Kategori: Litteratur

2015: 138 – Amanda och Axel av Katerina Janouch

Jag tycker så mycket om Katerina Janouchs ungdomsböcker, och jag hoppas att de används i skolan. Annars borde de verkligen det.
 
Detta är bok fyra i serien om Amanda, Jonna och Saga – ja, och Axel och de andra killarna då. Detta är något så ovanligt som en riktig relationsroman för och om ungdomar. Bra!
 
Det är sommarlovet före gymnasiet och Axel och Amanda har varit ihop i tre månader. Men vad betyder det där egentligen, ”ihop”? Ja, att de inte träffar andra då, förstås, men… hur gör man när det blir svårt, när relationen sätts på prov och när frestelser dyker upp?
 
Hela boken är jättefin, aktuell och relevant och riktigt bra. Något som verkligen fastnade hos mig är hur innerligt glad jag är att Facebook inte fanns när jag var i den där åldern. Jesus, vad mycket det finns att misstolka och läsa in saker i om man är ens lite osäker på något och någon! Jag hade blivit tokig.
 
Hoppas att det blir mer om de här tjejerna och killarna. Det är väl inte så troligt tyvärr, men hoppas kan man alltid!

2015: 137 – Hej vacker av Ann-Helén Laestadius

Det är alldeles drygt ett år sedan jag läste SMS från Soppero  – som jag ju verkligen gillade – varför det har tagit mig ett år att läsa bok nummer två i serien är ett mysterium. Eller ja. Jag ser i appen att jag har börjat läsa den en gång förut men inte blivit klar, och visst känner jag igen mig i början. Något annat kom väl i vägen, helt enkelt.
 
Men nu har jag läst den och även denna gång ler jag åt hur härligt det är med riktigt bra ungdomsböcker.
 
Nu ska Agnes spendera sex veckor av sommarlovet uppe i Soppero, hos mormor och morfar. Hon längtar dit, och hon längtar särskilt efter Henrik. Men alldeles innan hon reser råkar hon skicka ett olämpligt meddelande till honom på MSN, som skulle till bästisen Jenny… och hur ska det nu gå?
 
Jenny hänger med till Soppero en vecka, och de har jättekul – men sommaren blir inte riktigt som Agnes tänkt sig.
 
Dessa böckerna har något väldigt viktigt och speciellt i ungdomslitteratur – karaktärsutveckling. Och inte på det vanliga sättet – jag tror ni förstår hur jag menar – utan väldigt påtagligt om utveckling och identitet, och om att slitas mellan två hötappar. Agnes väljer inte mellan pest eller kolera, hon väljer mellan bra och trevliga saker – men ibland måste man välja. Och oj, vad svårt det kan vara!
 
Jag har förstått nu att serien består av fyra böcker och inte tre, som jag trodde – och jag hoppsa att Agnes fortsätter att utvecklas på samma intressanta vis serien igenom. Hon är en väldigt bra karaktär och böckerna är väldigt trevliga.

2015: 136 – Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson

Amanda Berger är 39 år, IT-konsult, gift med Erik och mamma till två bortskämda tonårsdöttrar och en lite äldre styvdotter och har det egentligen ganska tråkigt. Det händer inte så mycket. Förrän hon oväntat blir uppsagd från jobbet med ett halvårs avgångsvederlag.
 
Självklart tänker hon berätta det för sin man. Det blir liksom bara inte av. Och innan hon vet ordet av lever hon dubbelliv, med man och barn i villan i Bromma och en egen lägenhet på Kungsholmen, jobb i en secondhandaffär, bekanta på ett queerfik och en ung älskare som är musiker.
 
Låter det helt hysteriskt? Det är det. Och jag förstår knappt hur Emilsson har lyckats med att hålla ihop det och hålla ihop det bra  – för detta är en oerhört underhållande roman! Jag gillar stockholmsskildringarna – även om jag inte är någon expert på Stockholm så var jag ju faktiskt en del just på Kungsholmen på min tripp i somras – och älskar det där med kontrastering mellan de två liven, de två miljöerna och de väldigt skilda personerna i Amandas liv.
 
Humorn finns där men är inte påtvingad eller utstuderad, samspel och dialog mellan karaktärer mycket bra och i största allmänhet är detta en strålande underhållningsroman. Jag saknar egentligen ingenting. Jo, jag skulle nog gärna vilja veta vad som händer med Pontus, för det är uppenbart att det finns ett problem där som han behöver ordentlig hjälp med. Men det kanske jag får reda på i uppföljaren! 🙂

2015: 134 – Inte flera mord! av Maria Lang

Puck och Einar, nygifta som alltid, har äntligen fått sig en välförtjänt semester på hela tre veckor i Ejes systers hus i Skoga, tillsammans med Pucks pappa, den renommerade arkeologen Johannes M Ekstedt på Sverigebesök från Kairo. Ja, och kattan Thotmes III, förstås. Men någon särskilt lugn semester blir det förstås inte – redan första morgonen störs idyllen av ett lik i trädgården – med professor Ekstedts egyptiska kniv i sig.
 
Det visar sig vara en av grannsönerna, Tommy, som ligger i trädgården – förskjuten av sin familj sedan några år, och plötsligt återvänd till Skoga. Lokalpolisen kommer inte så långt i den begynnande utredningen, men som tur är dyker stålmannen Christer Wijk upp för att få lite ordning på torpet. Och minsann, för honom går det bra att berätta. Det går så bra att flera stycken genast erkänner mordet på Tommy…
 
Jag behöver inte berätta hur mycket jag tycker om Maria Lang och hennes kontemporärer ännu en gång, för det vet ni redan. Trevligt och puttrigt – och lite lagom chockerande på sina platser. Denna roman skrevs trots allt i början på femtiotalet – vissa utsvävningar, eller beskrivningar därav, är riktigt vågade.
 
Puck är lite tokigare än vanligt i denna romanen, tycker jag. Hon växlar från hysterika till lugn och sansad jag vet inte hur många gånger, och jag kan förstå att Lotten finner henne frustrerande – men hon kommer undan med det för hon är ju så charmig.
 

Smakebit på søndag – 20/9-2015 – Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper

 
 
Söndag igen! Det har varit en riktigt skön helg. Promenader, svampplockning, skoshopping, många sovtimmar, flera böcker, god mat. Det jag inte har gjort så mycket som jag hade hoppats är att skriva – men det är inget att göra åt. Det kommer tid till det också.
 
Denna boken har jag precis börjat på – men jag gillar den redan. Jag har läst två böcker av Jonathan Tropper tidigare och jag tycker att han är fantastisk.
 
 
”Man vet aldrig när man ska dö, men kanske finns det en mekanism i oss människor som vet, ett slags medvetande på cellnivå som håller koll på den kosmiska nedräkningen och planerar i förväg. För sin sista kväll i livet överraskade Hailey mig genom att ha på sig en djupt urringad blodröd klänning som smet åt på alla de rätta ställena. Det var nästan som om hon visste vad som skulle hända, visste att det här var vår sista kväll tillsammans och hade bestämt sig för att inte försvinna alltför snabbt bland minnets urtvättade färger.”
 
Ur Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper, Gilla Böcker: 2011.
 
Titta gärna in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 🙂
 

2015:133 – Vi kom över havet av Julie Otsuka

 Jag vet verkligen inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Vi kom över havet  för det är verkligen det mest fantastiska jag har läst på länge.

Därför gör jag det lätt för mig. Och för er, i ärlighetens namn, för jag skulle kunna skriva om den i flera dagar. Det ska jag inte göra – utan jag ska låna baksidestexten.

”1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.

Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.” 

DN skriver: ”Detta är en enastående historia, gripande, grym och mästerligt berättad på 166 väl använda sidor.”

Jag håller med om varenda ord. Och längtar tills jag får läsa När kejsaren var gudomlig  och bävar för insikten att jag inte har något mer av Otsuka att läsa… än.

2015: 132 – Sjukhuskatten Oscar av David Dosa

Jag är förtjust i katter. Har aldrig haft någon, och det har ingen i familjen eller närmaste släkten heller, men jag hyser en viss kärlek för dem. Antagligen för att jag gillar att de är så självständiga och oberoende – förutom när de själva vill. Därför finns just nu inte mindre än tre böcker om katter i min TBR-hylla på Nextory – och så har jag läst en, då. Nämligen denna, om Oscar.
 
Vi är på ett vårdhem i utkanten av Providence, Rhode Island. David Dosa arbetar som geriatrikläkare där. Sjuksköterskorna på avdelningen är de som först märker att det är något speciellt med den lite grinige katten Oscar, som bor där tillsammans med några andra felina varelser. När någon mår särskilt dåligt, eller ligger för döden, är Oscar där. Han sitter vak – och går inte därifrån förrän begravningsentreprenören kommit.
 
Dr Dosa är skeptisk och tror att det måste vara en slump… men känner som den forskare och naturvetare han är att han måste få reda på vad det är som sker.
 
Han börjar alltså intervjua anhöriga till de Alzheimerpatienter som dött på avdelningen. Och nog finns det ett mönster, alltid.
 
Egentligen handlar denna boken inte alls om katter, utan om demenspatienter, deras anhöriga och deras vård. Vilket är oerhört intressant att läsa om. Och om det är något som är säkert så är det väl att samvaro med djur har mycket positiv inverkan på Alzheimerspatienterna.
 
Detta är en ofantligt varm, humoristisk och trösterik bok om livets slutskede för de som förlorar sig själva till den ofattbart tragiska sjukdomen – och för de anhöriga, som tvingas se sin älskade tyna bort och försvinna. Full av inkännande och så oerhört vacker. Det är både rörande och uppslitande att läsa, men framför allt är det en ynnest. Så fint. Så bra.

Tematrio hos Lyrans Noblesser – Ensam och utanför

 
Lyran ska inte till Bokmässan i år, och känner därför att det är trist i bloggosfären just nu. Veckans tema i trion är Berätta om tre titlar som beskriver hur en kan känna sig när en inte ska till det stora evenemang alla pratar om! Jag formulerar om det lite till ”ensam och utanför” – även om jag hoppas att ingen känner sig utanför ”på riktigt” i bokbloggvärlden bara för att det är mässa på gång.
     
 
Tre romaner med tre mycket ensamma kvinnor som protagonister.
 
To the lighthouseav Virginia Woolf fokuserar mycket på loneliness och aloneness hos människan. Alla är väldigt ensamma i denna romanen. Fyren är en symbol för denna intensiva ensamhet – fyren, som de aldrig kommer fram till. Sonen James betraktar sin far: ”He looked, James thought, getting his head now against the Lighthouse, now against the waste of waters running away into the open, like some old stone lying on the sand; he looked as if he had become physically what was always at the back of both of their minds—that loneliness which was for both of them the truth about things.”
 
Jane Eyreär en annan mycket ensam kvinna. Till och med det citatet om hennes bröllop talar om ensamhet. ”Reader, I married him. A quiet wedding we had: he and I, the parson and clerk, were alone present.”De gifte sig inte med varandra – hon gifte sig med honom. Och han med henne. Det klingar inte direkt av samhörighet.
 
Esther Greenwood i The Bell Jarär så ensam att hon till och med känner att hon lever i en glaskupa. I sina dagböcker skriver Sylvia Plath: ”Yes, there is joy, fulfillment and companionship – but the loneliness of the soul in its appalling self-consciousness is horrible and overpowering.”  Ett tänkvärt och starkt citat för mig – men inte så upplyftande, förstås.

2015: 131 – Hittebarnet av Katerina Janouch

Detta är tredje boken i Katerina Janouchs serie om Cecilia Lund. Och jag gillar henne mer och mer för varje bok jag läser.

Nu har Cecilia just fått reda på att hon är gravid med femte barnet. Maken John, som hon åter lever tillsammans med efter en kortare separation, är eld och lågor. Har han glömt att han inte ens var särskilt positiv till den fjärde, Greta, för bara fyra år sedan?

Cecilia har varit sjukskriven efter misshandeln hon råkade ut för i Systerskap men börjar nu arbeta så smått igen. En kväll på förlossningen ringer det på ytterdörren. Cecilia öppnar inifrån, men ingen kommer. Hon går ner för att titta och hittar ett litet barn i ett babyskydd – men ingen vuxen finns i sikte. Vem kan det vara som har lämnat sitt barn?

Familjelivet är inte helt lätt heller. Mellansonen Marcus har det jobbigt och känner sig undanskuffad. Cecilias mamma dricker för mycket, men hennes omgivning vill inte riktigt se det. Cecilias relation till maken John är fortfarande skör efter hans otrohet – och hennes egna känslor för polisen Per som var ett stöd för henne i andra boken finns fortfarande med. Dem hade jag gladeligen klarat mig utan – men det är förstås en av de saker som gör Cecilia så mänsklig och genuin.

Jag dras med en känsla av bävan varje gång underbara mormor Sonja är med i bilden – jag vill inte att hon ska försvinna, men har en känsla av att hon kommer att göra det om inte alltför lång tid och det blir väldigt tråkigt då för hon är en fantastisk kvinna.

En underhållande och snabbläst bok, precis som de tidigare i serien. Men jag tycker att dramat i slutet är lite väl dramatiskt. Dessutom – historien känns ju så realistisk och verklighetsförankrad att jag blir lite trött när helt oerhörda sammanträffanden leder till lösningar. Det är helt enkelt lite onödigt, även om jag kan förstå att man vill ha lite action i vardagen också.

Men i stort, det är ännu en bra roman om Cecilia Lund, och jag kommer att fortsätta med serien, utan tvekan. Jag beundrar verkligen Janouch och har så gjort sedan hon skrev om svåra saker i VeckoRevyn när jag var tonåring och man kände att hon verkligen visste vad hon pratade om, till skillnad från vissa andra spalttanter i vissa andra tonårstidningar.