Kategori: 2010-tal

 

I samband med hennes första dag på jobbet hittas antikhandlaren och mediaprofilen Jussi Ståhl mördad i hemmet av sin sambo Miguel. Han har blivit skjuten i sin säng, och efter döden har hjärtat skurits ut ur kroppen och lagts i en antik silverskål. Siri hamnar mitt i utredningen av det makabra mordet. 

 

Inom kort hittas fler män mördade i Stockholm – alla med den gemensamma nämnaren att de är homosexuella. Men det verkar inte till en början som om de har något konkret gemensamt utöver just detta – eller finns det något i deras förflutna som orsakat vansinnesdåden? 

 

Siri och hennes kollegor sätter fart med utrednigen, och det blir en svindlande berättelse. 

 

Jag tycker att systrarna Grebe och Träff lyckas så himla bra med att skriva denna serien tillsammans. Hos många andra författarkollektiv (host, Kepler) märker man precis när de ”byter”, men det gör man inte här. Inte alls – det är en väldigt väl utförd och sömlös berättelse. Jag tycker att de är superbra och det är lite tråkigt att det, än så länge, bara finns en bok kvar i serien för mig att läsa! 

 

När Barbro ger Mona en charterresa till Mallorca – tillsammans med henne – i julklapp, en av de ytterst få helger som de firat ihop, förstår Mona inte vad hon är ute efter, men hon följer motvilligt med. Barbros tanke med resan är att de ska lära känna varandra bättre och Mona kan ju helt enkelt inte säga nej. 

 

Deras liv på hemmaplan är lika olika som deras personligheter. Barbro är läkarhustru till Gustaf, bor på Österlen och har flera barn. Mona bor med sin man Torbjörn i en lägenhet med utsikt över ett köpcentrum i en förort till Stockholm. 

 

Men resan får oanade konsekvenser. När Barbro blir sjuk och sängliggande träffar Mona Världens vackraste man, en engelsman som heter Albert som driver restaurangen Albert’s Hall. Mona blir upp över öronen förälskad och Barbro misstänksam mot den här föråldrade strandraggaren. Men hon måste ju tillstå att han är tjusig. Och trevlig också. 

Det är roligt, rörande, tragiskt, komiskt, observerande, mänskligt, sorgligt, insiktsfullt och riktigt jäkla skitbra. Rekommenderar den till alla – den är helt enkelt underbar! 

 

Jag lyssnade på större delen av denna, i solen vid poolen när H vilade, och det var en underbar stund. Mycket fint inläst av Fredrik Berling. 

 

Fille och hans kompisar ska just börja gymnasiet – på estetiska programmet med musikinriktning. Första dagen får han syn på en tjej som han aldrig kunnat glömma – Hanna. Som alltid hade trasiga kläder i skolan, men som skrattade åt hans skämt på roliga timmen och som bara försvann i fyran. Nu är hon, och hennes fantastiska ögon, plötsligt tillbaks i stan. 

 

Och det blir början på en helt otrolig ung kärlekshistoria. Inte en enkel sådan, missförstå mig rätt – vägen är allt annat än rak och plogad. Vid sidan av detta finns en lite slarvig musikerpappa med ett hjärta av guld, en överbeskyddande med snäll och rolig farmor, en frånvarande mamma, en frånvarande mamma till och en dito tvillingsyster, en kompis som tror att han är flickidol (och affirmerar det till sig själv i spegeln efter gympan), festkvällar, replokaler, brev, läger och körledare med Carolafrisyr. 

 

Ja, ni fattar. En fantastisk underbar historia med oerhört roliga formuleringar som gör att det är en fröjd att få vara med på resan. Gillar även att slutet inte är det typiska – det höjer hela boken. 

 

Så himla bra. Christina Lindström är en ny ungdomsboksidol hos mig! 

 

Och det kunde jag naturligtvis inte. Det var några timmars ganska plågsam läsning, på många sätt. 

 

Siv skrev om den för en vecka sedan, och jag kan egentligen bara hänvisa till hennes text. Särskilt intressant är undringen om eventuell redaktör – hade hon någon överhuvudtaget? Hade förlaget bara råd med en kass en, eller var den kompetenta redaktören för rädd för Katrin för att sätta ner foten? 

 

Jag markerade en massa stycken som jag inte fick ihop, men tyvärr har alla markeringar försvunnit ur appen. Ännu en anledning till att jag har gjort slut med Nextory. Men det var många – där jag antingen inte förstod resonemanget (bl.a ett om en tjej som har ett hjärta av guld och är ”den perfekta hemmafrun” men samtidigt notoriskt otrogen och liknande motsägelsefulla passager) eller där det bara var så absurt att man inte fattar någonting. 

 

Passagen som Siv nämner, där väninnan spottar bacon och äggröra på huvudpersonens mage, är ju också minnesvärd. Av alla möjliga anledningar utom den önskade skulle jag tro. 

 

Så nej. Förfärlig. Man känner sig smått besudlad och väldigt oförstående efter att ha läst. Den är dock underligt underhållande – även det av alla möjliga anledningar utom den önskade och därför fick den två stjärnor på Goodreads. Jag kunde ju inte lägga ner den, för jag var tvungen att få reda på vad nästa vansinneshistoria skulle bli…! 

 

Jag hade inga särskilt stora förväntningar på den – den blev föreslagen som cirkelbok för en av mina cirklar, och det var många som var intresserade så jag tänkte att tja, varför inte. Jag tror att jag tänkte att det skulle bli ungefär som med Kafkapaviljongen – lite tungt och segt, sådär. 

 

Jag var kanske inte jätteimponerad av början – Johannes är pappaledig och blir svinirriterad på en motorcyklist som drar på vid ett rödljus så att dottern vaknar i vagnen. Han bestämmer sig för att det är dags att få lite ordning i Stockholm, och startar ett medborgargarde som ska hålla koll på stan. Och då sätter det fart! Gardet växer i ohejdlig takt, och innan de vet ordet av har de tagit sig vatten långt över huvudet. 

 

Samtidigt försöker han sköta sitt vanliga jobb på Stockholm Vatten, där han leder en studiecirkel om… ja, ibland om poesi, ibland om kycklingrecept – och stör sig på förmannen. 

 

Högmodet visar sig, som så ofta, vara en fatal dödssynd. Johannes – Grundaren – drar med sig massorna, och vi som läsare blir också väldigt indragna. Drabbade, var ordet! 

 

Och som så ofta när dödssynderna tas upp måste slutet bli ett av upprättelse, botgöring och försoning. Det är svårt att säga om det är ett lyckligt slut, men det är sannerligen spännande. 

Jag är hemskt glad för att detta blev en cirkelbok, för jag tycker att den var fantastiskt bra. Och det här med medborgargarde ligger ju sannerligen i tiden – därmed kryssar jag rutan ”On a topic currently in the news” i BOTNS-bingon. 

 

 

Detta är fjärde boken om journalisten Magdalena Hansson i Hagfors, och poliserna Petra och Christer förstås. 

 

En kväll i april kommer socialsekreterare Anna-Karin Ehn inte hem från jobbet. Mannen Torsten anmäler henne försvunnen, han vet att hon blivit utsatt för hot på arbetet och befarar det värsta. Hennes bil hittas av honom ett par dagar senare, full med blod och man befarar förstås att ett brott har begåtts – och att det är maken som begått det. 

 

Anna-Karin verkar ha levt ett ganska vanligt liv, men när man väl börjar skrapa på ytan upptäcker man en hel del saker som hon sannerligen haft anledning att dölja. Magdalena Hansson försöker förstås följa fallet samtidigt som hon bollar hemmalivet och som vanligt hamnar hon i fara. Det är inte lätt det där med livet i småstäder! 

 

Men även om formatet är välbekant så är boken inte förutsägbar. Jag hade en liten aning om en viss sak, och den visade sig vara sann, men annars hade jag aldrig förstått hur det hängde ihop. Boken handlar om kvinnor, om våld mot kvinnor, om hot och om terrorn som kan pågå inom hemmets väggar. Man får inte glömma hur otroligt stort mörkertalet är – förskräckligt. 

 

Jag sträckläste, som vanligt, och längtar nu efter femte boken i serien som kommer ut i höst. Det är väl tur att det kommer en massa bra kultur i höst också, så att man inte klappar ihop totalt! 😉 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Eldens mäktiga ande vilade över rummet. Lukten av eld skrämde honom, men var samtidigt fascinerande. Han tappade en brinnande tändsticka bland trassel och terpentin. Det var som om papperskorgen fick liv. I värmen buktade den utåt och blev till ett ansikte som ville tränga igenom den mjuka plasten. Han vågade inte röra sig fast det brann för fullt. Elden hypnotiserade honom. Det knastrade som om ansiktet ville berätta något för honom … en hemlighet om de döda barnen på mammas tavla.

Elvaårige Leo har förlorat sin mamma i sviterna efter en brand. När han flyttar till Visby med sin pappa uppstår ytterligare bränder i samma bostadsområde. En politiker utsätts för trakasserier och kort där efter avlider hans hustru i en anlagd brand. Det blir Maria Werns uppgift att söka sambanden. De leder till ett gäng som hållit ihop sedan gymnasietiden. Ett gäng där brandmannen Björn, som Maria blivit allvarligt förälskad i, har sina vänner.

Dans på glödande kol är den fjortonde boken i Anna Janssons framgångsrika serie om Gotlandspolisen Maria Wern. Det är en bok om girighet, om de krafter som inte drar sig för att utnyttja andras utsatthet och om längtan efter kärlek. Den utspelar sig i ett Visby där turistströmmen återvänt till fastlandet och polisstyrkan reducerats för ett lugnare tempo.” 

 

 

 

 

Men det var ju många år sedan dess, och nu blev jag helt enkelt sugen på lite brittisk chick-lit, och denna råkar utspela sig i Cornwall, och så läste jag någonstans att det finns en lunnefågel som spelar en viktig roll och… ja, jag bestämde mig för att ta chansen. 

 

Och OM jag är glad att jag gjorde det för detta är en underbart fin bok! 

 

Polly har drivit ett företag inom grafisk design tillsammans med sin sambo i många år. Men när det visar sig att han misskött ekonomin och att de tvingas gå i konkurs måste hon hitta någon annanstans att ta vägen – men det är lättare sagt än gjort i Plymouth, Devon. Av en slump hamnar hon i en liten fiskeby en bit bort och hyr en lägenhet ovanpå ett nerlagt bageri. Hon har inte så mycket att göra förutom att återuppta sitt största intresse – att baka – och genom detta lär hon känna människorna i byn där hon numera bor. Tarnie och hans fiskarkolleger, hyresvärdinnan Gillian Manse som driver det fungerande (nåja) bageriet, den amerikanske biodlaren Huckle och hans stormrike vän Reuben… och ingenting blir, naturligtvis, sig likt. 

 

Min favoritkaraktär i hela boken är trots alla ljuvliga människor lunnefågeln Neil, som Polly hittar skadad och vårdar tillbaka till livet och lunnefågelkolonin som drivs av en väldigt rolig kiwitjej. Men är det verkligen där han hör hemma? 

Så himla fint och bra och jag har laddat ner fler Jenny Colgan-böcker. Det verkar som om hon har fokuserat en del på att skriva chick-lit om bageriet, konditorier och godisaffärer och inte mig emot. Bättre att konsumera godis och bakverk i text, n’est-ce pas? 

 

För den Dr. Who-intresserade är det även värt att nämna att det är Colgan som skriver Dr. Who-romanerna, som rönt fina framgångar!