Kategori: 2010-tal

 

Jag har förstås hört talas om Room – som nyss blivit film, Oscarsbelönad sådan. Den kom ut i Sverige redan 2010 under namnet Inlåsta, men jag minns inte att jag hörde något om den då, inte i Storbritannien heller? Men jag kanske minns fel. 

 

Jaja. Det spelar ingen roll. Nu är den läst. 

 

Femårige Jack bor med Mamma i Rummet. Det är 20 kvadrat stort, ljudisolerat och utrustat med två kokplattor, toalett och badkar. Det har ett takfönster. Och det är inrett i ett skjul i Svarte Mans trädgård. Jack har aldrig varit på utsidan, men det har Mamma, som blev kidnappad av Svarte Man när hon var nitton år och student. Det är även, som ni kanske har gissat, Svarte Man som är far till Jack. 

 

Mamma ser till att Jack får ett någorlunda bra liv. De har gympa och läser och ser på TV (under begränsad tid). Äter så bra de kan och får en söndagspresent av Svarte Man varje söndag. Men varje kväll när Svarte Man kommer och ska lägga sig hos mamma får Jack sova i garderoben så länge. 

 

Till slut, efter att de fått elen avstängd, börjar Mamma prata om att de måste ta sig därifrån, och utarbetar en plan. Först ska de låtsas att Jack är sjuk, men det går inte Svarte Man på. Det blir dags att ta till mer drastiska åtgärder än sjukdom. 

 

Detta är en så oerhört gripande bok. Den berättas hela tiden ur Jacks perspektiv, vilket såklart blir väldigt intressant. Och något mer som förstås är så intressant är att han vet ju inget annat – därför är han egentligen inte rädd under tiden i Rummet. Förstår ni hur jag menar? Han är väl inte överförtjust hela tiden, men han tror att allt på TV är på låtsas, att affärer och sådant endast finns där i TV-apparaten. Och det är så himla speciellt. Så har han ju sitt eget språk också, vilket verkligen adderar till briljansen. 

 

Jag älskade denna boken. Förfasades av den, naturligtvis, men älskade den! Donoghue inspirerades av Fritzlfallet när hon skrev den, men detta är inte en sann historia som många tror. Jag pratade med ett par personer häromdagen som nyss sett filmen och som påstridigt påstod att så var fallet, men det är alltså inte sant. 

 

Helt omöjligt att bestämma mig. Så till den milda grad att jag satt och googlade recensioner i helgen för att se om jag hade missat något – men jag tycker att recensionerna är lika ambivalenta som jag. 

 

Vissa bitar är roliga. Vissa gripande. Vissa dråpliga. Vissa fruktansvärda. Vissa hemska. Ja, ni förstår. 

 

Sedan har jag så svårt att förhålla mig till vissa saker – för det finns bitar som jag känner att jag måste bemöta på ett visst sätt i mitt eget sinne om de är sanna – och det vet vi inte om de är. Och med det menar jag naturligtvis inte att man på något vis ska tro att kvinnor ljuger om misshandel, utan endast att Ebba W-B inte vill gå med på att det är självbiografiskt. Men ni veeeet. 

 

Samtidigt – det är väldigt välskrivet och arbetat, men just därför är det också svårt att veta om vissa saker – t.ex blåmärken – är symboliska eller inte. Förstår ni? Och är de inte det måste de bemötas i mitt huvud på ett annat sätt än när jag bara läser rakt av. Vilket jag gjorde på mindre än en timme, men jag vet inte riktigt vad det säger om boken? 

 

Sedan känner jag av och till att jag kommer alldeles för långt in i det där sovrummet, som kanske är självbiografiskt. Eller inte. 

 

Jag antar att det är svårt att undvika att förvänta sig något i stil med Märta Tikkanen. Och ja – stilen är ju densamma och vissa bitar mycket resonanta, men jag vet inte, jag vacklade mellan två och tre stjärnor och är fortfarande inte säker på om jag är helt nöjd med mina tre. 

 

Kanske borde läsa om den och välja en annan sorts attityd eller infallsvinkel på läsningen, jag vet inte? Har du läst? Vad tyckte du? 

 

Det var ju ett litet tag sedan jag läste Jag, en och det är nog bra, för när jag läser recensioner av denna är det många som känner att de bara läser samma sak en gång till. Jag kom bara ihåg ett par stycken personer som A ”var” under berättelsen, fotbollsspelaren och den gravt överviktige killen, och så kom jag ihåg Starbucks och bokhandeln. Och det var nog bra – för på sätt och vis gillade jag faktiskt denna versionen bättre! 

 

A i Jag, en är ju van vid det absurda han lever med – att vakna i någon annans kropp varje dag. Rhiannon utsätts ju för honom på ett helt annat sätt – och hon blir ju även A:s kropp under en dag. Därför tycker jag att hennes resonemang och känslor är mycket mer intressanta att följa. Tvekan, förälskelse, ilska och besvikelse – det är mycket väl skildrat. 

 

Så ja – glad över denna, och om du har läst Jag, en så är det absolut värt att läsa denna också. Men vänta ett litet tag emellan dem! 🙂 

 

Addy har alltid spelat andrafiol till Beth, truppens kapten och skolans drottning. Men det har varit helt okej att spela andrafiol – hon har fått nästan lika mycket kredd och respekt som Beth själv. Men när den tidigare tränaren slutar och Colette French, ung, vacker och liberal, tar hennes plats förändras allt. De ska inte längre ha någon kapten i truppen – Beth blir alltså petad. 

 

Och träningen blir stenhård. Minsta lilla valk pekas ut och träningen och utförandet av ”konsterna” riktigt farligt. Och det är annat som blir farligt – när Beth och Addy kommer på Mrs French med en man i lärarrummet – en man som inte är hennes make – inleds en vansinnig färd genom manipulation, fejkade självmord och mobbing. 

 

Jag tror att det är Gillian Flynn som har blurbat att det finns ingen plats som är lika mörk som en tonårsflickas hjärna, och ja, så kan det nog vara. Så är det, i detta fallet. 

 

Allt är kantat av tonårsliv, lite festande och annat – till och med festande hemma hos Mrs French själv. Addy och hon kommer varandra mycket nära, till Beths stora förtret. Och man sträckläser. Det är så himla drivet och vasst – tog inte många timmar att läsa klart. 

Rekommenderar! Mycket intressant och välskrivet. 

 

Detta var en extremt engagerande spänningsroman. Extremt! Det är ju alltid förskräckligt när barn far illa, och detta är ingen höjdare om man är känslig för sådant. 

 

En liten flicka, Hanna, vaknar ensam i en lägenhet. Mamma och lillebror är borta. Pappa är på tjänsteresa i Japan. Men varför har mamma flyttat hemifrån utan att säga något? Hon kan inga telefonnummer och hon når inte dörrvredet på ytterdörren. Och dessutom får hon ju absolut inte lov att gå ut och störa i trapphuset. Det ringer lite olika människor och till slut verkar det som om en snäll farbror ska komma och hjälpa henne. Men det är hemligt! 

 

En ung flicka hittas mördad på en toalett på Finlandsfärjan. Hon har rest dit med sin pojkvän och några vänner – men det är inte pojkvännen som hon haft relationer med strax innan sin död. 

 

Och i ett skogsområde i Vita Bergen hittas en kvinna i en sandlåda, och en barnvagnsinsats med en bebis i i närheten. Bebisen lever men inte kvinnan. Ingen har anmält henne som saknad. 

 

Med andra ord blir det mycket att ta tag i för Conny Sjöberg, Petra, Jamal och de andra på Hammarbypolisen. Petra kämpar dessutom med att komma över våldtäkten hon råkade ut för året innan,och Sjöberg har förstås fullt upp med en gammal mamma och fem små barn. 

 

Ja, ni fattar. Det är rafflande! Och så vansinnigt spännande. Det var riktigt så att man var lite darrig i slutet. Fantastiskt bra – jag suger i mig Gerhardsen och älskar varenda ord. 

 

Naturen och tiden spelar en stor roll i denna sjuttonde bok om Maria Wern. Hon har blivit äldre – förstås – barnen är större, hon är gift med sin stora kärlek och nu har hans halvstore son Hampus också flyttat hem till dem, efter att ha genomgått behandling för drogberoende och för att sona ett brott som han hade stor del i. Men, nu bor han hos Björn och Maria och har börjat hänga med Naturbiologerna, det måste väl vara ett bra ställe för en ungdom på glid? 

 

Det är Almedalsvecka och ett fruktansvärt oväder slår ut radar och GPS och isolerar Gotland från fastlandet. En av politikernas fruar hittas brutalt mördad i hemmet och snart därefter upptäcks ännu ett kvinnomord, som måste ha skett samma natt. 

 

Vidskeplighet och religion har tidigare spelat roll i Janssons böcker – nu är det snarare vetenskap – eller bristen därpå – som kickar in. 

 

Jag var fast i denna boken under ett dygn. Läste så fort jag hade chansen – vilket är ett gott betyg. Jag tycker väldigt mycket om Anna Janssons böcker, då hon inte bara tar upp aktuella problem utan ofta även lär mig något – det är ju bara några dagar sedan jag skrev om Stum sitter guden och hur mycket jag lärde mig av den. 

 

Ordningen på böckerna har jag alltså inte brytt mig så mycket om, så jag har några kvar som väntar på min uppmärksamhet inom kort 🙂 Och tur är väl det, för jag vill inte gärna få slut på Wern… 

 

Läs även och dagarna går…s recension – Anna formulerar sig mycket bättre än jag 🙂 

 

Lola bor i San Francisco med sina pappor. Ja, den ena pappan är egentligen hennes farbror, som tagit hand om henne sedan hon var liten då hennes mamma var / är missbrukare. Hon är väldigt individualistisk i sin stil, något som tar mycket plats i boken – kanske lite väl mycket? – och jobbar på en biograf tillsammans med – du har gissat det – Anna från första boken. Hon har en äldre pojkvän som man redan från början förstår är ett svin. 

 

En dag flyttar någon in i huset bredvid – någon som bott där tidigare. Det är Cricket, hennes barndomskärlek, och hans tvillingsyster Calliope, extremt begåvad konståkerska. Men Cricket svek Lola för många år sedan och nu måste hon ta tag i ett helt tonårslivs känslor och reda ut det här. Han bor ju trots allt så nära att de nästan kan nå varandras händer genom fönstret… 

 

Jag gillade även denna bok skarpt – kanske inte lika skarpt som Anna-boken, men den är bra. Vissa kritiker klagar på att Lola är en sådan drama queen – ja, det är hon, och hon är lite irriterande ibland, men det kan man väl få vara som tonåring. Jag gillar henne, trots allt. 

 

Och jag ser sannerligen fram emot att läsa bok nummer tre – Isla and the happily ever after – det verkar som om vi kommer att återvända till Frankrike, och det är jag sugen på! 

 

Bra YA. Mycket bra och trots dramat – ganska realistisk, tror jag. 

 

Därför vet jag inte vad jag ska säga. Men ja, jag ska försöka – berättaren och huvudpersonen Rosemary pratade alltid för mycket när hon var yngre. Därför sa hennes föräldrar till henne att alltid börja i mitten av en berättelse när det var dags att berätta – för att hålla det hela lite kortare. Nuförtiden, när Rosemary flyttat hemifrån för att gå på universitetet, pratar hon inte lika mycket. Men hon börjar trots allt sin berättelse i mitten. 

 

Det handlar om att minnas en barndom. Familjen är numera splittrad – brodern Lowell är försvunnen och den älskade systern Fern har inte funnits hos familjen på många år – femton, kanske. 

 

Men varför har det blivit som det blivit? Det är det som Rosemary berättar i denna svindlande roman – jag tyckte hemskt mycket om den, det är en bokcirkelbok så jag lär skriva lite mer om den om en vecka eller så när vi har diskuterat i grupp. 

 

Strålande leverans. Mycket väl utfört handarbete. 

 

Men jag ska försöka att inte hänga upp mig på den saken. 

 

Jag bodde utomlands när Zlatan blev riktigt stor, och har därför inte riktigt hängt med från början. Naturligtvis hörde man ju talas om honom även i de engelska tidningarna när han spelade i Europa, men det är inte samma sak som här i Sverige, det har jag ju förstått. 

 

Detta är, hur som helst, en väldigt fin, engagerande, rolig och intressant berättelse om en liten kille från ett trasigt hem som blev en av världens bästa fotbollsspelare – och vägen dit. En annan sorts biografi än Klas Ingessons, men egentligen inte mindre intressant – även om jag skumläste vissa bitar om tiden i Inter, bland annat, helt enkelt för att det blev lite för repetitivt. 

 

Men ja, jag gillade boken mycket och jag förstår varför den gjort succé. Ta bort tjat-Lagercrantz namn från omslaget, så lovar jag att läsa om den 😉