Kategori: 2010-tal

 

Detta är en otrolig skildring av ett symbiotiskt vänskapsförhållande mellan två unga tjejer – det är studenttider i en mellanstor stad, och Agnes och Louise delar lägenhet – en andrahandslya som de fått tag på på något mer eller mindre tvivelaktigt sätt. Agnes säljer franska bakverk i en kiosk i ett köpcentrum och drömmer om något annat. Louise är den självsäkra, tuffa, vackra, vilda. Jobbar i garderoben på en strippklubb och vill flytta till Grekland. 

 

De gör allt tillsammans. Allt, från morgonciggen till kvällsvinet på uteserveringen. Tills Hannes kommer, med sin gitarr och sina reklamblad, sveper Agnes av sina fötter (ursäkta, men rolig anglicism) och förstör vänskapen tjejerna emellan. 

 

Så mycket gestaltning! Det är fantastiskt bra. Man håller nästan andan boken igenom för det är så mycket hela tiden, så fullt med intryck, känslor, sinnliga upplevelser. Jag älskar den! 

 

Jag vet inte om jag tycker att de sista sidorna var helt nödvändiga. Eller, snarare, de tjugo som leder upp mot slutet. Det Stora Avslöjandet hade jag listat ut för ganska längesen. Men jag gillar verkligen hur säcken knyts ihop – med värme utan sentimentalitet. 

Väldigt, väldigt bra. Jag är ytterst imponerad av Schiefauer och väntar nu ivrigt på nästa! 

 

Och gått och småhållit på böckerna. För uppenbarligen vill jag ju inte riktigt att de ska ta slut. 

 

Sörja för de sina var min flygplansbok på vägen hem från Gran Canaria förra helgen och det lämpade den sig alldeles ypperligt för. Om det bara inte vore för att Nextory är så otroligt konstiga – vem har hört talas om sidor som saknas i en e-bok, liksom? Bara att starta om – hela appen – varje gång. Och det bryter av på ett ganska osmidigt sätt, tycker jag. 

 

Nu är det fyrtio- och femtiotal. Maj är den hon är. Fortfarande osäker i sina olika roller – som fru och mor och allt vad hon nu ska vara. Tomas har visserligen fått hjälp av en doktor i huvudstaden, mot drinkandet, men riktigt bra är det ju inte ändå. Det är migrän och blödningar och hemskheter. Stackars Maj, hon har det så jobbigt! Och försöker väl döva och göra det bättre på sitt sätt, men det är inte så lätt. 

 

Och som vi lider med Maj. Åååh, det är smärtsamt. Men så fantastiskt välskrivet att det ju blir njutbart ändå. 

 

Jag tänker på detta som Kristina Sandberg pratade om i sitt föredrag, detta om vikten av städning och sådant för Majs generation (och kanske även nästa), och varför dessa romaner därmed måste utspela sig i köket. Det är väldigt intressant att tänka på det viset. 

 

Och åh, vad jag längtar efter bok nummer tre… samtidigt som jag inte vill börja på den för då är den ju slut innan jag vet ordet av. 

 

Men. Det som jag alltid har gillat med Jane Green är att hon tar upp allvarliga saker, även om man väl vill kalla hennes böcker för chick-lit och lättsamma. På rak arm har hon ju snackat barnlöshet, övervikt, att gifta sig med fel man pga förväntningar, problem med svärmor, familjeproblem, problem med vänner, problem med arbete… ja, ni vet. 

 

Och nu tar hon upp något viktigt igen, nämligen kemiskt missbruk hos unga kvinnor. Och hon gör det, som så ofta, i en underbar miljö. Ofta befinner vi oss ju i norra London, gärna Highgate, i hennes böcker. Sedan hon flyttade till USA har det blivit mycket USA – både NYC och Desperate Housewives-aktigt Connecticut i någon bok – nu är vi på Nantucket. Ja, London också. Men det är mycket Nantucket. 

 

Åååh, som jag längtar till New England och allt däromkring! Såg ju nyligen The Affair som visserligen inte handlar om New England utan snarare längst upp på Long Island, men det känns som om det här med ömentaliteten och det där är ganska lika. Sedan är det inte så långt emellan heller, om man tittar på kartan. ((Har just idag avslutat en annan bok som utspelar sig där i hoodsen, man blir ju tokig!)) 

 

Det pendlar lite i tid, men huvudperson är Cat. När vi först träffar henne har hon varit nykter ett tag, men vi förstås att hon har kämpat med flaskan – ganska länge. Flashback till hennes tillkomst, då hennes amerikanska mamma Audrey, nygift med rik man i norra London, åker till släkten på Nantucket en sommar och det ena leder till det andra. 

 

Cat får reda på detta i vuxen ålder och reser dit för att träffa sin far och sina halvsystrar, men det blir inte riktigt så bra som hon hade hoppats – trots att hon träffat Jason i London som tar med henne till AA och stöttar henne, så tar hon ett mycket ödesdigert återfall vilket resulterar i att hon förlorar kontakten med sina systrar, lika fort som hon funnit den. Hemskt tragiskt. Och det är det där klassiska – hon måste slå i botten innan det blir någon ändring… 

 

Alltså, Jane Green skriver verkligen fantastiskt bra. Förutom sina upprepningar, då. Man märker att hon har gjort sin research och hon skriver på ett så flytande och rakt sätt att det är en fröjd att läsa. Och det är viktigt, tror jag, att allvarsamma saker tas fram i ljuset – men gärna på ett sådant här sätt, som ingen kan undgå att ”förstå”. Jämför gärna med En oväntad semester av Marian Keyes. 

 

Ja, jag trodde att jag hade gjort slut med Jane Green för ett tag sedan, men nej, det har jag faktiskt inte gjort. Det var något jag läste – kanske The Beach House – som gjorde mig omåttligt trött på henne, men nu minns jag varför jag har gillat henne så mycket förut. Bra. Mycket bra. 

 

Nu tar det ingen längre stund att lyssna på denna, så just den biten gjorde väl inte så mycket. 

 

Om andra boken av paret blev bättre? Nej, det är väl synd att säga. Det är så förutsägbart och ibland är förutsägbart ganska trevligt men i detta fallet tyvärr mest frustrerande och tråkigt. 

 

Så, tja. Lisen lever det perfekta livet med fantastisk karriär och fina barn och man som hon är jättekär i. Teddy (nu skrev jag Tom, det var ju han från förra boken – undrar vad det säger om min upplevelse) lever lyxliv på ett arv och cruisar i livet utan några större bekymmer. 

 

Så under ett dygn rämnar bådas tillvaro på olika håll – och naturligtvis korsas deras vägar. 

 

Gäsp. 

 

Vartannat kapitel är för övrigt även denna gång skrivet av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren – beskäftiga Lisen som inläses av Rudberg – och den manlige – charmige Teddy – som inläses av Rehnberg. 

 

Nej. Det är inte särskilt intressant. 

 

Chavve är 22 år, konditor och flyttade till Stockholm från Gotland för tre år sedan. Han är troligen stadens ensammaste romantiker, har knappt några vänner och varje kväll slutar med bakverk och Titanic. (Därmed titeln – jag förstod att det var en direktöversättning förstås, men jag kunde inte riktigt fatta vad boken kunde ha med den att göra. Nu vet jag!) 

 

På andra sidan vattnet finns Pontus i sitt pojkrum hos sin lagom normala familj. Skådespelardrömmarna har han lagt på hyllan, och istället besväras han av tvångstankar, hypokondri och paranoia. 

 

Av en slump – förstås – träffas de genom en app som jag antar liknar Tinder, och de blir hastigt en stor del av varandras liv – men slits lika hastigt isär, när krisen kommer till Pontus. Men Chavve ska inte ge upp. Han har en plan… 

 

Jag lyssnade även på denna bok, uppläst av två olika killar – väldigt bra läst, också, ska sägas. Det är en så söt bok! Och jag älskar verkligen att det inte görs någon affär av att det är en relation mellan två killar som skildras, utan just att det är en kärlekshistoria. Punkt. 

 

Älskade varenda sekund. Det är en underbar bok. 

 

Och jag hade missuppfattat Bergstrands böcker totalt – inte för att jag trodde att de var deckare som hans tidigare utgivning, men jag trodde nog att de var någon sorts vanliga, moony reseskildringar i Indien. 

 

Eller något sådant. 

 

Men så förstod jag då att det är feelgood – roliga böcker om en bitter gammal copywriter, Göran Borg från Malmö, som blir medlurad på en tripp till Indien av sin reseledarkompis. Väl där drabbas han av våldsam turistdiarré – Delhi Belly – och blir omhändertagen av infödingen och snart vännen, Yogi. 

 

Och det blir en svindlande resa han får vara med om. Han blir kär i en vacker föreståndarinna när han får manikyr, han skaffar visitkort på ett mycket speciellt sätt, det är otroliga strapatser både fram och tillbaks och det är väldigt roligt att lyssna på. Ja, jag lyssnade på denna också och det passade nog bra, för den är ganska pratig och eventuellt hade jag tröttnat tidigare om jag hade läst i text. 

 

Det är ju roligt med sura gubbar – men det är lite rörande också. Tänk på Ove liksom. Men Göran är samtidigt någon sorts romantiker därinne och det är faktiskt ganska charmigt 🙂 

 

Jag kommer att fortsätta att läsa serien om Göran, det är jag säker på – för jag gillar feelgood. Och det är trevligt när feelgood inte måste vara chicklit! 

 

Nu ska det ju dessutom bli TV-serie av Göran och Yogis strapatser och det kan man omöjligt missa om man nu en gång lärt känna dem! 

 

Men uppenbarligen var den bra nog att läsas klart, för det gjorde jag. Även om jag totalt tappade tråden på slutet, och fortfarande inte är riktigt säker på vad som faktiskt hände. 

 

Solveig Berg är ung journalist. På grund av ett snedsteg förlorade hon sitt tidigare arbete, och nu försöker hon livnära sig på att skriva en skandalblog – Sthlm Confidential. Och ja. Det går väl sådär. 

 

Lennie Lee då? Jo, flickfotograf som börjat driva killtidning (!!) – som det inte heller går så himla bra för. 

 

Och Kalju, som levererar kött till finkrogar. Sådant där kött som väl har ramlat av en boskapsvagn, så att säga. 

 

De tre har inte så mycket med varann att göra – förrän en berömd glamourmodell hittas död, och deras liv börjar kopplas samman… 

 

Ja. Det blev liksom tre stjärnor på Goodreads, det är inte så mycket mer att säga om den saken känns det som. Det är inget mästerverk, det är ingen katastrof, men den tappade mig till slut, det gjorde den. 

 

Men det spelar ingen roll, för nu har jag läst. Eller lyssnat, till och med. Det är Jonas bror som har läst in boken, namnet flyr mig nu… jo, Hamadi heter han ju. 

 

En bomb har sprängts i Stockholms innerstad. Huvudpersonen var på disco när kusinen försökte ringa och berätta. Men nu vet han. Och han irrar. Som han irrar inne i stan. Och pratar pratar pratar, i telefon, med sin bror, med en kusin i Tunisien, med en gammal tjejkompis han nu blivit jättekär i, med Djurens Rätt som vill ha pengar och med mormor som tror att hon är tjugotvå. 

 

Det är verkligen en salig blandning av roligt och ruskigt, det här. Det är en sådan paranoia och ett sådant surr – men det är fantastiskt kul skrivet också. 

 

Mer Khemiri? Ja tack! Åh, vad jag gillar hans språk och ännu en gång, detta fantastiska DRIV som vissa unga författare har. Jag beundrar dem! 

 

Och det är en helt oerhörd bok. Det är svårt att komma på någon bok som gjort mig så berörd, åtminstone på senare tid. 

 

Detta är den sanna historien om när Cilla Naumann tar med sig sin son för att träffa hans biologiska mor i Bogotá, Colombia. Parallellt med den berättas den fiktiga historien om Ana, som växt upp i kloster i Bogotá och nu arbetar med att ta hand om en annan fin frus barn istället för sina egna. Och bryter ett stort, stort tabu i sin egen längtan. 

 

Inom den självbiografiska ramen får vi även komma tillbaks ett antal år i tiden, till när den biologiska mamman sitter på planet till Colombia för första gången, för att hämta hem sonen. Eller, hämta? Är det rätt ord, verkligen? Det där med hämtning och lämning är ett problem för många föräldrar, men kanske allra mest för en blivande adoptivmor- och far. 

 

Det är en omtumlande berättelse. Jag älskade att lyssna på den – gjorde det naturligtvis delvis på jobbet och blev riktigt irriterad när jag var tvungen att gå på toaletten eller koncentrera mig 😉 Nej, jag skojar – naturligtvis lyssnar jag bara på ljudböcker om det passar, inte tvärtom! 

 

Hur som helst. Otroligt vackra berättelser, båda två. De stannar inom en ett bra tag, det är ett som är säkert. 

 

Detta är hennes första bok i nya genren – skräck. Eller spänning eller lite mysrysare kanske, om du frågar mig? Jag kan inte riktigt gå med på att det är en skräckroman, även om det förstås finns vissa element som är riktigt läskiga. 

 

För detta DRIV. Kristina Ohlsson är så skicklig att det är inte klokt. Hon lyckas verkligen få berättelsen att gå framåt hela tiden – även när den handlar om den enda bit jag inte riktigt gillar (en tröttsam karaktär) – jag är djupt imponerad och tacksam. 

 

För många år sedan försvann det människor från den lilla orten som Lukas kommer ifrån. Lukas själv var den enda som försvann men återkom vid liv, dock svårt sargad och med minnesförlust. Han återkommer till sitt föräldrahem för första gången på många år, samtidigt som hans gamla barndomsvän David flyttar in i den gamla prästgården tillsammans med sin sambo, Anna. 

 

Lukas återkomst är inte välkomnad av alla – och det börjar ske konstiga saker i och runt prästgården. Anna blir mer och mer rädd, och stämningen blir tjockare och tjockare… 

 

Många har varit sura på slutet – jag förstår kanske hur de tänker, och kanske är det slutet som gör att det inte riktigt blir en skräckroman (nejdå, det är inte som i Dallas att det bara var en dröm, eller så) – jag vet inte riktigt. Men jag älskade hela boken i alla fall, och ser gärna fler skräckromaner i Ohlssons regi – men då får de vara lite… skräckligare? 😉