Man vill ju inte vara sämre…

Hade en supermysig eftermiddag hos Stina och Sigrid. Vi fikade och pratade och skrattade och lekte och tiden bara flög iväg. Så härligt. 
 
Jag hade köpt ett par sådana här till Sickan: 
 
 

De passade, som tur var! 

 
När jag kom hem hade jag fått flera paket – mest julklappar till andra – men även dessa, min första Wishbeställning! 
 
 
Jag vill med andra ord inte vara sämre, utan vill också ha ansikten på mina extremiteter. De är så söta att jag nästan vill gå ut i kylan igen bara för att få ha dem på mig. Tumvantar är egentligen inte mitt favoritplagg, men jag kan väl lära mig när de är såhär söta! 
 
Nu är jag dödligt hungrig och lövbiffen jag tog fram imorse är fortfarande stenhård! Inte okej men vi får hoppas att den är värd väntan. 

2016: 323 – Allt som blir kvar av Sandra Beijer

 
Sandra Beijer är livsstilbloggaren-cum-författaren som debuterade med Det handlar om dig för ett par år sedan – detta är hennes andra roman.
 
Matilda har just blivit lämnad av sin pojkvän Oliver och är förkrossad. Hon blir ensam kvar, i en öde lägenhet i stekheta juli och känner sig fullständigt väck. Bästa kompisen Miron bestämmer att de ska lösa det här ihop, de ska leva livet i en månad och sedan ska allt vara bra igen. Hon flyttar in hos honom och de trettio dagarna tar fart.
 
Det är galna fester och sammanbrott och underliga människor och nej, jag vet inte. Jag tycker bara att det är rörigt och lite intetsägande. Beijer hyllas för sitt språk, men som jag skrev redan förrförra helgen kan jag inte förstå det, jag ville ändra och korrigera på nästan varenda sida, det är inte bra även om vissa formuleringar är genialiska. GP:s recensent höll med mig häromdagen och det var lite skönt för jag undrade om jag hade blivit tokig – tyvärr hittar jag inte artikeln nu men jag ska fortsätta leta. 
 
Så nej – det var ingenting för mig. Matilda är ganska mycket yngre än jag, och det märks – jag tycker att hon är hopplöst naiv och melodramatisk, men samtidigt förstår jag naturligtvis att man inte kan resonera så, alla är olika och det finns anledning att misstänka att det är Beijers egna upplevelser som får spela in då hon var väldigt öppen med sin separation i sin blogg för några år sedan. 

Rosa och blå maränger

 

 

Jag är på väg till fina Stina och Sigrid! Jag sa att jag tar med fika men det är ju roligast att baka själv – men Stina är glutenintolerant och jag är så rädd att det ska bli fel, så jag körde på ett säkert kort – maränger.

Dessa är de i särklass bästa Jag har gjort faktiskt och jag gjorde på ett litet annorlunda sätt – vispade äggvitorna med citron till ett skum innan jag ens började med sockret. Två äggvitor, tre fyra skak med citronsaftflaskan och sedan en dl strösocker.

Röd karamellfärg i halva smeten, blå i halva. Klicka ut – eller spritsa, jag har ingen sprits men ska kanske skaffa en – ställ in i en het ugn, minst 250 grader. Stäng genast av och låt stå i ugnen i minst fyra timmar men helst över natten.

Hey presto!

2016: 322 – De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

 

 
Jag ska inte bli så långrandig här – detta är en reportagebok, och därför vill jag bara kommentera lite kort. 
 
Jenny Nordberg spenderade en längre period i Kabul i arbetet, och träffade där Azita, kvinnlig parlamentsledamot. När hon besöker henne får hon klar för sig att hennes son egentligen är hennes fjärde dotter, som ”förvandlats”, blivit bacha posh, ”söner” till desperata föräldrar. Det är inte okej att bara ha flickor och här finns alltså lösningen. Flickorna kan röra sig friare i det tungt segregerade samhället – till tonåren, när de får återgå till att vara kvinnor och bli bortgifta. 
 
Det är otroligt fascinerande. Mycket intressanta frågor kring genus och tillhörighet tas upp, och man fastnar verkligen i texterna. Något som berörde mig väldigt var berättelsen om en kvinna som fortsatte vara bacha posh upp i vuxenlivet och nu fungerar som en sorts ”farbror” i sitt samhälle, ofarlig som man men med samma rättigheter och respekt som andra äldre herrar. Så intressant. 
 
Fantastiskt bra journalistik som jag rekommenderar att alla läser. Man får dessutom en mycket mer nyanserad och vidgad bild av ett Afghanistan som vi, gemene man, nog vet väldigt lite om egentligen. 
 
Jag lyssnade på delar av boken och den passar väldigt bra som ljudbok också. 

2016: 321 – Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson

 

 
Jag läste Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson för ganska precis ett år sedan och föll pladask, men har inte kommit mig för att fortsätta med serien ännu. Det är inte av någon särskild anledning, jag har bara inte hunnit med. Detta är Carlssons första ungdomsbok. 
 
Det är höstlov, det är ruskväder och det råder en sorts råkall stämning genom hela boken. Mycket skickligt. Vega är sexton år och den som öppnar dörren när polisen Viktor Franzén knackar på för att fråga om hon råkar veta var hennes bror Jakob befinner sig. Det vet hon inte, men hon förstår varför polisen är ute efter honom. Hon vet nämligen att Jakob har varit inblandad i ett brott… men hon vet inte exakt vad det är som har hänt. Bara att någon är död. 
 
Nu måste hon leta reda på Jakob, och få klart för sig vad det är som har hänt. Det gör hon genom att ta sig runt bygden, den lilla orten där de bor. Och det är så ödsligt, kallt, kargt och klaustrofobiskt. Jag har skrivit om mitt obehag inför glesbygd och småstäder förut – ni vet, där alla känner alla och vet allt om varandra – och det är verkligen aktuellt även här. 
 
En fantastiskt välskriven bok. Spännande, vacker, hemsk och kuslig. 

”Det oknådade brödet”

En restaurang vid mitt jobb, Sweet and Sour, har det mest fantastiska bröd. Vi var där i fredags och jag glömde fråga vad det är i, och igår gjorde jag en marknadsundersökning bland mina arbetskamrater där de flesta gissade på kummin eller fänkål. Jag tycker att det påminner om ett bröd som farmor brukade baka, men har ingen aning om vad hon brukade ha i. 
 
Konfererade med mina forumvänner och ja, kummin och fänkål var populära gissningar – och så fick jag ett brödrecept av en tjej som verkade enkelt nog för till och med mig som är lite rädd för deg. Sagt och gjort, jag handlade både kummin och fänkål på väg hem, sniffade på båda och tyckte att bägge stämde. Ännu en gång sagt och gjort! 
 
 
Det var mycket enkelt att röra ihop degen, som ni ser är det ingen sådan där jobbig ”smidig” deg som aldrig blir ”smidig”. 
 
25 g jäst 
1 msk honung
lite salt
8-9 vetemjöl
 
Smaksättning eller variation som man vill! Jag hade i kanske 0.25 dl av varje av kummin och fänkål och en rejäl näve solroskärnor, men tips jag har fått är oliver, valnötter, soltorkade tomater… alltså, vad som helst egentligen. Detta tillsätter man tillsammans med mjölet. Jag utgår ifrån att man kan variera mjölsorter precis som man känner för också, jag ska prova med grahamsmjöl och kanske rågsikt framöver. 
 
Smula ner jästen i en bunke tillsammans med honung och salt. Rör ut i lite av vattnet och tillsätt sedan resten av vattnet. Arbeta in mjölet och valfri smaksättning eller ”fyllning” med t.ex en trägaffel. Lägg en ren handduk över bunken, ställ den på ett varmt ställe utan drag och låt jäsa i minst en timme – gärna två. 
 
Sätt på ugnen på 250 grader och ”vält upp” degen på en plåt med bakplåtspapper. Låt jäsa under handduk i ytterligare 20 minuter. 
 
Grädda i 15 minuter på 250 grader. Sänk sedan värmen till 150 grader och grädda i 40-45 minuter till. 
 
Låt svalna på galler under handduk. 
 
 
Ät – och NJUT! Man kan antingen skära låååånga skivor, eller dela det på mitten och skära mindre skivor – eller varför inte skära tårtbitar och dela dem på mitten. 
 
 
Det går naturligtvis hemskt bra att frysa. Jag brukar bara äta smörgås på helgmorgnar och till soppa och sådär, så det går inte åt så mycket hemma hos mig – men man kan ju ta ut så många skivor man behöver. T.ex kommer en väninna på lite kvällsfika nästa onsdag och det känns ju såklart jätteroligt att kunna bjuda på hembakt! 
 
”Det oknådade brödet” är det officiella namnet på receptet jag fick, men det låter ju helt otroligt tråkigt. Vad ska jag döpa det till? 

Tisdag

Jag köpte en trisslott av bara farten på Hemköp i lördags men glömde bort den i innerfickan på kappan. Idag hittade jag den!

Och vann noll kronor jämnt. Haha.

Hittade vackra löv på väg till jobbet – en avlägsen kollega tittade väldigt konstigt på mig när jag fotade dem – och så gjorde jag en bild. Kreativ tisdag.

Ting och jag upptäckte en regnbåge! Det är inte lätt att fotografera de rackarna men nog ser ni?

Himlen var helt fantastisk när jag gick från jobbet men det är svårt att fotografera. Från Älvsborgsbron var det tusen gånger vackrare men jag satt på fel sida. Typiskt!

Nu har jag ännu en gång gjort något okaraktäristiskt och satt en bröddeg! Mer om detta fenomen senare. Nu värmer jag falukorv från igår och ska titta ikapp på lite Bog Bang Theory. Och sedan är det ju massa TV och jag kan vara uppe sent för jag har s e m e s t e r imorgon! ❤️💛💚💙💜💖

2016: 320 – Ensamvarg av Sara Dalengren

Jag har ju pratat ett tag om att jag behöver vidga mina vyer och inte vara rädd för fantasy och liknande genrer som jag ”tror” inte kommer att vara min grej. När jag fick chansen att anmäla mitt intresse för att läsa Ensamvarg av Sara Dalengren, en av skribenterna i ypperliga bokbloggen Beas bokhylla, hoppade jag således på erbjudandet – men inte bara för att jag behöver brancha ut, utan även för att omslaget var så otroligt lockande. Jag menar – har ni sett något så snyggt? 

 

Att recensionsexet sedan anlände i brevlådan tillsammans med tre chokladpraliner… alltså, det är ju bonuspoäng på en gång! Föredömligt beteende! 😉 

I kombination med detta är det ju Fantasy och övernaturligt som gäller i Temaläsning 2016 för oktober – så timingen var ypperlig! Och jag är glad att jag läste, för jag tyckte väldigt bra om boken och hade väldigt roligt under läsningen. 

Miriam är thrillerförfattarinna som skriver makabra romaner som kan sätta skräck i vem som helst. Hon är nyskild från Bengt och bor numera ensam i sin stuga ute på landet i Västergötland. Det är ett ganska stillsamt och ensamt liv – men det förändras hastigt när hon förbarmar sig över och hjälper en skadad man i skogen. 

Jonathan, som mannen heter, visar sig nämligen vara en hamnskiftare, eller skepnadsskiftare. Hans andra skepnad är av vargform, och han har flytt från sin flock som av någon anledning som vi ännu inte vet har dömt honom till döden. Kvinnan som skulle utföra dödsstraffet har av någon anledning skonat Jonathan, och nu befinner han sig hos Miriam i exil. Men kan han verkligen känna sig säker? 

Parallellt följer vi Jonathans tidigare flock, kvinnan som hade fått uppdraget att mörda honom på uppdrag av sin bror, alfahannen. Vi får även veta mer om Jonathans bakgrund och familj. 

Och det är spännande, lagom rafflande, lagom romantiskt och väldigt underhållande. 

Det ska komma fler böcker om Flocken, och jag ser fram emot att få reda på mer. Det känns även väldigt bra att ha läst en fantasy-romance och verkligen gillat det!