Kategori: Litteratur

Omslagsonsdag #58 – REGNBÅGEN

Veckans tema hos Bokpotaten är REGNBÅGENS ALLA FÄRGER! 
 
Jag har valt ut tre av varje färg – röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett – med reservationer för att inte är döbra på skillnaderna i slutet av spektrat. 
 
Fint tema! 🙂 
 
      
 
      
 
      
 
      
 
      
 
      
 
     
 
The uncommon reader av Alan Bennett var den första jag kom och tänka på för rött – men när jag hittade den i blått och… nja, kanske mer vinrött än violett ser jag nu, var jag ju tvungen att ta med alla tre 🙂 

2014: 151 – Projekt Rosie av Graeme Simsion

Detta var en chansning från Akademibokhandelns gamla ”Låna och läs”-bord – och ett typexempel på när man faller för ett omslag. Det gjorde jag med denna. I och för sig titeln okcså – det kändes som om det skulle vara något åt ladlit-hållet, men den smartare sorten.  Och jodå, det var inte fel alls. 
 
Don Tillman är genetikprofessor, 39 år gammal och på väg att gifta sig. Han vet bara inte riktigt med vem än. Han startar alltså Projekt Fru – där basen är ett väldigt extensivt frågeformulär. Don är en extremt inrutad person och det avspeglas sannerligen i formuläret. 
Så dyker Rosie Jarman upp i Dons liv. Hon bryter mot ganska många av förordningarna – bland annat röker hon, äter inte kött, dricker då och då och har svårt att passa tider. Men på något vis är hon ändå lite… perfekt. Hon är på jakt efter sin biologiska pappa, och Don som genetikforskare kastar sig in i hennes projekt – och upptäcker att ju mer tid han spenderar med henne, desto mer kan han släppa på sina rutiner och stränga ordning… och upptäcker att det är ju mycket roligare att vara spontan. 
 
Någon beskriver den som en charmig romantisk komedi, och det är ju precis vad den är, förstås. Man förstår ju hur det ska gå, det tänker jag inte ens skriva spoilervarning över, men det finns en hel del andra nivåer i romanen. Dessutom är Don en väldigt rolig karaktär med tydliga Sheldon Cooper-drag, om du frågar mig – bland annat särskilda matdagar. Inte för att han äter olika sorters takeaway olika dagar, utan det handlar snarare om hummer varje tisdag, men just detta rigida tankesätt är väldigt Sheldon. 
 
Inte mig emot. Jag är väldigt förtjust i Sheldon Cooper. 

2014: 150 – I korpars sällskap av Ruth Rendell

En man i kommissarie Wexfords grannskap, Rodney Williams, anmäls försvunnen av sin fru Joy. Wexford utgår ifrån att han har försvunnit i ett otrohetsärende, men när han hittas knivmördad identifieras han av sin hustru. Problemet är att det är en helt annan hustru än Wendy. 
 
Fler män blir knivhuggna. Finns det ett samband? Och varför dyker det slutna sällskapet som tagit en korp som symbol upp överallt? Och vem sjutton var Rodney Williams egentligen? 
 
Detta är en både en spännande deckare och en sorts intressant djupdykning i psykologiska förhållanden och masshysteri – samt vad som händer när extremism går för långt. I detta fallet handlar det om feminism, men ämnet är något som kan appliceras på väldigt många ismer. Just denna veckan kan i alla fall jag komma på några stycken… 
 
Jättebra, förstås, det är ju Rendell. Jag har svårt att bestämma mig för om jag föredrar hennes psykologiska thrillers eller snarare Wexford-deckarna, men man behöver ju verkligen inte välja. Denna är nog den Wexford som har mest psykologi i sig också, så att säga. 
 
Jag fortsätter sluka Rendell, men jag längtar inte efter att komma över boken där Den Stora Tragedin inträffar för han var faktiskt lite urflippad där ett tag. 

Omslagsonsdag #57 – TRÄD

Ännu en gång är jag en dag sen med Omslagsonsdag hos Elen – jag har varken tid eller tankekapacitet utanför jobbet känns det som 😉 Veckans tema är TRÄD – det blev många klassiker! Kul tycker jag. 
 
      
 
      
 
      
 
      
 
      
 
      
 
 
 
Jag tycker nog att The Tenant of Wildfell Hall är bäst denna veckan 🙂

2014: 149 – Vassa föremål av Gillian Flynn

Jag är lite upprörd över att jag har läst allting som Gillian Flynn skrivit hittills nu när jag är klar med Vassa föremål – för herregud, vilken författare och berättare hon är. Helt fantastisk. 
 
Camille jobbar som reporter på en halvbra tidning i Chicago. Hon har ett otroligt problematisk bakgrund med enorma mängder självskador – hela hennes kropp är täckt i inristade ord. Efter en sejour på psyket får hon ett uppdrag av sin chef – hon ska åka till staden där hon växte upp i Missouri, Wind Gap, där två tioåriga flickor har försvunnit under en kortare period. Den första hittades strypt i ett vattendrag – med alla tänder utdragna utom en. Den andra hittas – naturligtvis – också död. 
 
Camilles relation till staden där hon växte upp är minst sagt infekterad – för att inte tala om relationen till mamma Adora och hennes viktorianska mansion. Åh, vilka Southern Gothic-vibbar jag fick! Älskade när vi läste SG (och om SG) när jag pluggade. Det är så mycket infektion och decay och sjukdom och dysfunktionalitet att man blir alldeles yr i huvudet. Nästan så att man känner lukten. Mamma Adora är iskall och en riktigt otrevlig karaktär. Hon har aldrig kommit över att Camilles lillasyster Marian gick bort som tonåring.
 
Lillasyster Amma, som leker med dockskåp hemma men är tuffaste tjejen i stan utanför väggarna, med en underlig fascination för stadens slakteri är också otroligt läskig. Och faktiskt styvpappa Alan också (Ammas pappa), även om han presenteras som en väldigt vän person. 
 
Alla är läskiga, och hela berättelsen är läskig och så skickligt berättad att det är inte klokt. Jag läste den på ett par kvällar – i telefonen vilket egentligen är mest jobbigt, men inte med en sådan här bladvändare. Gud vad jag fastnade – även i bitarna som är rätt gory. Underbar roman. Jag älskar Gillian Flynn högt och rent och längtar efter nästa. 

2014: 148 – SMS från Soppero av Ann-Helén Laestadius

 et är ju något härligt med en bra ungdomsbok alltså. Dessutom så tillfredsställande att läsa ut en bok på ett par timmar 😉

Jag har läst en del om SMS från Soppero de senaste veckorna, vilket är lite konstigt egentligen eftersom den är sju år gammal… men vissa titlar gör ju sådär, poppar upp någonstans… en person skriver om den vilket gör att en massa andra kommer ihåg den – eller som jag, provar att läsa den!

Agnes är tretton år och bor i Solna med sina föräldrar. Hennes mamma kommer ursprungligen ifrån Soppero, en mini-ort i närheten av Kiruna, och där finns fortfarande släkten kvar, bland andra kusinen Kristin. Agnes mamma vill knappt låtsas om att hon egentligen är same, men Agnes själv börjar fundera mer och mer på sin kulturtillhörighet och ”vad” hon själv är för något. Hon hittar några gamla böcker på samiska bland sin mammas saker, och börjar i smyg lära sig språket. Plötsligt en dag får hon ett SMS från Henrik i Soppero – Kristin har visat honom en bild på Agnes och berättat att hon snart kommer på besök. Det lustiga är att han skriver på samiska…

Vissa bitar i boken irriterade mig lite grann ska jag säga – jag har ingenting emot att det är lite orealistiskt i böcker, naturligtvis inte, men det finns inga trettonåringar som säger ”Han ringde och sökte mig”. Till exempel. Sedan blev jag lite galen på hur många gånger orden same och samiska kunde upprepas på en och samma sida… jag förstår naturligtvis att det är temat, men det blev väldigt tjatigt.

Hur som helst så är detta en mycket bra ungdomsbok – dessutom en lärorik sådan. Jag vet jättelite om samernas kultur och så vidare, vilket inte är så konstigt – och det misstänker jag att målgruppen för denna bok i många fall också gör. Jag gillar att lära mig genom skönlitteratur, så att säga, det är ett trevligt sätt att ta in information på!

2014: 147 – Män kan också amma av Jonas Cramby

Jag kände ju genast igen namnet Jonas Cramby när jag såg det på en bokrygg, men det tog en liten stund innan jag kom på vem han är. Det är ju Jonas Cramby! 
 
Och han har samlat sina krönikor i en bok, och den boken heter Män kan inte amma och den är otroligt rolig. Jag läser inte Café själv – jag är väl inte målgruppen – men tack vare Fredrik Backman hamnar jag ju alltsom oftast på sidan, och det är ju inte ovanligt att Cramby syns där och att man hamnar på en länk eller två som leder till honom. 
 
Och vilka otroligt välskrivna krönikor – om att vara man, hipster, pappa, och så vidare. De är helt fantastiskt roliga – och tänkvärda. Jag läste gående mellan busshållplatsen och jobbet någon dag förra veckan liksom. Det är något oerhört charmigt med skildringar av barn- och ungdomstid i småorter också, jag vet inte vad det är för jag identifierar mig ju inte med det… och jag är nog rätt glad att jag inte växte upp i Kvänum. 
 
Ett citat jag alltid kommer att bära med mig: 
 
”Ät aldrig banan och drick aldrig proteindryck utan underbyxor”
 
Jag tycker att det är en ganska vettig livsregel och önskar att alla följer den. Inte för att jag har erfarit motsatsen, men jag har ingen lust att göra det heller, tack. 

2014: 146 – Du går inte ensam av Mari Jungstedt

Jag vet, jag tjatar om det varenda gång, men jag tycker så himla mycket om Knutas och Karin! Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dem i ett förhållande dock (nej, det är ingen spoiler, det tycker jag faktiskt inte) – eller snarare – när jag såg att de blivit tillsammans blev jag lite besviken, men det var ogrundat för det blev väldigt bra, faktiskt. Och det där med mänskliga karaktärer skildras väldigt väl i Knutas depression, delvis efter skilsmässan från Line och delvis efter en traumatisk händelse i tjänsten på Gran Canaria. 
 
I alla fall. 
 
Treåriga Vilma är med sin mamma på jobbet. Plötsligt försvinner hon spårlöst. Bara hennes skor finns kvar på plats. Detta blir Karin Jacobssons första ”egna” utredning. Strax därpå försvinner en annan liten flicka från Hemse marknad. Flickans pappa Johan är redan i känslomässigt kaos då han upptäckt att hustrun Anna säljer telefonsex på nätterna när han är på jobbet, han börjar supa och får gå i stödsamtal i kyrkan. 
 
Så plötsligt hittas Anna ihjälslagen och nertryckt i en Amerikakoffert i vattnet. Den blodiga spaden står utanför Johans hus – och dottern Heidi är fortfarande borta… 
 
Jag tycker att denna är lika bra som Jungstedts tidigare. Hon är ju ingen Agatha Christie, men hon är en god historieberättare, inte tu tal om den saken. Men vet ni vad? Jag skulle nästan vilja läsa en roman om Knutas och Karin (och några av de andra) som inte handlar om polisarbete. Karaktärerna är nämligen så himla bra. 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – TITELVERB

 
När jag såg veckans tema för Tematrio hos Lyrans Noblesser tänkte jag att jaha, det låter ju inte så svårt att hitta en trio med titelverb, och bestämde mig således för att bara använda mig av titlar med verb i infinitiv. Som en liten utmaning. 
 
Det var inte det minsta lätt ska jag meddela, haha! Men till slut så. 
 
      
 
Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel är en otroligt läskig och spännande thriller om skräck och panik i förortsidyllen. Ofantligt välskriven. 
 
Fatta eld av Suzanne Collins är nog min favorit i Hungerspelen-trilogin. 
 
Och Fjättra Lilith i kedjor av Åsa Schwarz är något alldeles speciellt. Helt olikt något annat jag har läst förut, tror jag. Jag gillar när jag får lära mig saker även i skönlitteratur, och Lilithmyten är onekligen intressant.