Kategori: 2010-tal

 

Har varit sugen på denna länge, men av någon anledning har jag skjutit upp läsandet av den. Helt oklart varför, egentligen – men nu har jag i alla fall läst den. Och det tog inte lång tid vill jag lova – jag fastnade totalt så fort jag läst något kapitel eller två. 

 

Så. Anna Benz är alltså från Boston från början, men gift med Bruno som jobbar på Crédit Suisse och bosatt i närheten av Zürich. Tre små barn – två pojkar och en flicka (som heter Polly Jean – åh, vad jag hoppas att hon är döpt efter P J Harvey!) och allt ser ganska perfekt ut på utsidan. Hon går en tyskkurs på dagarna där hon får nya vänner, allt är polerat och schweiziskt och effektivt. 

 

Och hon är så uttråkad. Precis som Madame Bovary. Så hon tar sig några älskare, som hon hittar på lite olika ställen, och börjar gå i jungiansk terapi. 

 

Och ja, på den vägen är det. 

 

Det är liksom humoristiskt samtidigt som det är klaustrofobiskt och lite skämskudde här och där. Och det blir dessutom riktigt spännande ett par gånger. Men i stort är det en tragisk berättelse om en ganska tragisk människa – men den är fantastiskt bra. Jag tyckte att kvinnoporträtten – inte bara Anna, utan alla – var väldigt bra, och jag ser fram emot mer från Essbaum. Hon är vanligtvis poet, och undervisar i poesi, så kanske skulle jag försöka få tag på lite lyrik av henne. 

 

Mycket bra, alltså! 

 

Men under tiden får hon jobba på demensboende. Det går inte att börja jobba heltid på Dramaten på en gång, tyvärr. 

 

Så hon jobbar på som biträde. Läser dramer på kafé och söker scenskolor utan större framgång. Men mest jobbar hon på Liljebacken, där vi får följa såväl de boende som de som jobbar där – och där inte allting är som det verkar. Det märker Moa när hon bestämmer sig för att ta privatlektioner. 

 

Jag har aldrig jobbat inom vården själv – men jag tror att detta är en väldigt genuin och äkta beskrivning av hur det är i vården. Och det är ändå ett ganska varmt porträtt, även om bokens utgivningsdatum tydligen fick ändras på i samband med Carema-gate. Det finns flera som arbetar på boendet som uppenbart bryr sig om patienter och anhöriga, och det är fint.

 

Jag lyssnade på denna, i uppläsning av Kerstin Andersson, och tycker att den passar bra som ljudbok. Den är lagom lång och det är en ganska rapp berättelse, trots att det inte händer något precis hela tiden. Men jag höll på att bli vansinnig på att hon uttalar Elna Eeeel-na. Det gör man väl inte, i vanliga fall? (Jag håller på med en annan bok som hon har läst in just nu och där har hon också ett vansinnigt uttal på just ett ord – så jag tror att det bara råkat bli så.) 

 

 

Emanuel är precis lika jobbig och precis lika rolig som förut. Det är ett som är säkert. Men det har hänt lite andra grejer. Bästa kompisen Tore har plötsligt fått en brasiliansk brorsa, Marco, som kommer på besök och får Tore att börja löpträna. Bianca – Bianchi – har skaffat en tvivelaktig flickvän och Emanuel försöker använda syrran Vanjas lesbiska kunskap för att ta reda på vad det här är för tjej egentligen. Men tydligen finns det inget lesbiskt närverk på det viset… 

 

Och så ska det väljas gymnasium, också. Men Emanuel slänger lapparna. Vem kan veta sånt? 

 

Men han har skaffat sig Det kommunistiska manifestet som ljudbok. Och det är förstås därför som han bestämmer sig för att skriva ett eget manifest… 

 

Ja, det är lika roligt och träffsäkert som första boken. Mycket bra, även om jag stör ihjäl mig på kraftuttrycket ”Rotmos i röven” som jag tycker upprepas lite väl ofta. 

 

Det kändes otroligt vemodigt att lägga ner denna – samtidigt som man förstås kan bli lite mätt efter närmare 800 sidor. I en bok – hela trilogin måste väl närma sig 2000. 

 

Det tog ju nästan ett år innan jag plockade upp del 2, och jag trodde i ärlighetens namn att det skulle bli likadant med denna, men så kände jag ändå att nä, jag vill bli färdig med serien så att jag har en helhet. Och det är jag tacksam för. 

 

Nu följer vi så familjen Berglund ända in i slutet av sextiotalet. Barnen blir stora och skapar egna familjer, släkten och vännerna börjar bli gamla och sjuka, och Maj och Tomas stretar på bäst det går. 

 

Och det går ju inte sådär jättebra hela tiden direkt. Som väntat. 

 

Men det är så fint. Ett oerhört stycke kvinnohistoria – och kanske lite mer förståelse för hur de äldre generationerna prioriterade och prioriterar. För som Maj städar- Och bakar och lagar mat och planerar för hemmet. Och som hon inte har något för det. 

 

Jag lyssnade ju på Kristina Sandberg i höstas när hon kom till Folkets Hus och pratade på en författarfrukost – nu kommer hon igen, har jag för mig, och det känns ju som om jag skulle vilja gå och lyssna ännu en gång. Man blir verkligen tagen och påverkad av Maj, det är inte tu talt om saken. 

 

Fem stjärnor, undrade C när jag betygsatt på Goodreads. Och ja. Maj ska ha fem stjärnor. I renaste guld. 

 

Sluta vara offer, hör ni! ingår i Mix förlags novellserie med tema feminism. Och så lycklig jag blev när jag insåg att det är Mariana från Tarzans tårar som spelar huvudrollen! Jag har skrivit om den tre gånger under bloggens liv, ser jag – så ja. Det är ju en stor favorit. Och jag har undrat hur det skulle gå för Tarzan och Janne. Nu vet jag, lite grann åtminstone 🙂 

 

Vi är i lärarrummet på en svensk skola, och här finns de flesta typer representerade. Gemensamt för alla är förstås att de lever i vårt låtsas-jämställda samhälle. Det är en varm och rar berättelse, men samtidigt knivskarp i iakttagelsen av lärarkandidaten som kallade sig feminist en gång när han hade druckit fyra öl, och Matte/Teknik-magistern som mest tycker att feministerna är löjeväckande. 

 

Mariana är mest trött på att kvinnor blir tillsagda att sluta vara offer. För vad har de egentligen för himla val? 

 

Jag älskar Katarina Mazetti. Hon och Barbro Lindgren är mina tant-idoler i tjock page. 

 

Det är samma kompisgäng som i första boken, även om ett par av dem är betydligt mer perifera. 

 

Den sista dagen i december börjar på första advent, när ett tillkännagivande görs – Milla ska gifta sig med Nils Natt och Dag – på självaste nyårsafton. Och romanen blir upploppet till den stora dagen – det är möhippa (eller svenhippa eller mösexa, jag minns inte vilket de valde men själv föredrar jag kusinens variant i somras – hensexa) på Finlandsbåt, med mer eller mindre lyckat resultat, och det är full fart hela boken igenom. 

 

Vi följer huvudpersonerna – i alla fall fem av dem – både ensamma och tillsammans med de andra. Och det är så himla välgjort. Språket är bra och otroligt flytande, jag känner aldrig att det blir tråkigt eller att jag kör fast och behöver lägga ner den – det är bara full kareta hela vägen. Och jag gillar det för jag gillar som bekant driv i alla konstformer – särskilt musik, men såklart även litteratur och poesi. 

 

Och jag blir förälskad i Stockholm, även om jag egentligen inte är så bekant med staden. Håller just nu på att bestämma mig för om jag ska åka upp till Suede på Gröna Lund i juni, och tror att läsningen av Den sista dagen i december har hjälpt till i beslutsprocessen. 

 

Man kan inte låta bli att tänka på Louise Boije af Gennäs 2000-talstrilogi – på gott och ont. Jag tycker att denna är bättre! Och – jag tänker flera gånger på en annan bok av Louise BafG,nämligen Ju mer jag ser dig – som jag tycker är en av hennes allra bästa och som jag planerar att läsa om inom mycket kort. Har nog läst den tio gånger – men det är inget hinder 🙂 

 

Amár växer upp i en kurdisk familj, i en svensk småstad. Hans mamma har lämnat familjen på grund av faderns dominans, och Amár har inte längre någon kontakt med henne. 

 

Pappan tar med Amár och hans småbröder till Irak för att hälsa på släkten. Det verkar först vara en helt vanlig semesterresa och de har det trevligt, men kulturkrockarna blir mer och mer uppenbara. Det blir snart klart att planen för resan är att Amár ska gifta sig med sin kusin Amina, som han längtat efter att träffa igen då de var goda vänner som barn. Men gifta sig? De är ju släkt! Och han har absolut ingenting utöver syskonkänslor för henne. Han säger nej, han kämpar så gott han kan – men familjens påtryckningar gör till slut att han viker sig och gifter sig med kusinen. 

 

Hon måste stanna kvar i Irak för att få ordnat med sina papper för att få komma till Sverige. Amár åker hem för att fixa på sitt håll, men han ångrar sig något fruktansvärt. Dessutom har han träffat en flicka som han verkligen tycker om, och vill vara med. Hur ska han lyckas ta sig ur det här? 

 

Jag tycker att det är viktigt att visa på detta – manlig hederskultur, och manligt tvångsgifte. Det drabbar naturligtvis inte bara flickor. Det är så fantastiska engagerande och intressant, och det är som sagt bra att dessa frågor blir belysta också. Jag har förstått att Asaad har skrivit en bok till, och att han numera ofta anlitas som föreläsare – det är bra. Boken är nämligen delvis självbiografisk. 

 

Det är så svårt att skriva separata inlägg om noveller – men nu ville jag gärna göra det om Nanna Johanssons Körsbärsflickan. Så – ännu en gång ska ni få läsa förlagets egen text – och sedan kan man lyssna på Nanna själva när hon berättar om novellen. Det är väl en okej kompromiss? 

 

”Egoism, svensk sommar och körsbärskitsch i mörk novell. 

Linneá är körsbäret som pryder grädden på drinken, hon är den röda mittpunkten som allt annat kretsar kring. I hennes värld åtminstone. Hon är sexton år och spenderar sommaren i Skåne, tillsammans med sin marsvinsplågande lillebror, mamma och mammas knepiga kille Jonas. Tristessdagana fördrivs med att köpa körsbärsklubbor och dricka häxa ur vattenflaskan. Tills hon träffar Babusjka, en baltisk gästarbetare som Linnéa adopterar som sin vän.” 

 

Det är mindre än ett år sedan jag läste denna sist, men något fick mig att läsa om den härom helgen. Ja – Nord och Francke, var det. 

 

Och egentligen har jag inte så mycket nytt att säga, förutom att jag väl sedan sist hunnit läsa lite mer av det som nämns i boken. 

 

Och det är ju alltid kul. 

 

Annars – nej, jag har inte så mycket att tillägga. Utom att det är lite befriande att läsa vissa texter nu i samband med att en massa av Lindas gamla artiklar kommit fram, om lata ungdomar och allt vad det varit – för många år sedan. Då är det ju skönt att läsa att den redigaste av dem alla också har varit lat, slarvig och lite olaglig…