Kategori: 2010-tal

 

En av de saker jag gillar allra bäst med elegant crime-serien är ju förstås att en medelålders kvinna får spela huvudrollen. Och en mänsklig sådan, dessutom. Visst är det svårt för gemene man att riktigt förstå sig på livet på Banérgatan, med paradvåning och allt vad det är, men det är okej. Jag kan ju inte förstå mig på hur det är att leva i svår fattigdom heller. Men Marianne är en vanlig kvinna med en vanlig kvinnas känslor, brister och drifter och det är befriande. 

 

Jag gillar de andra karaktärerna Rudberg har arbetat fram också, även om jag tycker att Augustin Madrid är ett lika löjligt namn som Börjlinds Stilton och… någon mer deckarperson som jag inte kommer på nu. Claes Claesson, kanske? Hallå fantasibrist. Men, ja – även dessa är mänskliga, äkta personer. Torsten Ehn är en riktig höjdare. 

 

Hur som helst! Vädla Läroverk är en av Stockholms mest kända och välrenommerade skolor. Rektorn Jane Eden styr stället med järnhand – såväl elever som lärare och hennes egna medarbetare lyder under hennes lag. När styrelseordföranden hittas mördad kopplas Marianne och kollegorna in på brottet, som faller under deras ”mer känsliga brott”-paraply, och det visar sig att Eden och styrelseordföranden har haft ett förhållande. Eden blir därmed huvudmisstänkt, men det visar sig vara krångligt att få ordning på utredningen. Det verkar nämligen som om Jane Eden uppstod ur tomma intet vid fjorton års ålder – innan dess finns hon inte i ett enda register. 

 

Kriminalhandlingen och privatlivshandlingarna flyter på fint sida vid sida, och det är lagom spännande hela tiden. Dessutom finns en stor skopa humor med här och där och det uppskattar jag. Rudbergs torra humor i denna serien är betydligt bättre än den hon försöker få fram i chicklitböckerna. Det är bra! 

 

Just nu kan du köpa boken för 29:- på Bokus – passa på! 

 

 

Och känslan efter att ha läst den, eller lyssnat på den, är ungefär lika entusiastisk. 

 

Det är ju inget fel på denna boken. Men jag kan faktiskt inte riktigt förstå varför så många är så lyriska över den. 

 

Premissen kan ni. Cecilia i Sydney hittar ett brev av en slump, som hennes man John-Paul har adresserat till henne, och märkt ”Öppnas i händelse av min död”. Han är ju inte död, men naturligtvis måste Cecilia veta vad detta är för något. Har han varit otrogen? Utomäktenskapliga barn? Är han kanske bög? Han har ju faktiskt en aprikosfärgad tennisskjorta som han stryker själv… 

 

Så följer vi Tess, som driver bolag tillsammans med sin man Will och sin kusin Felicity. Det är bara det att Will och Felicity har bestämt sig för att de är förälskade i varandra. Tess drar till sin mamma i Sydney med sonen Liam. 

 

Och Rachel, en äldre kvinna som sörjer mordet på sin dotter för många år sedan. Hon finner glädje i att passa sitt barnbarn några dagar i veckan, men får nu reda på att sonen och svärdottern tänker flytta till New York i två år – och ta med sig sonen, förstås. Hur kan de göra så här mot henne? 

 

Allt kretsar kring en påskhelg vid St. Angela’s katolska skola i Sydney. (De äter väldigt mycket hot cross buns – som översatts till ”korsbullar” och jag trodde att det var hemsnickrat, men man säger tydligen så. Let me tell you – hot cross buns är verkligen inget att hänga i julgranen. Kompakta russinbullar, helt ointressant.) Och ja, det finns bitar som jag gillar, det finns en viss humoristisk bit som är trevlig, men det är ganska tillrättalagt och välordnat och förutsägbart, alltsammans. Visst, det kommer en twist mot slutet som mest är konstig, men annars blir man inte direkt överraskad eller chockad på någon stadig basis. 

 

Men – samtidigt, det är ganska trevlig läsning. Kerstin Andersson är en så himla bra uppläsare och det är ju, ja, trevligt att lyssna på henne. Men trean på Goodreads var generös, för mig. 

 

Och jag blev inte besviken 🙂 

 

Det är Diana som är berättare i denna första boken. Hon går i sjuan och gillar att fika med sina bästisar, Maja och Nisse. Eller Anisa, som hon egentligen heter. Livet går sin gilla gång – tills Edgar Flemming börjar i skolan. Diana blir genast kär i honom… men det blir Maja och Nisse också! 

 

Vem vinner? 

 

Eller kommer något annat intressant objekt först? 

 

Superfint, trovärdigt och gulligt. Påminner lite grann om Ingrid Olssons ”Långt ifrån”-serie, lite grann om Lin Hallbergs serie om Klara, Anton och de andra – och faktiskt lite grann om Louise Rennisons böcker om Georgia. Mest för att lillasystern påminner om Libby tror jag, men det är ju hur som helst en positiv jämförelse från mitt håll, eftersom jag älskar dem. 

 

Jag lär alltså fortsätta med serien – tror att Maja och Nisse får berätta varsin av de kommande böckerna – alldeles lagom mysig läsning en regnig eftermiddag eller en kväll när man går och lägger sig lite tidigare än man egentligen måste… den där ”skönaste-stunden-på-hela-dygnet”, ni vet? 

 

Men – jag tror inte att jag kan. När jag skulle välja bok bland de jag håller på med i helgen så släppte jag allt och valde Hennes iskalla ögon istället. Det är verkligen en höjdare att kunna skifta media som man kan på Storytel, även om jag har lite svårt att vänja mig vid det. 

 

Och ja, jag älskar Gerhardsens böcker! De är så himla bra. Lagom blandning av polisiärt arbete, relationer, samhälle och spänning. 

 

Två kvinnor, till synes helt orelaterade, försvinner under samma iskalla, snöiga dygn. Eva-Lena bor med man och vuxen son och två hundar, jobbar på skönhetssalong och är väl kanske inte den mest omtyckta personen i världen. Lite svår, tycker man. Och Heidi försvinner efter en utekväll med tjejerna. Bästa kompisen Julia försöker få tag på henne och hon får svar på sms, men det kan inte vara Heidi som har skrivit dem. Hon skulle aldrig särskriva halsfluss… 

 

Båda har levt under hög stress och press i privatlivet, och detta är i mångt och mycket en berättelse om misshandel – psykisk och fysisk. 

 

Allting hamnar förstås på Conny Sjöbergs bord, och tillsammans med de andra kollegorna på Hammarbypolisen försöker han hitta samband mellan de två försvunna kvinnorna. När man upptäcker att Eva-Lenas sängkläder har bytts ut och att det finns massor av blod i sängbotten tror man att man har identifierat mördaren – men kan det vara så enkelt? 

 

Spännande och i lagom tempo – något jag uppskattar väldigt mycket i en deckare. Men jag förstår inte vad som har hänt med ”bihistorien”, Petra och ”den andre mannen”? Den har tagit upp mycket plats i de senare böckerna men nu – ingenting! Underligt. Sedan förstod jag inte riktigt vad som hände med Jamals sidohistoria, men jag kanske var okoncentrerad. Den var inte så intressant ändå, kanske. 

 

Det är synd att det bara finns två böcker kvar, för jag tycker väldigt bra om detta! 

 

 

Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det.

 

En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.

 

 

Jag var ju alltså på Stadsbiblioteket i lördags, och jag vet att jag har varit där med R någon gång när hon skulle låna just serieromaner så jag gick omkring och letade lite och hittade till sist något som kändes lockande. 

 

Det är lätt att tänka att serier är glättiga och glada och sådär. Det är nu inte  den tar upp riktigt tunga ämnen som författaren och tecknerskan själv varit med om – att förlora sin bäste vän till sjukdom när hen är alldeles för ung, och samtidigt att kämpa emot ofrivillig barnlöshet. 

 

Den är hemskt fin! Teckningarna är inte vad man skulle kalla ”vackra”, men de är äkta och jag älskar hur känslor fångas i ansiktsuttryck. Man får ju inte de där halvsidelånga beskrivningarna av det ena och det andra utan teckningarna måste säga så mycket, och de gör de. Det var en hemskt fin läsupplevelse och nu har jag brutit den där tron om att serieromaner, det är ingenting för mig. 

 

Detta är verkligen någonting för mig! 

 

Bluffen, första boken om skvallerjournalisten Berit Hård, kom ut redan 2010 men jag har ingen aning om varför jag inte har läst den förrän nu. Visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, men vad det än var så är jag inte besviken. Detta var fantastiskt kul. 

 

Ännu en gång växlade jag mellan medier – jag lyssnade på en hel del, men läste en hel del i text också. Det är Katarina Ewerlöf som läser boken, och ibland känns det väldigt udda att Swedbanks telefonbanksröst säger fula ord 😉 

 

Och det finns mycket som är skabröst och vulgärt här, tro mig. Alltifrån Berits klädsel – det är mycket tajts och tokiga mönster på hennes väl tilltagna lekamen – till språk och umgänge i hennes värld. Och det är så himla roligt, som sagt. Så vasst, rått och avskalat – och samtidigt så svulstigt. Det är en sak som verkligen kännetecknar Drougge – hennes svulstiga behandling av språket. Det vevas, brölas, morras, slafsas och gapas. Det gör det i alla hennes böcker och det kan krävas lite tillvänjning. Men det är roligt. 

 

Handlingen? Tja, det är Bokmässa i Göteborg och Berit Hård är där som vimmelreporter. Av en händelse råkar hon filma när Jan Guillou utsätts för ett mordförsök. I baren på Park träffar hon Leif G W Persson och innan hon vet ordet av är hon indragen i en vansinnig härva av organiserad brottslighet, medial korruption, resor till New York och… ja, jag vet inte allt. Det är helt vansinnigt, inte särskilt realistiskt men alldeles, alldeles underbart. 

 

Ser fram emot mer om Berit Hård – men jag får nog vänta lite med nästa. Det är väldigt intensivt, det här! 

 

Och jo, jag blev inte besviken! Det var ungefär vad jag hade tänkt mig och hoppats på. Även här växlade jag fritt mellan medierna – det är ju faktiskt helt strålande det där med Storytel, där du kan bestämma dig för att byta mellan text och lyssning mitt i ett kapitel eller vad som helst! Passar mig väldigt bra, då jag ju gärna lyssnar på dagarna men när jag sitter i vardagsrumsfåtöljen eller har gått och lagt mig vill jag ju läsa på riktigt. Utmärkt. 

 

Så. Felix är praktikant på sin pappas rörmokeri, där pappa Matti är chef och storebror Sebbe är anställd. Men så får Matti en hjärnblödning och hamnar på sjukhus, Sebbe hamnar i fängelse för bokföringsbrott och dementa farmor har inte många kronor att bidra med. Felix söker sig till socialen, som skickar honom till Arbetsförmedlingen som till slut går med på att skicka honom på Starta eget-kurs. 

 

Och där träffar han Viola. Medelålders dam med 153 i IQ och fotografiskt minne, bor i en jättevilla och kör motorcykel. Men något jobb har hon aldrig lyckats få. 

 

Det omaka paret hamnar alltså i samma grupp och de kommer hastigt och lustigt på en affärsidé – Alibi AB. De ska alltså tråckla ihop alibin åt folk som ”behöver vara på två ställen samtidigt” – men de ska aldrig hjälpa kriminella! 

 

Fast Sebbe kommer ju ut ur fängelset vad det lider, och han har skaffat sig nytt umgänge därinne. Ingenting blir riktigt som det var tänkt. 

 

Och vem är sheriffen som Viola är så rädd för? 

 

Lättsamt och lättsmält – jag tycker att det är en trevlig bok! Spännande är den väl knappast, men den är rar och vissa formuleringar är riktigt spot on. 

 

Christina Larsson är för övrigt författare till böckerna om polisen Ingrid Bergman i Göteborg, men jag har inte läst dem. Har du?