Kategori: Litteratur

Jag har varit mycket förtjust i Marie Hermanson sedan jag läste Musselstranden för hundra år sedan, och därefter Värddjuret, Hembiträdet och Mannen under trappan. Med andra ord finns det flera stycken kvar, och jag blev alldeles till mig när jag fick syn på Ett oskrivet blad i loppisladan igår. Började naturligtvis läsa redan igår kväll och läste tills ögonen ramlade ihop. Sedan okynnesläste jag lite klockan halv sju imorse också bara för att… som vanligt börjar det alldeles vanligt men innan man vet ordet av är thrillern ett faktum. 

 

Boktjuven Ingerun och Hanna på Feministbiblioteket har anordnat bloggstafett runt boken Andnöd av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist, utgiven på förlaget de själva driver – Sagolikt Bokförlag. 

 

Detta är första boken i Gryningsserien, som handlar om Nollja och Människofolket och är den fristående fortsättningen till Maya och havsfolket. Nollja är snart tolv år och bor tillsammans med sina morföräldrar, Nana och Dada, efter att hennes mor Maya försvunnit när Nollja var en liten baby. Hon bor alldeles nära havet – men hon är allergisk mot det. Säger Nana och Dada i alla fall, för att dölja faktumet att hon – precis som sin mor – egentligen är sjöjungfru. 

 

Och i havet oroar sig Maya och hennes fränder. De tvingas leva i en kupol, på grund av tjock olja som släppts ut i havet… 

 

 Jag är ju ingen fantasyälskare, men ska det vara så får det gärna vara i ungdomsformat, så att säga. Jag fixar Harry Potter men blir trött bara jag tittar på en bok av David Eddings. Vilket naturligtvis förmodligen mest är fördomar. Och detta är ju en käck liten bok. Snabb och lättläst och riktar sig till åldrarna 9-13 år – vilket för mig känns lite att ta i faktiskt, jag hade inte haft något utbyte av denna som trettonåring, det är den alldeles för enkel för. 

 

Men visst, det är absolut en bok att sätta i händerna på någon i lägre bokslukaråldern som är intresserad av sådana här teman! Jag kommer att ge bort mitt ex till lämplig ungdom när jag hittar en och hoppas att hen kommer att ha utbyte av den 🙂 

 

Tack Sagolikt, Boktjuven och Hanna för chansen att få vara med! 

 

PS: Tack igen Sagolikt för den underbara kortleken. Helt fantastiskt fin! 

 

Glöm inte att hälsa på mina kollegor! 

 

Om jag hade hittat Smittad med det första bokomslaget, detta, hade jag förmodligen inte ens brytt mig om att läsa på baksidan. Men nu var det detta som syns till höger som fångade min uppmärksamhet, och det var väl tur att det var rätt edition som låg där då för detta är en bok som jag tyckte om. 

 

Det är värmebölja i Stockholm och förorterna skakas av brutala mord och attacker på unga flickor. Maria har just tagit studenten och funderar på vad hon ska göra med livet. Medan hon funderar spelar hon i band med kompisarna Katrin och Jonte och dricker rätt mycket öl. Så en kväll träffar Maria Emmy. Då förändras allt på en liten kick och inget blir sig likt igen. De kan inte leva utan varann. 

 

Men det finns andra saker Emmy inte kan leva utan. Som sina ockulta kopplingar till blodmagi… 

 

Alltså, det är ju lite förutsägbart här och där. Och vissa klichéer är alldeles otroliga – som en karaktärs långa välvårdade hästsvans och skinnkavaj samt starka lukt av herrparfym. Så klyschigt att det nästan är skrattretande. MEN. Språket är i stort väldigt bra och drivande, och trots en viss förutsägbarhet så vill man fortsätta. Jag fattade inte förrän nu att det är första delen i en tänkt trilogi – trodde att det bara var ett ganska öppet slut – men då förstår jag bättre. 

 

Ja, jag gillar denna. Det är något annat än Twilight och dess vänner, även om det spelar på samma tema. Bra! 

När australiensiska Hannah Kent var i tonåren var hon utbytesstudent på Island. Nu har hon skrivit vad hon själv kallar ”ett mörkt kärleksbrev” till ön, i form av denna magnifika roman. 

Jag trodde inte att jag skulle hinna läsa klart den faktiskt. Jag började för sent, av olika anledningar, och så råkar det vara en e-bok och jag har ingen läsplatta, och jag tar ju inte direkt med mig datorn i sängen för att läsa innan jag somnar, men jag fick blev allt klar ändå. 

 

För den är ju så ofantligt bra. 

 

Det är en roman, men baserad på en riktig händelse – nämligen pigan Agnes Mágnusdóttirs dödsdom för medverkan i mordet på sin husbonde tillsammans med drängen på gården och även pigkollega. På grund av fulla fängelser blir de dödsdömda utplacerade på gårdar på landsbygden, och Agnes hamnar hos en familj med två döttrar. I domen står även att varje fånge skall ha rätt till daglig kontakt med en själasörjare – Agnes väljer den unge Tóti, pastorsadjunkt, som sin. 

 

En mordhistoria? Jo, visst, på sätt och vis är det ju förstås så. Men mer än något annat är det en levnadsberättelse, om en flicka övergiven av sin mor vid sex års ålder, och hennes liv därefter, fram till döden. Hon berättar historien delvis ”lösryckt” och delvis för andra, som just sin själasörjare och frun i gården där hon blir placerad. 

 

Det är en fascinerande historia, den är full av driv och språket är rent ut sagt porlande. Det vore intressant att läsa den på engelska, för det finns ingenting som känns översatt i hela romanen för mig – snarare tvärtom, jag undrar verkligen vilken formulering som användes på originalspråket för att få det så himla bra i översättning. Gott betyg. 

 

Så – riktigt, riktigt bra. Jag är evigt tacksam till Booked och Damm Förlag för att ha fått denna satt i händerna! 

Idag är jag med i min första bloggstafett någonsin! Jag och nio härliga bokbloggskollegor skriver varsitt inlägg under dagen om Andnöd, en bok från Sagolikt Förlag skriven av Anette Ståhlberg och illustrerad av Katarina Dahlquist, som vi fått den stora äran att få recensionsex av.

 

Mer om det senare förstås, men här är dagens hålltider i alla fall: 

10:00 Boktjuven
11:00 Prickiga Paula
12:00 Västmanländskan
13:00 Boktok
14:00 Sandras läslogg
15:00 Fantastiska berättelser
16:00 Bokform
17:00 Stories from the city
18:00 (inte så) anonyma biblioholister
19:00 Feministbiblioteket

 

Detta blir kul! 

 

Det hade jag inte. Men den är SÅ DÅLIG. 

 

Det är rätt kul att läsa recensioner om den, för antingen tycker folk att den är helt fantastiskt bra och välskriven och rolig, eller som jag – att det inte finns något som gör att detta är en bra bok. Eller möjligtvis då att det är en bra beskrivning av en sociopat. 

 

Tittar man sig omkring så är det nästan uteslutande en eller fem stjärnor. Man kan inte tycka något mittemellan om denna. 

 

Katya Livingston är knappt 30, jobbar inom PR och gör allt för att få som hon vill. Typ så. 

 

Hon får i uppdrag av sin bankgubbe att skriva finansdagbok. Hello Shopaholic? Skriven i dagboksform. Hello Bridget Jones och Jacqueline M Pane. Och så vidare. 

 

Jag… nä. Detta är riktigt skräp. 

Äntligen så fick jag ihop det! Dock är det ingen särskilt vacker röd tråd – och jag hade kunnat fortsätta i flera timmar till. Det finns rätt mycket i min läshög. Ett par stycken har jag redan börjat med, men de får vara med i alla fall. Detta är alltså de första jag kom på eller hade i synfältet. Det finns rätt så många fler.

 

Fler omslag finns hos Bokpotaten Elen! 

 

= = = = = = = = = = 

 

Jag är en dag försenad, men jag vill ändå gärna komma med mina Tematrioböcker för veckan vars tema är arbetarlitteratur. 

Nämligen: 

 

1. Kerstin Thorvall – När man skjuter arbetare 

2. Elsie Johansson – Berättelsen om Nancy 

3. Jennifer Worth – Barnmorskan i East End 

 

 

 

Alla tre mycket läsvärda och intressanta böcker om en svunnen tid i vilken mycket av vår tid också speglas. Att vara människa är ju på sätt och vis en konstant. 

 

      

Jag kände nog enbart till Josefine Sundström som programledare (bland annat för Voxpop då det begav sig, men ser nu att hon har gjort massor mer) men när jag såg Boel och Oscar i hyllan på loppisen fick jag ett vagt minne av att jag läst recensioner om den något år tidigare, och att de varit positiva. Så jag nöp den, vilket jag i och för sig hade gjort även om jag inte hört talas om den för sådan är jag med namn jag känner igen. 

Först tänker man ”rom-com med Boel och Oscar”. Sedan läser man på baksidan och förstår att det nog inte är riktigt så. Boel är ung före detta gallerist som flyttar in i huset i Stockholm där Oscar, 90+, före detta arkitekt som bott i huset sedan han ombesörjde ombyggnaden bor. 

 

Oscars älskade hustru sedan oändliga år tillbaka bor på äldreboende, och kontakten med dottern Christina är ganska hopplös. Han har även sorg och kval i livet efter en händelse många, många år tidigare. Boel vill mest ingenting efter ett stort svek. Hon vill inte lära känna några grannar, hon vill knappt lämna lägenheten. Men så en dag tvingas Boel och Oscar att ha kontakt på grund av en vattenläcka. Och av en händelse råkar Oscar läsa ett brev adresserat till Boel som av misstag hamnat hos honom – och bestämmer sig för att hjälpa henne. 

 

Detta är en ljuvlig roman om vänskap ”över gränserna”, och om hur lika varandra två väldigt olika personer kan visa sig vara. Personporträtten är verkligen klockrena, det är rörande och roande om vartannat – precis som det ska vara. Jag längtar efter att läsa Vinteräpplen, Sundströms debutroman, så fort jag kommer över den. Riktig höjdare. 

Anna Jansson är ju en ny bekantskap och jag har verkligen gillat allt jag har läst av henne. Men detta är kanske inte en av de bättre. 

Men – jag gillar fortfarande de gotländska miljöbeskrivningarna skarpt, även om jag aldrig varit där, och det är alltid lite spännande med historier ”från förr”. Tyvärr blev det lite Läckbergvibbar på sina ställen och inte riktigt på det bra sättet. 

 

Det saknas väldigt mycket realism här, tyvärr. Nog för att så är fallet med en hel del kriminallitteratur, men detta blev faktiskt lite tröttsamt. Detta liksom… om en liten sak händer så kommer hela Sveriges och kanske världens historia förändras. Hello Da Vinci-koden. 

 

Men jag gillar tanterna Frida och Signe.Snacka om rävar bakom öronen…!