn. Men gifta sig? De är ju släkt! Och han har absolut ingenting utöver syskonkänslor för henne. Han säger nej, han kämpar så gott han kan – men familjens påtryckningar gör till slut att han viker sig och gifter sig med kusinen. 

 

Hon måste stanna kvar i Irak för att få ordnat med sina papper för att få komma till Sverige. Amár åker hem för att fixa på sitt håll, men han ångrar sig något fruktansvärt. Dessutom har han träffat en flicka som han verkligen tycker om, och vill vara med. Hur ska han lyckas ta sig ur det här? 

 

Jag tycker att det är viktigt att visa på detta – manlig hederskultur, och manligt tvångsgifte. Det drabbar naturligtvis inte bara flickor. Det är så fantastiska engagerande och intressant, och det är som sagt bra att dessa frågor blir belysta också. Jag har förstått att Asaad har skrivit en bok till, och att han numera ofta anlitas som föreläsare – det är bra. Boken är nämligen delvis självbiografisk. 

 

Det är så svårt att skriva separata inlägg om noveller – men nu ville jag gärna göra det om Nanna Johanssons Körsbärsflickan. Så – ännu en gång ska ni få läsa förlagets egen text – och sedan kan man lyssna på Nanna själva när hon berättar om novellen. Det är väl en okej kompromiss? 

 

”Egoism, svensk sommar och körsbärskitsch i mörk novell. 

Linneá är körsbäret som pryder grädden på drinken, hon är den röda mittpunkten som allt annat kretsar kring. I hennes värld åtminstone. Hon är sexton år och spenderar sommaren i Skåne, tillsammans med sin marsvinsplågande lillebror, mamma och mammas knepiga kille Jonas. Tristessdagana fördrivs med att köpa körsbärsklubbor och dricka häxa ur vattenflaskan. Tills hon träffar Babusjka, en baltisk gästarbetare som Linnéa adopterar som sin vän.” 

 

 

Och nu är det ju förstås extra lägligt, eftersom miniserien just nu går på SVT. Jag har inte sett den – är bortrest med familjen och det har varit annat på TV. Får sträckkolla vid tillfälle, har verkligen sett fram emot att se den och läser nu endast en massa hyllningar på sociala medier, så det passar nog bra att se alla avsnitt på raken till nästa helg, eller något. 

 

Det är som alltid svårt att bedöma memoarer. Men Malin Roos skrev en krönika i Expressen igår, med 10 sidor av Kerstin Thorvall som vi bör omfamna, och det vill jag åtminstone skriva under på. För om hon var något så var det väl remarkabel – och oerhört intressant.