2016: 116 – Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Miniatyrmakaren är ”månadens bok”, eller vad man ska kalla det, i den fantastiska digitala bokcirkeln Kulturkollo läser! Har du läst boken och vill prata med oss så ansök om medlemsskap i gruppen! 
 
Jag hade lyckats blanda ihop datumen, och upptäckte först samma dag som diskussionerna började, i måndags, att det var just då det körde igång. Därför lyssnade jag på boken under ett par intensiva dagar. Och det var nog bra för jag misstänker att jag hade tappat intresset om jag hade läst den på papper. Inte för att det är en ”dålig” bok – men den är lång. Det är mycket text att ta sig igenom, så att säga. 
 
Boken inleds med en begravning – men vi vet inte vem som begravs eller vem som berättar. Sedan kommer själva storyn – ett år tidigare. 
 
Nella, sjutton år, gifter sig med köpmannen Johannes och flyttar till honom i Amsterdam. Men när hon kommer till huset efter bröllopet möts hon av hans syster Marin och tjänsteflickan Cornelia – Johannes själv är ute och reser. Men han skickar henne ett dockskåp, en perfekt replika av huset hon flyttat till. Hon ser fram emot att leva ett liv som hustru, men där får hon tji. Johannes har annat att tänka på. (Jag har insett under våra digitala diskussioner att de flesta, liksom jag själv, missuppfattar vad det är för hemlighet han bär på!) 
 
Skåpet inreds av en mystisk miniatyrmakare – och dockorna, föremålen och vad som händer med dem speglar verkligheten på ett sätt som överraskar och skrämmer Nella. Vad är det som händer? Och vem är Miniatyrmakaren? 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker – eller snarare kan jag inte berätta varför jag inte är helt såld, för då spoilar jag för den som inte läst. Men jag älskar språket, det är mycket vackert och välarbetat. Jag är missnöjd med slutet, så kan vi säga. Men de två stora överraskningarna i boken kom verkligen som överraskningar för mig, och sådana gillar jag – väl utförda överraskningsmoment, alltså! 
 
Men jag är glad att jag har läst den – eller lyssnat, då – som jag är med de flesta, stora, hajpade titlar. Jag gillar att få reda på vad ”all the fuss is about” 🙂 

2016: 115 – Svara om du hör mig av Ninni Schulman

Ja, jag höll mig några veckor sedan senaste Ninni Schulman – men nu är det ju faktiskt deckartema i Temaläsning 2016 i april, så… nej, det har ingenting med saken att göra. Det har kliat i fingrarna sedan jag lade ner Pojken som slutade gråta! 
 
Och jag blev inte besviken. Absolut inte. Här hampade det sig, precis som med Stina Stoor, att jag lyckades lyssna på en intervju med Schulman i samma veva som jag läste boken – det är alltid trevligt när det blir så. 
 
Magdalena och Petter har fått sin lilla dotter, Liv – och Magdalena är ömsom dödstrött och ömsom desperat efter att få börja jobba igen. När en person blir skjuten under älgjakten och det visar sig vara ett mord måste hon ju helt enkelt börja skriva igen – så att inte konkurrenterna på de andra lokalredaktionerna förekommer henne. Hon får nys om besparingar på tidningen och måste helt enkelt hålla farten. 
 
Samtidigt är det kämpigt att vara ny förälder, mamma och partner på en och samma gång, och det är inte lätt hemma. Adoptivsonen Nils är svartsjuk på lillasyster och Petter kräver mer än vad Magdalena kan leverera. 
 
Mord, var det ja. Just det. Petra Wilander, polisen som vi lärt känna i de andra böckerna, ingår i jaktlaget där mordet sker. Hon avförs från misstanke då hon varit hundförare, men hon kan heller inte vara med i utredningen på grund av sin personliga inblandning i jakten. Även hon kämpar på jobbet – dels med dumma poliskollegor, och dels med en som är lite väl trevlig… 
 
En strålande deckare i småstadsmiljö – relationerna beskrivs på ett så bra sätt, karaktärerna är utmärkta och det är lagom spännande hela tiden. Möjligtvis att persongalleriet kändes lite väl stort – till slut hade jag lite svårt att hålla isär alla i jaktlaget. Men det är intressant hela vägen igenom, och det är ju så det ska vara. Det lär inte ta så lång tid innan jag plockar upp även Vår egen lilla hemlighet

2016: 113 – Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

   

 
Äntligen har jag också läst Ferrante!  

  
Och jag gjorde något jag aldrig har gjort förut – bytte både språk och medium under läsningen. När jag hade läst ungefär halva på engelska kände jag att det gick för långsamt för mig, jag kan inte säga varför för jag tyckte verkligen om den – så jag bytte till den svenska ljudboken istället. Och det gick ju utmärkt det också. 

 

Jag förstår verkligen varför dessa böcker – The Neapolitan Novels – har blivit så omtalade. Dels för att en pseudonym som ingen känner till alltid startar en massa prat, men även för att det är en så fin berättelse om vänskap, barndom, kärlek och andra väsentliga saker här i livet. 

 

Berättaren heter Elena – men om det är en självbiografisk berättelse kan vi omöjligt veta. Berättelsen handlar om hennes barndom i fattiga, våldsamma Neapel, tillsammans med bästa väninnan Lila, som hon träffar redan i småskolan. Redan under denna relativt korta period – boken slutar när flickorna är i tonåren – händer det mycket. Elena har förmånen att få läsa vidare medan Lila måste börja jobba i faderns skoföretag, och på den vägen är det. Tävlingar, hävdanden och allt däromkring – kantat av patriarkat, våld och bråk. 

 

Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta att läsa romanerna på engelska, jag har dem på plattan – eller helt enkelt vänta in de svenska översättningarna. Det är inte omöjligt att jag väljer det senare alternativet. 
 
Jämförelsen med Silvia Avallone blir ju självklar – två flickor i post-Mussoliniska Italien – och den håller. Det blir väldigt spännande att få reda på vad som händer – boken inleds nämligen med att Lilas son söker upp Elena för att meddela att Lila är försvunnen – då är de i sjuttioårsåldern. 
 

2016: 112 – Bli som folk av Stina Stoor

En underbar novellsamling om gränsland och förändringar – mellan samtid och dåtid, mellan barndom och vuxenhet, mellan flickor och pojkar. Och allt däremellan. Vi är i ett Västerbotten i förändring och det är gripande att få följa med! 
 
Jag lyssnade på Söndagsintervjun med Stina Stoor i samband med att jag läste boken – det var en slump, egentligen, jag började prenumerera på podcasten och laddade såklart ner hennes avsnitt eftersom jag visste att jag hade boken på gång, och det gav mig mycket att lyssna på hennes berättelse om sitt liv, sin familj och sitt skrivande. Mycket sympatisk människa! 
 
Anna skrev ett väldigt fint inlägg om boken på Kulturkollo i höstas, och jag kan verkligen inte säga det bättre. Så läs det
 
Detta blev även punkten i Bokutmaningen 2016 om att läsa en författare i samma ålder som jag. Det var förvånansvärt svårt att hitta 82:or – men här har vi en! Utmärkt exemplar från denna mycket bra årgång. 

2016: 107 – Dagbok från kvinnofängelset av Lillemor Östlin

Jag läste Hinsehäxan för ett par år sedan, och kände väl inte riktigt att jag kunde ta den till mig. Men så fick jag syn på Östlins andra bok, Dagbok från kvinnofängelset i Storytelappen i veckan – den var lagom kort och jag är ju, som jag skrev igår, fascinerad av fängelseskildringar – så sagt och gjort. 
 
Och detta var betydligt intressantare än första boken, som som sagt gick lite över huvudet på mig eftersom jag är lite för ung för att ha koll på 70-talets politiker, och sånt. 
 
Det går inte att säga så mycket om boken. Det är en dagbok från ett par olika kvinnofängelser, betraktelser och vass kritik av rättsväsendet och berättelser om schyssta poliser. Och det är intressant lyssning om man är intresserad. Så mycket mer vet jag inte om jag kan komma med vad gäller kommentar. 
 
Detta var min första bok inläst av Gunilla Leining, och jag förstår varför hon är så hyllad! 

2016: 106 – Pastor Viveka och tanterna av Annette Haaland

Viveka är pastor i Equmeniakyrkan i Gamla Enskede. Hon är i femtioårsåldern, har en man som mest är intresserad av rysk filmvetenskap och ett gäng barn. Hon har även en hemlig kolonistuga, dit hon åker för att komma bort från allt. Och hon är så trött på tanterna i församlingen, som skapar storbråk när Viveka vill introducera frukt till kyrkkaffet. Vivekas tysta protest blir att hon bär t-shirts med tryck under pastorskåpan. För dödshjälp, och sådant. 
 
Framför allt är hon trött på att alltid vara tvungen att finnas till för alla andra än sig själv. 
 
Men så dör en av tanterna i församlingen. Hon som var allra bäst på hallongrottor. Förgiftad! Av samma ämne som finns i stormhatt. Och just stormhatt odlas i var och varannan trädgård i Gamla Enskede. Vem är det som inte har rent mjöl i påsen? 
 
Det blir en söt liten deckarhistoria – men det är inte deckarhistorien som ger mest behållning här, utan berättelserna om Viveka och hennes tankar. Nu tycker jag att narrativet blir lite babbligt här och där, men det är ändå ganska trevligt att lyssna på – ja, detta var alltså en ljudbok. 
 
Jag tycker att det är roligt att författarinnan själv är frikyrkopastor – det är ganska djärvt att skriva som Haaland gör om vissa saker kring tron och arbetet. Inte för att jag är kritisk till att hon gör det, tvärtom – det är jättenyttigt. 
 
Ja, det är liksom vad man väntar sig. Ganska roligt, mysigt, puttrigt med en liten udd. Det lär bli fler böcker och jag lär läsa dem också! 

2016: 105 – Halta hönans hotell av Viveca Lärn

 
Jag har älskat Viveca Lärn så länge jag minns – Mimmiböckerna, Eddie och senare Saltön och de boende på Öster om Heden. Och så sammanfogades Saltön och Göteborg i Södra Vägen till Saltön – och nu har sista boken om göteborgarna och fiskelägesborna kommit och lästs. Jag hade ingen aning om att denna överhuvudtaget skulle komma ut – men så låg den där i två olika appar förra veckan och då var det ju bara att sätta igång att lyssna!
 
Det officiella utgivningsdatumet var först denna veckan, men redan på författarinnans 72-årsdag fanns den alltså tillgänglig. Och tack och lov är även denna inläst av Viveca själv – vilket jag är glad över för jag älskar hennes röst och sätt att läsa. 
 
Och jag blev inte besviken. Det är precis lika charmigt och mysigt – och träffsäkert – som man kan hoppas på. Staden möter den relativa glesbygden och det blir kulturkrock på sina ställen men succé på andra. Vår samtid och politiken får också vara med – åtminstone flyktingfrågan – och som alltid njuter jag av att läsa om Göteborg och Bohuslän, områden som är mammas gata för mig och som därmed måste stämma för annars blir jag irriterad. Förra helgen promenerade jag just i närheten av Heden, om än på västra sidan snarare än östra när jag lyssnade, och det var riktigt härligt. 
 
Hade jag haft denna i textform hade jag antagligen läst ut den på en dag – nu lyssnade jag, och det tog för en gångs skull längre tid eftersom jag verkligen inte ville missa något. 
 
Och åh, vad jag kommer att sakna Saltön och dess människor! Hoppas att det, som Viveca också hoppas, blir TV-serie av alla resterande böcker som ännu inte filmats! 

2016: 102 – Konsten att vara Caroline av Peter Barlach

Nu är jag ambivalent igen, hörni! 
 
Jag skrev i bokforumet att jag hade så svårt att betygsätta denna – vissa bitar är bra nog för en fyra, men vissa tycker jag tillräckligt illa om att vilja ge en svag tvåa. 
 
Ännu en ojämn historia, med andra ord. 
 
Jag kan bli lite trött på böcker som gärna vill vara så väldigt realistiska, med realistiska huvudpersoner och allt vad det innebär – men så händer helt vansinniga saker och det ska bara vara helt naturligt? Och då menar jag inte magisk realism och sådant, utan bara det där med att huvudpersonerna kommer undan med de sjukaste grejerna. 
 
Så jag vet inte vad jag tycker om Konsten att vara Caroline. Det är väl andemeningen i denna kommentar. Men det finns två böcker till om henne – en som är en fortsättning och en som är en prequel, och jag kommer garanterat att läsa dem – för denna har ju någonting som intresserar mig. Jag vet bara inte riktigt vad det är. 
 
En sammanfattning från förlaget: 
 
”Tjugofemåriga Caroline väntar på att livet ska börja. Drömmen är att öppna en egen tapasrestaurang. Problemet är bara att det fattas minst en halv miljon i startkapital. Så tills vidare får hon nöja sig med jobbet i delidisken på matjätten Maxfood.

Mellan arbetspassen lagar hon mat, träffar fel typ av män, umgås med sin pappa, en småkriminell, före detta stjärnkock, och får upp ögonen för ensamstående mamman Bente. Hon försöker också närma sig sin egen mamma, som fastnat i sorgen efter Carolines lillebror.

Så en dag får Caroline en högst annorlunda förfrågan från en kollega. Hon erbjuds delta i ett brott, som om det lyckas, skulle kunna gjuta liv i hennes drömmar …Konsten att vara Caroline är en modern Robin Hood-skröna – en varm och skruvad roman med mycket humor och spänning.” 

 
Ja. Skruvad är ett bra ord! Och nu när jag läser denna baksidestext blir jag liksom sugen på att läsa om den med ett annat perspektiv – men det orkar jag nog inte. 
 
Så – det är ingen dålig bok. Men jag kan verkligen inte bestämma mig för om den är bra heller…! 

2016: 101 – I väntan på Bojangles av Oliver Bourdeaut

Åh, denna underbara lilla roman! Så full av charm och humor – men även mörker. En riktig saga – en riktig pärla. 
 
En pojke växer upp med sina föräldrar. Och en trana, Mademoiselle Umbärlig, som husdjur i den stora våningen, där pappan gjort om det rutiga golvet till ett damspel med en massa kuddar, och där mamman får ett nytt förnamn varje dag, och där föräldrarna dansar slowfox, allra helst till Mr Bojangles. Det är bara den skivan som får spelas på grammofonen – till annan musik finns en hifianläggning. Bara Bojangles. 
 
All post slängs i en stor hög i hallen, som man kan hoppa i. Den är alldeles mjuk! Och med jämna mellanrum kommer föräldrarnas vän Senatorn på besök och dricker cocktails. 
 
De har ett slott i Spanien, endast eftersom modern försökte imponera på någon på en middag någon gång och ljög om att de hade ett. Så då fick de ju köpa ett. 
 
Men en dag ringer skattmasen på dörren och tillvaron riskerar att rasa. Mamman glider in i sinnessjukdom, och blir till slut inlagd. Men hon trivs inget vidare med sjukhuslivet – för lite jazz, för lite vin, för lite skratt – så pappan och sonen får formulera en plan för att försöka få hem henne igen. 
 
Och på den vägen är det. 
 
Ja, charmigt, humoristiskt men med en touch av melankoli. Så himla fint. 
 

2016: 99 – Utan titel av Anna Charlotta Gunnarson

Åh, detta är så dumt. Jag läste denna för längesen. Såpass längesen att jag inte riktigt kan säga när det var, men förra året någon gång. Och jag har sökt i arkiven och i bloggen och googlat och allt möjligt för jag var helt övertygad om att jag hade skrivit om den, men nu har jag tydligen inte det. Så den får falla in i ledet för detta året i alla fall – jag har faktiskt tänkt läsa om den. 
 
Anledningen till att jag kom att tänka på den var för att jag håller på och lyssnar på Allt vi säger är sant, som jag helt missade när den faktiskt sändes kontinuerligt. Och så nämndes denna i ett avsnitt, det om fika i ungdomsböcker, och då insåg jag att jag har ju läst den men när var det? Och så hittade jag den inte – and here we are now. 
 
Jag tror att ni förlåter mig för att jag använder baksidestexten denna gången, med tanke på omständigheterna…: 
 
”Hon är vanlig, osynlig, utan titel. Hon kör med pastellfärger och stängd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika åt honom, för då hade han kanske kunnat förstå. Han är den som avgrundsgråter. Hon är den som tänker att det finns olika sätt att göra uppror på.
 
Hon hänger hemma hos Angèle och tillsammans har de en bakblogg. Att fylla plåt efter plåt med kardemummabullar är också ett sätt att gråta.
 
Hon kastar sig om halsen på brorsan de få gånger han kommer hem och hälsar på. Men han har börjat försvinna. Han är nykär och pluggar långt, långt bort. Hon måste svälja intensivt för att inte gråta när han går. Hon skiter i pappa men det är svårt. Han tar bara över med sina berättelser från förr om mamma, om hur det var då. Om lungcancer och döden. 
 
Hon tjuvröker i tyst protest på sitt hemliga ställe i parken. Bara där infinner sig lugnet. Men en dag saknas en cigg i det väl undangömda paketet. Någon vet. Någon har sett.

Anna Charlotta Gunnarson ger oss en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur.”

 
Ja – sista meningen är en ypperlig sammanfattning. Det enda rebelliska som huvudpersonen kan ta sig för som pappan skulle bli tokig över – rökning – är precis det hon gör. Och genom detta lilla fritidsintresset träffar hon en alldeles speciell liten person. 
 
Jag visste liksom att jag skulle gilla denna, för jag gillar Anna Charlotta Gunnarson så mycket, och jag gissade inte fel.