#bloominquarantine

Metta och jag har pratat om Ulysses fler än en gång och igår bestämde vi oss för att det är dags. En timme om dagen får det bli. Jag konverterade de 25 timmarna som hennes ljudbok är till 117 sidor om dagen på min Storytel Reader och har hittills läst 8% (lite prematurt, visade det sig, då jag började läsa för tidigt)…

Hittills gillar jag den! Det gäller att inte fastna när det blir rörigt och/eller smått obegripligt utan bara läsa vidare istället. Än så länge funkar det, det är mysigt och knäppt och irländskt och modernistiskt. 🇮🇪 ☘️ Dagens läsplats var bussen från Smögen, första etappen på resan hem till Göteborg där närmaste veckan tillbringas med diverse trevligheter!

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Hur man blir slängd överbord av Emmy Abrahamson

Sedan Emmy Abrahamson började skriva för vuxna har hennes titlar följt samma mönster – det var Hur man blir kär i en man som bor i en buske, följt av Hur man gör succé på dårhus och nu är det dags för Hur man blir slängd överbord. I likhet med t.ex Goldie Hawns ”tjejen som…”-filmer och Mel Brooks ”det våras för…”-filmer så har böckerna ingenting med varandra att göra. Det blir ju lite konstigt kan jag tycka, men jag förstår tanken.

Jacqueline Coco Marilyn Åberg, född Jönsson, vill få en paus från sin stökiga småbarnsfamilj och skulle gärna vilja passa på att hitta en gubbvän åt sin mamma också. En medelhavskryssning borde ju rimligtvis lösa alla problem – lyx och glamour, drinkar och solsken – vad skulle kunna gå fel?

Ganska mycket, visar det sig förstås. Men trots att detta är allt annat än en harmonisk reseskildring (!) blir jag otroligt sugen på att åka på kryssning. Så svältfödd är jag tydligen, bara för att jag inte får resa någonstans i år, att till och med denna smått kaotiska berättelse får det att suga i resenerven.

Och visst är det underhållande och humoristiskt, med en distinkt touch av svärta. Somliga bitar är fruktansvärt sorgliga och det förmedlar Abrahamson bra. Andra bitar känns lite väl farsartade och tokroliga – men i balans funkar detta hyfsat som en lättläst, kort sommarroman.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.

Smakebit på søndag, 26 juli 2020 – Körsbär i november av Maria Lang

Första Smakebiten sedan bloggen flyttade hit! Jag hoppas att det funkar med kommentarer och annat, det är en tålamodsprövning och inlärningskurva för alla inblandade…

Jag är i Hunnebo hos mamma över helgen och läser så mycket jag hinner. Maria Lang är ypperlig sommarläsning, och när nu Norstedts släppt hela utgivningen som ljudbok och e-bok kan jag återuppta mitt lilla projekt med att läsa alla titlar. Just nu är jag på Körsbär i november, bok 29 i ordningen, och därifrån kommer veckans Smakebit.

– När, sa kriminalkommissarien, försvann flaskan?
– Jag hade den i handen igår eftermiddag, sa Severin. Jag glömde den komplett när Klemens Klemensson kom insläpande utan vidare med fru Ivarsen. Hon var illa däran – hicka och gråt och skrattkramper och bakfylla och akut rödvinsberusning.

Han lufsade före dem in i undersökningsrummet och glodde dystert på den skinande blanka och tomma laboratoriebänken.

– Ja, jag fick annat att tänka på, och glömde den fördömda flaskuslingen.

Ur Körsbär i november av Maria Lang, Norstedts: 1976
Dessa nya omslag är så himla snygga tycker jag!

Det ösregnar idag och vi ska gå på quiz i eftermiddag så det blir skoj. Det gör inte så mycket att det regnar då och då, när man har gott om läsning och stickning att ta itu med… 🙂

Trevlig söndag till er alla! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.

Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?

Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.

Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.

Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.

Första semesterveckan

Jag gick på semester förra fredagen och det var efterlängtat. Det har varit en tung vår på många sätt (även om det hänt roliga saker också) så det var verkligen välkommet att få bli ledig. Firade traditionsenligt med middag på Pinchos med Metta.

Gott och härligt och mysigt på alla vis – men jag vaknade dagen därpå med värstingförkylning och feber. Typiskt – men det gick ju över det med. Jag var ynklig och lite grinig under helgen och lite hängig ett par dagar till, men man ska ju inte klaga på en liten förkylning i dessa tider…

Har lyssnat på denna UNDERBARA bok så fort jag orkat och hunnit. Magnifik. Missa inte! Ett eget inlägg kommer snart.

Till slut fick jag, tack vare boken ovan tror jag, äntligen både aptit och lust att laga mat igen och gjorde en ljuvlig tomatsås med mozzarella i till färsk fettuccine och frysta köttbullar som fick värmas i såsen. Bra helfabrikat ska icke underskattas. Garant levererar alltid.

Stickade klart denna fina, Saga Sommertee, och lade nästan omedelbart upp nästa, en likadan i petrolblått. Typiskt friskhetstecken, bestämde jag.

I onsdags var jag människa igen. Startade dagen på balkongen med kaffe och bok, som stått på min TBR i evigheter. Eget inlägg kommer även om den inom kort.

I onsdags kom Y-L och då vi har pratat om cream tea sedan ett avsnitt av Friday night dinner häromveckan blev det en något försvenskad version av detta till sen lunch. Scones, vispad grädde och god sylt. Mums! Till kvällen blev det falafel (också Garant) med grekisk sallad, libabröd och en väldigt god yoghurtsås som egentligen bara bestod av just Larsas grekiska yoghurt med sumak och citronpeppar.

I torsdags fick vi vara hundvakt i några timmar! Mysigt.

Rabe och Hellstens bok gjorde mig även väldigt intresserad av bakad potatis, så sådana blev det i torsdags. En variant med crème fraîche, stenbitsrom, rödlök, dill och räkor, och en variant med en röra på keso, kallrökt skinka och grön paprika. Underskattad maträtt, eller?

Igår startade jag dagen med att träffa min kära vän Linda och hennes ljuvliga lilla Margo för lunch och kaffe på Kopps. Jag hade med mig packning för tre nätter – man kunde tro att jag skulle vara borta i tre veckor.

Sedan bar det av till Centralstationen där jag skulle hoppa på tåget till Munkedal. Jag älskar att åka tåg, så var nöjd med denna lösningen istället för buss med dubbla byten i ösregnet så tack mamma för hämt!

Det regnade. Lite. Men vad gör väl det när man har en stickning och snyggt läppstift?

Middag!

Tidigt till sängs. Så skönt.

Idag har vi varit i skogen. Inte så lukrativt kanske men nyttigt miljöombyte för denna stadskatt.

En annan grej som hänt under denna första semestervecka är förstås att bloggen har flyttat och fått en rejäl makeover. Det har krävt en hel del tålamod vill jag lova, och jag förstår fortfarande inte allt – men ett inlägg i taget, snart ska det nog bli ordning igen 🙂