Kategori: 2010-tal

 

”En rad dräpta katter, omsorgsfullt utplacerade i anslutning till vatten, väcker känslor i Stockholms södra förorter. Men när en respekterad psykolog hittas dränkt och stympad i sitt eget badkar får Conny Sjöberg och hans team annat att tänka på. 

Efter ett fall på tjugofem meter hamnar en man på framrutan till en bil, och utredningsarbetet tar en ny vändning. Spåren pekat mot en serie bestialiska handlingar i det förflutna, och så småningom går det upp för de inblandade att en ny katastrof väntar om hörnet. Medan klockan tickar rivs gamla sår upp, inte minst för några av poliserna själva.

Tjockare än vatten är den sjunde, fristående boken i Carin Gerhardsens framgångsrika serie om Hammarbypolisen. En hisnande thriller om det omöjliga i att göra sig fri från de drifter och demoner som formar och jagar oss genom livet. ”

 

Ja, jag tycker att Carin Gerhardsen är riktigt bra – men denna boken fastnade jag inte för riktigt lika mycket som de tidigare. Det blev lite väl orealistiskt, och för en gångs skull listade jag ut hur något låg till långt innan det faktiskt avslöjades. Det händer inte så ofta – vilket jag tror är medvetet, jag vill ju inte lista ut saker och ting i förväg och därför läser jag nog inte på det viset. Men ja, nu gjorde jag det och då blev det lite tråkigt. 

 

Skönt att en sidohistoria som varit i med ett par böcker tidigare äntligen knöts ihop, men underligt att en annan inte gjorde det. Men det finns ju en bok kvar… 

 

Och ja – jag läste kanske denna lite hastigt och utan att egentligen vara helsugen på den, för jag vill liksom bli klar med den här serien nu. Det är så mycket som jag undrar över och jag behöver få ett slut på Hammarbyserien nu – inte för att jag inte gillar den utan för att jag gör det och faktiskt bryr mig om karaktärerna. 

 

Men ja, klart godkänt, absolut. Bara inte så upphetsande som jag hade hoppats. 

 

På omslaget står det: 

 

 

Med andra ord låter det ju lite som någon sorts hybrid av Min mormor hälsar och säger förlåt och typ… Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag var visserligen inte lika såld på dem som alla andra (Hundraåringen var bättre på film) heller, men ja – jag trodde helt enkelt att detta skulle vara en helt perfekt bok för mig. 

Det var det alltså inte. Det tog tre veckor att läsa den, och ni som brukar hänga här vet nog att det är alldeles extraordinärt långt. Särskilt för en pocketbok på typ 250 sidor. 

 

Saker jag gillade: pensionärerna. Agatha och Karl är härliga och jag ska erkänna att jag gapskrattade när jag läste om Agathas vrålande (hon vrålar alltid, pratar aldrig i normal samtalston) och jag tyckte att vissa av beskrivningarna av Karl och Edie var underbara. Och slutet var så fint. 

 

Sak jag ogillade tillräckligt mycket för att det skulle sabba hela läsupplevelseln: Att all dialog är skriven i kursiv stil. Inga talstreck / pratminus. Inga citationstecken. Bara kursivt. Först trodde jag att det var någon sorts stream of consciousness, men det var det tydligen inte. Och det blev så jäkla rörigt. 

 

Men, tänker du – kan man verkligen låta en hel bok bli förstörd av en sådan sak? Ja. För det flöt inte. Jag hakade upp mig hela tiden, och tycker man inte att det flyter att läsa är det ju inte särskilt roligt heller. 

 

Så nej – ett bottennapp för mig. Jag hade kanske tyckt något helt annat om det var en läslig bok, men det var det inte. Synd! Men nu vet jag ju 🙂 

 

Ni vet när blurbarna på en bok verkar för bra för att vara sanna? Kolla här: 

‘I adored this book, and I could quote from it forever. It’s real, odd, life-affirming, sharp, loving, and contains more than one reference to Arsenal FC’ Nick Hornby,The Believer

‘Adrian Mole meets Mary Poppins mashed up in literary north London . . . Enormous fun’ Bookseller

‘What a beady eye she has for domestic life, and how deliciously fresh and funny she is‘ Deborah Moggach, author of The Best Exotic Marigold Hotel

Men precis såhär är det! På riktigt!

Nina Stibbe flyttade alltså från Leicestershire till London i början på åttiotalet för att jobba som au pair i en familj mitt i Londons medievärld. Alan Bennett, ni vet han med The Lady in the Van, bor tvärsöver gatan och äter middag med familjen de flesta kvällar. De har en katt som ingen gillar, och sönerna Will och Sam är så roliga att man kreverar – ja, den ensamstående mamman också för den delen. (Det är Mary-Kay Wilmers, för den som känner till henne – och här kan man läsa en artikel om yngste sonen Sam som vuxen. Man förstår i boken att han har hälsoproblem, men inte mer än att han problem med ett öga egentligen.)

Så boken består av Ninas brev hem till sin syster Vic i Leicestershire. Ja – det är bara det. Men det är inte så bara, för det är så roligt, varmt och härligt på alla sätt. Nina börjar plugga engelsk litteratur så småningom och dessa igenkännanden jag drabbades av när hon läser Literary Theory… helt otroligt. Det förändrades alltså inte på tjugofem år, det där… 

Det enda jag inte gillade var således att The Lady in the Van inte riktigt fick vara med. På någon sida i början nämner Nina att Alan Bennetts uppfart är ”upptagen”, men inte mer än så. Det är lite underligt för det är ju en fantastisk berättelse i sig – Bennetts bok kom 1989 och Stibbes först långt senare så jag tror inte att det har med saken att göra. Men men – vem vet. 

Nick Hornby har gjort en miniserie baserad på boken, med bland andra min husgudinna Helena Bonham-Carter, och jag måste försöka få tag på den. Sam Frears himself spelar en granne i serien, som bonus! 

 

Denna var… kanske lite bättre än jag hade vågat hoppas på, men inte mycket, tyvärr. Irriterande huvudpersoner som inte kan ta ansvar för minsta lilla, men som har ett väldigt fint skyddsnät i sina goda vänner. Bokens ”slogan” är något i stil med ”De är hopplösa på att ta hand om sig själva, men fantastiska på att ta hand om varandra” och det är sannerligen sant. 

 

Men jag blir vansinnig på huvudpersonen! Hon landar ett bra jobb som assistent på en reklambyrå men gör bort sig totalt – och inte för att hon egentligen är inkompetent, utan för att hon struntar i att göra saker hon blir ombedd att göra och slarvar med det hon gör. Jag vet inte, men jag tycker inte att ung ålder ursäktar det. Disa är uppenbarligen varken dum i huvudet eller annat, hon är bara lat och prioriterar kasst och det irriterar mig. 

 

Baksidestexten lyder: ”Disa börjar snart sitt nya jobb på en reklambyrå. Hon och de två bästa vännerna Simone och Mercedes är Sthlmqueens, ett kompisgäng som hängt ihop i flera år. Väninnorna betyder allt för Disa och livet är för det mesta en fest. Men allt är inte glammigt i hennes liv. Först dyker Theo upp och allt blir bara rörigt. Sedan kommer problemen på löpande band och till slut rämnar fasaden. En gripande och underhållande roman om en vänskap som består när livet rasar och alla andra sviker.”

 

Låter det inte som en bokrecension från en elvaåring? Boken är tyvärr skriven i ungefär samma anda, och det är tråkigt – för vi vet ju att Rudberg kan skriva! Det bevisar hon i Marianne Jidhoff-böckerna, och i Tillsammans-serien och Baristas. Det känns därför som om hon medvetet fördummar texten och det är ju nästintill förolämpande för läsaren. 

 

Och jag vet inte – upplösningen, där allting löser sig för Disa, är helt enkelt så orealistiskt sockersöt att man får ont i tänderna. 

 

Så, nä. Det var inte så bra, denna gången heller. Men jag ser fram emot att läsa femte boken om Marianne och kollegerna inom kort! 

 

Och även om det är förutsägbart att det kommer att uppstå någon sorts mysterium med historisk bakgrund, så är det ändå trevlig läsning som man inte kan låta bli att fastna i. Jag tycker att Janouch skriver bra och jag gillar hennes karaktärer – därför fortsätter jag förstås att läsa. 

 

Jag tyckte kanske att handlingen var lite väl urflippad i detta fallet, även om man på något sätt kanske köper det. Eller ja. Gör man det? Spoilervarning – onda nunnor – hör väl inte till vardagen direkt. Sedanvar en av Cecilias relationer också fullständigt uppåt väggarna tokig i denna boken – pappan till ett barn vars mor dör under förlossningen när Cecilia arbetar? Nä, jag vet inte. 

 

Men i stort så är det trevliga böcker, de passar bra att lyssna på eftersom tempot inte direkt är högt, och jag tycker att det är helt okej, om inte utmärkt. Jag fortsätter såklart med serien tills jag tröttnar! (Och det gör antagligen Katerina Janouch också.) 

 

Och ja, det är jag glad att jag gjorde – den var ypperligt ackompanjemang till en eftermiddag tyngd av allergier och administration. 

 

Julia bor i Wien och arbetar som engelsklärare på Berlitz. Hon är fruktansvärt trött på sitt jobb, där hon är noga med att inte avslöja att hon egentligen är svensk. I drömmarna är hon författare, men det är alltid någon som redan har tagit hennes romanidéer, hon fördriver tiden med att svara på marknadsundersökningar och gå på hörseltest fast hon inte alls behöver det, och hon drömmer om att bli kompis med Elfride Jelinek, som bor i samma trappuppgång. Hon går ut ibland med kompisen Leonore, men helst av allt vill hon bara vara hemma och klappa katten. 

 

Men så träffar hon Ben. Som är karismatisk, spontan, gränslös, rolig och skitsnygg. Det är bara det att han dricker lite för mycket. Och luktar lite illa, faktiskt. Och, ja. Han bor under en buske i en park också. 

 

Julias fördomar utmanas genast – det är ju inte direkt standard att vara ihop med en uteliggare. Det blir en stormig kärlekshistoria som tar sina vägar om campingplatser i Kanada, bland annat, och även om det är en rar historia är den absolut inte sockersöt. Går det verkligen att kombinera dessa motpoler? 

 

Låter det som en osannolik historia? Det är det faktiskt inte – stora delar av den är helt sann och handlar om hur Abrahamson själv träffade sin man. Ja, det är faktiskt sant! 

 

Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar den varmt. Det är nyttigt att utmana sina förutfattade meningar och är det något jag har lärt mig det senaste året är det att tänka på att vi inte vet ett smack om de flesta i våra liv, och att det är ganska nyttigt att tänka på det ibland innan man dömer och skäller. 

 

Jag kryssar rutan ”Set in another country” i BOTNS-bingon. Kanske lite tråkigt att välja en svensk bok, men den utspelar ju sig faktiskt i Österrike och Kanada. I backspegeln kanske jag skulle ha använt denna till ”Six or more words in the title”, men nu… gjorde jag inte det. 😉 

 

Jag blev lockad av denna titeln så fort jag fick höra talas om den. Jag gillar nämligen fotboll, särskilt brittisk fotboll. Och omslaget känns väldigt brittiskt på ett bra sätt. Stod dock ändå och vägde i bedömningen – var det verkligen något för mig? Men så pratade tjejerna i Storytelpodden om den förra veckan och ja, det kändes rätt. Så jag började lyssna när H var i taxfreen på färjan förra helgen och jag hamnade bredvid några oansvariga kvinnor vid de enarmade banditerna (de var oansvariga för att de hinkade Bacardi Breezers som de bara kallade för Bacardi när det var meningen att de skulle hålla koll på ett barn, inte för att de satt vid banditerna som vid det laget var stängda) och kände att jag var tvungen att plugga in något i öronen. 

 

Och jag ville inte sluta lyssna! Åh, detta var verkligen en bok för mig. Tempot! Det är fantastiskt! 

 

Alfie är sportjournalist på en tabloid i England. Han är rätt uttråkad, det händer inte så mycket och karriären står still. Han har en son, Tom, som mest bor hos mamman, och han är tränare för ett pojklag… men annars har han mest tråkigt. Han pusslar ihop perfekta laguppställningar med sin kombo och dricker öl, typ. 

 

Men nu är det dags för VM i Qatar 2022. England lyckades kvala in tack vare att Turkiet drog sig ur på grund av inbördeskriget (kom ihåg: vi är i framtiden) och är nu i helt fantastisk form. Otrolig, faktiskt. Alfie är helt övertygad på att det är något fuffens bakom detta, men vad kan det vara? De är ju knappast dopade, och förresten är det inte bara den fysiska formen som är extraordinär. Det är allt. 

 

Alfies högsta dröm är att se England vinna fotbolls-VM. Han var inte född 1966 när det hände sist, och ja – inget vore större. Men samtidigt skulle förstås avslöjandet – ja, för han kommer förstås på vad det är som pågår – ge honom evig berömmelse. Och det vore förstås det rätta etiska beslutet – att berätta sanningen. 

 

Nu är det final, och det är mer än England vs. Tyskland. Det är Kärlek vs. Plikt, det är Sanning vs. Lycka… ja. Det är stort. 

 

Detta är en helt fantastisk bok. Seriöst – jag tipsar folk till höger och vänster om den. Naturligtvis är det en bonus om man gillar fotboll och förstår lite grann om saken men det är egentligen inte helt nödvändigt. Dels är det spännande ur ett detektivperspektiv, dels är det en sorts underbara, varma fotbollsmemoarer (tänk Fever Pitch), dels är det en fruktansvärt rolig skröna som satirerar (?) FIFA och alla galna skandaler i fotbollsvärlden. 

 

Och ja, det är underbart. Översättningen av Pia Printz är också utmärkt. Det som gör att boken inte får en femma av mig är tyvärr uppläsaren. Han – Henrik Norlén, för övrigt – är ett självutnämnt Chelseafan, bland annat. Men då ska man faktiskt veta hur man uttalar Bury och Derby. Vet man inte det ska man ta reda på det. (Bury uttalas ungefär som ”berry”, inte ”bureau-y”, Derby som ”darby” och inte ”derby”, om någon är intresserad.) Jag förlåter honom för Billericay… eller ja, egentligen gör jag inte det för det är knappast svårt att ta reda på – men inte för Bury och Derby. Det är slarvigt och det är synd att det drar ner betyget, men det störde mig tillräckligt för att göra det. 

 

Men nu är ni förvarnade, så ni kan lyssna utan att bli upprörda. Och gör det, eller läs pappersversionen. För den är så bra!

 

Jag kryssar rutan i BOTNS-bingon för ”Six words or more in the title”! 

 

Så. Himla. Spännande!

 

Detta är alltså urban fantasy för mellanstadieåldern (och nyfikna 33½-åringar). Alrik och Viggo är bröder, som har hamnat i familjehem i Mariefred eftersom deras mamma dricker för mycket. De hamnar hos Anders och Laylah, allt-i-allo och tandläkare, som är schyssta och bra föräldrar. Men det blir inte bara frid och fröjd – i skolan finns Simon och hans gäng som är taskiga. Till råga på allt är Simons pappa träslöjdslärare på skolan. 

 

När Alrik hamnar i trubbel efter att i vredesmod ha kastat sten mot ett växthus vid Gripsholms slott kommer de i kontakt med det gamla syskonparet Magnar och Estrid, som till synes är trädgårdsmästare på slottet men som i verkligheten har vigt sina liv till att skydda det gamla biblioteket under kyrkan, där magi döljer sig. Men det finns onda krafter i Mariefred också, och Magnar och Estrid upptäcker snart att Alrik och Viggo är utvalda för att hjälpa till att slåss mot ondskan. 

 

Spännande, häftigt, läskigt och med jordens cliffhanger. Så himla bra – och sådana fantastiska illustrationer av Henrik Jonsson. Jag kommer att fortsätta med serien – kanske är detta inskolningen i fantastikgenren som jag behöver? Massor av inslag av nordisk mytologi som jag tycker är så intressant… ja, det var en underbar läsupplevelse!