Utveckling av bloggen och utvecklingssamtal

Det har mest blivit böcker här på sistone! Jag har läst som en demon i år, som ni märker, och har haft så mycket i utkasten att jag känt mig lite pressad att skriva just de inläggen – och då har det inte blivit så mycket personligt skrivet. Men jag vill ju inte att bloggen ska sluta vara en personlig ”loggbok” – så jag ska försöka bli bättre på det. Kanske borde göra en utmaning eller något för att hålla igång den biten? 
 
Idag har jag haft utvecklingssamtal på jobbet – eller Performance Management review, heter det nog. Och det gick så bra! De positiva sakerna som de pressade på, utöver det vanliga arbetet förstås, är sådant som jag faktiskt brinner för i ”verkliga livet” också – språk, kommunikation och kultur – och det känns ju fantastiskt bra! Både att jag får använda mig av mina spetskompetenser i dagliga arbetet, men även att jag upplevs som duktig på de saker som jag verkligen har ett intresse för. 
 
Utvecklingsbara saker var främst att jag måste lita mer på att jag är duktig och har bra idéer, och att jag borde ta mer plats på möten och prata mer för min sak och mina tankar. Och det kan jag hålla med om – jag har en tendens att ta baksätet och inte säga så mycket när andra pratar högre, snarare än att yrka på att få mitt sagt också. Så det är ju en positiv sak att utveckla, även i det privata. Jag lade dessutom fram att jag såklart vill förbättra mina kunskaper och förmågor – jag har ju ingen HR-bakgrund egentligen utöver att jag själv varit chef – och det fanns även på deras lista. Främst i dagliga arbetet, att vi ska få lära oss mer om det lagliga och rättsliga inom vårt område, men även om det dyker upp kurser eller seminarier som jag kan vara intresserad av. 
 
Så – det känns så himla bra! Och ikväll ska vi ha dumplingparty hemma hos Ting, ska bli mycket trevligt. Och GOTT. Vi har haft hotpotmiddagar tidigare men det är inte världens roligaste mat (hint: det smakar ingenting!) – dumplings däremot är alla förtjusta i. Med all rätt, för hemgjorda dumplings går inte av för hackor. 
 
 

Nere i högra hörnet ser du Frestelsen, det fantastiska kaféet där vi köper våra räksallader… och det börjar bli dags för en sådan nu! 

2016: 88 – Rädslans fångar av Anna Jansson

Det blev lite påskekrim till slut! Och vad kan vara bättre än en alldeles ny Maria Wern-deckare, av härliga Anna Jansson? 
 
Naturen och tiden spelar en stor roll i denna sjuttonde bok om Maria Wern. Hon har blivit äldre – förstås – barnen är större, hon är gift med sin stora kärlek och nu har hans halvstore son Hampus också flyttat hem till dem, efter att ha genomgått behandling för drogberoende och för att sona ett brott som han hade stor del i. Men, nu bor han hos Björn och Maria och har börjat hänga med Naturbiologerna, det måste väl vara ett bra ställe för en ungdom på glid? 
 
Det är Almedalsvecka och ett fruktansvärt oväder slår ut radar och GPS och isolerar Gotland från fastlandet. En av politikernas fruar hittas brutalt mördad i hemmet och snart därefter upptäcks ännu ett kvinnomord, som måste ha skett samma natt. 
 
Vidskeplighet och religion har tidigare spelat roll i Janssons böcker – nu är det snarare vetenskap – eller bristen därpå – som kickar in. 
 
Jag var fast i denna boken under ett dygn. Läste så fort jag hade chansen – vilket är ett gott betyg. Jag tycker väldigt mycket om Anna Janssons böcker, då hon inte bara tar upp aktuella problem utan ofta även lär mig något – det är ju bara några dagar sedan jag skrev om Stum sitter guden och hur mycket jag lärde mig av den. 
 
Ordningen på böckerna har jag alltså inte brytt mig så mycket om, så jag har några kvar som väntar på min uppmärksamhet inom kort 🙂 Och tur är väl det, för jag vill inte gärna få slut på Wern… 
 
Läs även och dagarna går…s recension – Anna formulerar sig mycket bättre än jag 🙂 

2016: 87 – Lola and the boy next door av Stephanie Perkins

Jag gillade verkligen Anna and the French kiss, och när jag blev sugen på något lättsamt och lite småroligt för några veckor sedan plockade jag upp bok nummer två i serien – Lola and the boy next door. Det var ett bra tag sedan jag läste den och jag förstår inte hur jag har glömt att lägga till den i min utkastlista (som äntligen är riktigt liten!), men det har jag tydligen gjort… 
 
Lola bor i San Francisco med sina pappor. Ja, den ena pappan är egentligen hennes farbror, som tagit hand om henne sedan hon var liten då hennes mamma var / är missbrukare. Hon är väldigt individualistisk i sin stil, något som tar mycket plats i boken – kanske lite väl mycket? – och jobbar på en biograf tillsammans med – du har gissat det – Anna från första boken. Hon har en äldre pojkvän som man redan från början förstår är ett svin. 
 
En dag flyttar någon in i huset bredvid – någon som bott där tidigare. Det är Cricket, hennes barndomskärlek, och hans tvillingsyster Calliope, extremt begåvad konståkerska. Men Cricket svek Lola för många år sedan och nu måste hon ta tag i ett helt tonårslivs känslor och reda ut det här. Han bor ju trots allt så nära att de nästan kan nå varandras händer genom fönstret… 
 
Jag gillade även denna bok skarpt – kanske inte lika skarpt som Anna-boken, men den är bra. Vissa kritiker klagar på att Lola är en sådan drama queen – ja, det är hon, och hon är lite irriterande ibland, men det kan man väl få vara som tonåring. Jag gillar henne, trots allt. 
 
Och jag ser sannerligen fram emot att läsa bok nummer tre – Isla and the happily ever after – det verkar som om vi kommer att återvända till Frankrike, och det är jag sugen på! 
 
Bra YA. Mycket bra och trots dramat – ganska realistisk, tror jag. 

2016: 86 – Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

Detta är en otroligt problematisk bok att recensera – för det viktigaste i romanen är en gigantisk twist, men säger jag något om den så spoilar jag alltihop. 
 
Därför vet jag inte vad jag ska säga. Men ja, jag ska försöka – berättaren och huvudpersonen Rosemary pratade alltid för mycket när hon var yngre. Därför sa hennes föräldrar till henne att alltid börja i mitten av en berättelse när det var dags att berätta – för att hålla det hela lite kortare. Nuförtiden, när Rosemary flyttat hemifrån för att gå på universitetet, pratar hon inte lika mycket. Men hon börjar trots allt sin berättelse i mitten. 
 
Det handlar om att minnas en barndom. Familjen är numera splittrad – brodern Lowell är försvunnen och den älskade systern Fern har inte funnits hos familjen på många år – femton, kanske. 
 
Men varför har det blivit som det blivit? Det är det som Rosemary berättar i denna svindlande roman – jag tyckte hemskt mycket om den, det är en bokcirkelbok så jag lär skriva lite mer om den om en vecka eller så när vi har diskuterat i grupp. 
 
Strålande leverans. Mycket väl utfört handarbete. 

2016: 85 – Jag är Zlatan Ibrahimovic av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

Jag har ett problem med denna boken, och det problemet är David Lagercrantz. Hade jag läst denna innan han drev mig till vansinne i På Spåret förra säsongen (med andra ord: innan jag visste vem han var) hade jag antagligen älskat vartenda ord. Nu kunde jag inte låta bli att höra hans röst, ointressanta tjat och mansplaining hela vägen igenom. Och det var ju lite synd, eftersom det är en väldigt intressant bok. 
 
Men jag ska försöka att inte hänga upp mig på den saken. 
 
Jag bodde utomlands när Zlatan blev riktigt stor, och har därför inte riktigt hängt med från början. Naturligtvis hörde man ju talas om honom även i de engelska tidningarna när han spelade i Europa, men det är inte samma sak som här i Sverige, det har jag ju förstått. 
 
Detta är, hur som helst, en väldigt fin, engagerande, rolig och intressant berättelse om en liten kille från ett trasigt hem som blev en av världens bästa fotbollsspelare – och vägen dit. En annan sorts biografi än Klas Ingessons, men egentligen inte mindre intressant – även om jag skumläste vissa bitar om tiden i Inter, bland annat, helt enkelt för att det blev lite för repetitivt. 
 
Men ja, jag gillade boken mycket och jag förstår varför den gjort succé. Ta bort tjat-Lagercrantz namn från omslaget, så lovar jag att läsa om den 😉 

2016: 84 – Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

Åh! Anna Karenina möter Emma Bovary och blir en amerikansk hemmafru i Schweiz! 
 
Har varit sugen på denna länge, men av någon anledning har jag skjutit upp läsandet av den. Helt oklart varför, egentligen – men nu har jag i alla fall läst den. Och det tog inte lång tid vill jag lova – jag fastnade totalt så fort jag läst något kapitel eller två. 
 
Så. Anna Benz är alltså från Boston från början, men gift med Bruno som jobbar på Crédit Suisse och bosatt i närheten av Zürich. Tre små barn – två pojkar och en flicka (som heter Polly Jean – åh, vad jag hoppas att hon är döpt efter P J Harvey!) och allt ser ganska perfekt ut på utsidan. Hon går en tyskkurs på dagarna där hon får nya vänner, allt är polerat och schweiziskt och effektivt. 
 
Och hon är så uttråkad. Precis som Madame Bovary. Så hon tar sig några älskare, som hon hittar på lite olika ställen, och börjar gå i jungiansk terapi. 
 
Och ja, på den vägen är det. 
 
Det är liksom humoristiskt samtidigt som det är klaustrofobiskt och lite skämskudde här och där. Och det blir dessutom riktigt spännande ett par gånger. Men i stort är det en tragisk berättelse om en ganska tragisk människa – men den är fantastiskt bra. Jag tyckte att kvinnoporträtten – inte bara Anna, utan alla – var väldigt bra, och jag ser fram emot mer från Essbaum. Hon är vanligtvis poet, och undervisar i poesi, så kanske skulle jag försöka få tag på lite lyrik av henne. 
 
Mycket bra, alltså! 

2016: 83 – Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Moa är nitton år och skådespelerska. Såklart. Hon flyttar till Stockholm för att fullfölja sin dröm och sitt kall. 
 
Men under tiden får hon jobba på demensboende. Det går inte att börja jobba heltid på Dramaten på en gång, tyvärr. 
 
Så hon jobbar på som biträde. Läser dramer på kafé och söker scenskolor utan större framgång. Men mest jobbar hon på Liljebacken, där vi får följa såväl de boende som de som jobbar där – och där inte allting är som det verkar. Det märker Moa när hon bestämmer sig för att ta privatlektioner. 
 
Jag har aldrig jobbat inom vården själv – men jag tror att detta är en väldigt genuin och äkta beskrivning av hur det är i vården. Och det är ändå ett ganska varmt porträtt, även om bokens utgivningsdatum tydligen fick ändras på i samband med Carema-gate. Det finns flera som arbetar på boendet som uppenbart bryr sig om patienter och anhöriga, och det är fint.
 
Jag lyssnade på denna, i uppläsning av Kerstin Andersson, och tycker att den passar bra som ljudbok. Den är lagom lång och det är en ganska rapp berättelse, trots att det inte händer något precis hela tiden. Men jag höll på att bli vansinnig på att hon uttalar Elna Eeeel-na. Det gör man väl inte, i vanliga fall? (Jag håller på med en annan bok som hon har läst in just nu och där har hon också ett vansinnigt uttal på just ett ord – så jag tror att det bara råkat bli så.) 
 

2016: 82 – Manifest för hopplösa av Åsa Asptjärn

Jag gillade verkligen första boken om Emanuel Kent – Konsten att ha sjukt låga förväntningar – och blev mycket glad när jag såg att bok numero dos, Manifest för hopplösa, fanns i min nya kompis-app BookBeat. 
 
Emanuel är precis lika jobbig och precis lika rolig som förut. Det är ett som är säkert. Men det har hänt lite andra grejer. Bästa kompisen Tore har plötsligt fått en brasiliansk brorsa, Marco, som kommer på besök och får Tore att börja löpträna. Bianca – Bianchi – har skaffat en tvivelaktig flickvän och Emanuel försöker använda syrran Vanjas lesbiska kunskap för att ta reda på vad det här är för tjej egentligen. Men tydligen finns det inget lesbiskt närverk på det viset… 
 
Och så ska det väljas gymnasium, också. Men Emanuel slänger lapparna. Vem kan veta sånt? 
 
Men han har skaffat sig Det kommunistiska manifestet som ljudbok. Och det är förstås därför som han bestämmer sig för att skriva ett eget manifest… 
 
Ja, det är lika roligt och träffsäkert som första boken. Mycket bra, även om jag stör ihjäl mig på kraftuttrycket ”Rotmos i röven” som jag tycker upprepas lite väl ofta.