Kategori: 2010-tal

2016: 279 – Svärmödrar utan gränser av Anna Jansson

 
Jag tyckte att Anna Janssons första feelgood, Ödesgudinnan på Salong d’Amour, var jättemysig – och blev mycket glad när uppföljaren, Svärmödrar utan gränser, hade kommit ut på min födelsedag! Mycket trevligt att få återse Angelika och de andra igen. 
 
Äktenskapsmäkleriet på salongen fortgår förstås. Magnus har mer eller mindre flyttat in hos Angelika – men gissa vad – det har hans mamma också! Deckardrottningen, veganen, legenden. Jag behöver knappast berätta att det inte direkt går som smort därhemma… 
 
Angelikas lille vän Folke äter vit flugsvamp på en utflykt och hans små njurar skadas så svårt att han hamnar på sjukhus. Dialys och en ny njure är den enda lösningen, men vad ska man göra när ingen i närheten verkar matcha Folkes behov? Detta var en väldigt fin bit av berättelsen, naturligtvis uppblandad med en stor skopa humor. 
 
Så, trots vissa mörka element är detta precis vad jag önskar mig av en feelgood. Det är ganska kravlöst, lagom humoristiskt, lite spännande och här och där rent dråpligt. Jag tycker att Jansson  har lyckats väldigt bra med sitt persongalleri – jag gillar verkligen (de flesta) av hennes Visbybor. Och de jag inte gillar älskar jag att hata, sådär, ni vet. 
 
Varmt rekommenderad, alltså! Mycket trevligt. 

2016: 277 – Den vita döden av Camilla Lagerqvist

 

 
Först och främst – snyggaste omslaget i år? Så jäkla stilrent! 
 
I Den vita döden följer vi Julia, 13 år, någon gång i mitten på trettiotalet. Hon har drabbats av tbc och vårdas på ett sanatorium i Småland. Hon tror att hon väntar på döden, men istället är det kärleken som kommer – i form av Luca, en italiensk cirkuspojke. Med Luca kan Julia komma ut ur sin ensamhet – det är ingen som hälsar på henne för hennes mamma är rädd för smittan – och de inleder ett sådant där sprött, vackert tonårsförhållande. 
 
Miljöerna är bedövande vackra – sanatoriet är ett gammalt slott – men döden och sjukdomen är hela tiden närvarande. På nätterna rullar man undan bårar med lakan över, och man vet aldrig vem som kommer att finnas med på utevilan nästa dag. Skrämmande men mycket väl beskrivet. 
 
Min invändning mot boken är att den är lite för… ambitiös, kanske? Den är 160 sidor lång, ungefär, och det händer helt enkelt alldeles för mycket på den korta tiden. Sjukdom, död, kärlek, trassligt förhållande till mamma, svåra vänskaper flickor emellan, den unga mamman Elin som blir sämre och sämre… ja, ni förstår. Det blir lite mycket. Särskilt för en ungdomsbok, tror jag. 
 
Men den är fin, och jag rekommenderar den. Det är intressant att läsa om tbc:n och dess framfart i Sverige (på samma sätt som jag tyckte att det var spännande att läsa om polio i Än finns det hopp – det var trots allt inte så längesen) och jag tror att boken kommer att bli högt älskad av många. Och det är den värd. 
 
Jag lyssnade på denna som ljudbok, och upptäckte av en slump att jag skrev om uppläsaren i relation till denna för inte så längesen. Jag hoppades att hon inte skulle låta som hon gjorde i Nikkis dagbok – tyvärr gjorde hon det. Det blev alldeles för dramatiskt-med-bebisröst här och där, och det var lite synd. 

2016: 274 – Välkommen hem av Ninni Schulman

 
Jag blev så himla glad när jag såg att denna kommit ut – på självaste min födelsedag! Egentligen föredrar jag att läsa efterlängtade böcker – speciellt deckare – i tryckt form, för jag är så rädd för att missa något viktigt. Men nä – jag kunde helt enkelt inte hålla mig när den låg där på Storytel och såg lockande ut. Och det gick så bra så – Angela Kovacs är verkligen mästerlig som uppläsare. 

Jag är så förtjust i Schulmans persongalleri. Journalisten Magdalena Hansson, hennes sambo Petter och deras barn… poliserna Petra och Christer och deras familjer och kollegor – underbart beskrivna. Man bryr sig verkligen om dem och jag tycker att det är viktigt i deckare att sidohistorierna också är intressanta och engagerande. Man tröttnar ju till slut på alla halvalkade medelålders gubbar som sitter och suckar på sina kontor på polisstationerna – detta är betydligt fräschare. 

 
Magdalena är bjuden på återträff med sin gamla klass. De ska sova över i klassföreståndarens stuga, tälta och gå på spökvandring – precis som de gjorde i nionde klass. Magdalena är inte supersugen på detta, men bestämmer sig för att åka när hon upptäcker att en av klasskamraterna, Jack, som gjort musikkarriär ska komma och detta är en chans till en bra story i tidningen. 
 
Allt spårar ur ganska snabbt – ja, med välkomstdrinken, egentligen, och snart är kaoset ett faktum och Magdalena mitt i det hela. Alla faller tillbaks i sina gamla mönster, mobbare och mobboffer likaså, och sent på kvällen hittas en av deltagarna på festen mördad. Dagen därpå hittas en annan klasskamrat också mördad, fast på ett helt annat sätt, på ett hotell i staden. Finns det ett samband? Det måste det väl göra? 
 
Det var Christers syster Tina som hittade det första offret, så han får inte vara så inblandad som han hade önskat – Petra tar över rodret, hennes första stora fall efter sjukskrivning. Och utmed allt detta pågår det vanliga livet även för poliserna och Magdalena – Christer har problem hemma med Torunn, Petra ska köpa gård med Lasse och Magdalena utsätts för fruktansvärt näthat. 
 
Det är så välskrivet och så spännande – jag rekommenderar verkligen Välkommen hem. Schulman har skapat en av de intressantaste deckarserierna i Sverige just nu om du frågar mig – jag är djupt imponerad och längtar förstås redan efter nästa. 
 
Johannas Deckarhörna gjorde mig uppmärksam på att Ninni Schulman och Caroline Eriksson satt igång med en podcast som jag kan passa på att rekommendera här förresten – den heter Skriv en bestseller – eller en annan bok och finns där poddar finns mest 🙂 

2016: 273 – Som eld av Sara Lövestam

”Redan på skärgårdsbåten ser de varandra. Lollo sneglar på henne, den fräkniga tjejen med jeansjacka och rufsigt hår. Hon ser ut som en del av havet, och hennes pappa har redan druckit tre öl. De liknar två tufsiga fåglar, en stor och en liten luffare.


Anna kikar på den nya tjejen, med mörkblå kavaj och glänsande hår i hästsvans. Hon är en av de rika, de som åker till skärgården för att de redan äger för mycket på land. När de båda familjerna kliver av på Sländö, går den rika tjejen med sin familj åt andra hållet.

Men en kväll står hon på Annas brygga. Hennes hand rör vid Annas när de tar sig ned i båten på nummer 16. Det doftar som eld.” 

Åh, vilken underbar berättelse detta är. Omöjlig att lägga ifrån sig innan man får veta vad som händer!

Det är kärlek, vänskap, klass, skam, förväntningar och olikheter. Otroligt vackert skrivet om ung kärlek och vad som händer när Östermalm möter Rågsved. Ljuvligt! 

Detta är, bisarrt nog, min första Lövestam trots att jag har hur många som helst i TBR-högen. Skönt att ha kommit igång i alla fall, jag har inte blivit avskräckt 🙂 

2016: 272 – Janusstenen av Elly Griffiths

                                    

 


Andra boken om Ruth Galloway, rättsarkeolog, kom med höga förväntningar som definitivt infriades. Som jag har sagt förut så är jag så oändligt glad åt att ha stiftat bekantskap med Ruth Galloway, Vera Stanhope och Roy Grace i år. Brittiskt är bäst! Jag läste denna på originalspråk, för övrigt, men är övertygad om att översättningarna är mycket bra. 

En byggfirma är i full fart med att riva ett gammalt hus i Norwich där det ska byggas lägenheter när man träffar på ett skelettfynd – benen från ett barn, men utan kranium, under en dörröppning. Kan det röra sig om någon sorts offer? Eller ”bara” ett barnamord? Det fanns tidigare ett barnhem i huset…

Ruth och kommissarie Harry Nelson – som råkar vara såväl gift som far till Ruths ännu ofödda barn – får slå sina påsar ihop för att försöka lista ut vad det är som har hänt. Nelson får tag på en präst från Sussex, Fader Hennessey, som berättar om ett syskonpar som försvann under tiden som han arbetade på barnhemmet – kan det vara flickan som ligger under golvet? Eller är benen äldre, kan det ha med perioden innan barnhemmet att göra, då huset var privatägt… av förfäder till de som äger byggfirman idag? 

Det är superspännande hela vägen igenom – samtidigt som det är lågmält och lite pratigt. Underbart! Jag låg och läste de sista femtio sidorna i fredags kväll, dödstrött men var bara tvungen att få reda på om det var som jag trodde – och precis när det var som mest spännande flög rullgardinen upp av sig själv med en jättesmäll – så rädd har jag inte blivit på länge. Och det är ett gott vitsord! 

Jag älskar detta och det är inget snack om att jag kommer att plöja fler under hösten – efter att jag har kollat ytterdörren några extra gånger samt sett till att persiennerna sitter fast i sina skenor… 😉 

2016: 271 – Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein

Nu är den här, den hett efterlängtade uppföljaren till Sekten på Dimön! 
 
Mörkersdottir Förlag skriver såhär på baksidan: 
 
”Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas av mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning.Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull.
 
Med hjälp av sin advokat, Anna-Maria Callini, börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia Bauman.När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans.
 
Men Oswald skyr inga medel. Hans nät verkar innefatta allt och alla i Sofias omgivning och sträcka sig över städer, oceaner och kontinenter. Och i kölvattnet av hans slutliga hämnd återstår den avgörande frågan. Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?”
 
Detta är en rejäl bok på 400 stadigt inbundna sidor – men jag läste den på mindre än ett dygn. Författaren var snäll nog att skicka mig ett ex för ett par veckor sedan, men det var först nu i veckan som jag hann läsa. Men det gjorde ingenting – detta är en typisk bok som lämpar sig mycket väl för sträckläsning eftersom den är så dödligt spännande från början till slut. Jag brukar inte bli så överdrivet påverkad av stämningen i thrillers, men det blev jag verkligen här. Sprang och kände på ytterdörren med jämna mellanrum och tyckte att det var superläskigt att åka ner i källaren för att hämta tvätten när det började bli mörkt… och då har jag inte ens hoppat av någon sekt. Så spännande är det, alltså. 
 
Och skrämmande. Det är naturligtvis därför thrillerstämningen blir så påtaglig, det är skrämmande för att det är sant. Nu är inte detta en ordagrann självbiografi, men vi vet ju att det som händer är mycket starkt inspirerat av egna upplevelser, av en alldeles vanlig kvinna som var precis som du och jag när hon hamnade i sektens klor. 
 
Otroligt bra, fascinerande och gripande. Språket flyter bättre än i första boken och ja, jag njöt och förfasades om vartannat. Strålande! 

2016: 270 – Is it just me? av Miranda Hart

                         

 

Jag behöver inte bli särskilt långrandig här – om du gillar Miranda Hart, och det gör du väl? – ska du absolut läsa denna samling av hennes funderingar på ett antal ämnen – i dialog med sitt artonåriga jag, som vill plugga politik på universitetet och bli politiker. 

Och skrattar du inte så att du håller på att dö åt berättelsen om när den tonåriga Miranda tror att hon lyfter upp ett gråtande barn men istället lyfter upp en kortvuxen förälder, så vet jag inte vad det är för fel på dig. 

Vansinnigt roligt. Vansinnigt! 

2016: 269 – Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald

Jag tyckte verkligen om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och blev glad när jag såg att Bivald skrivit en ny bok. Men det var ett bra tag sedan, och precis som med Samantha Ellis blev den bokcirkelbok och det var det som fick mig att faktiskt plocka upp den och läsa. Och det tog inte lång tid, trots att den blev över 700 sidor som e-bok – det är nämligen en fröjd att läsa. 
 
För ibland får ju feelgood och chicklit vara sådär förutsägbart och rosaskimrande. Det är okej! (Vägen dit behöver ju inte vara fullt så rosaskimrande, dock.) 
 
Anette bestämde sig när hon var arton år för att lära sig att köra motorcyklar. Nu är hon trettioåtta, ensamstående mamma utan barn som jobbar i lokala matbutiken i en liten håla i Värmland och drömmer om… något annat. Men vad? Dottern Emma flyttar till Karlskrona för att plugga och Anette är ensam för första gången i livet. 
Vad ska hända nu? 
 
Det är en söt berättelse, Anette är en härlig karaktär. Småstadslivet skrämmer mig som alltid lite grann, men jag kan se det mysiga också. Anettes kompisar är härliga och ja, det är kul att hänga med. 
 
Rekommenderar till dig som vill läsa något lättläst, humoristiskt och ganska inspirerande, men som kanske inte stannar med dig någon längre stund egentligen. 
 
Ännu en gång fick jag och mina fördomar tji, förresten – jag var säker på att Katarina Bivald var en kvinna i femtioårsåldern, sådär. Hon är ett år yngre än jag – det ni! 

2016: 268 – Mina hjältinnor eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis

                                  


Jag har varit sugen på denna ett tag, men det har inte blivit av att jag har läst den. Som så ofta är fallet när man har alldeles för mycket man vill läsa men inte tillräckligt med tid! Nu blev den utsedd till en av böckerna i en av mina bokcirklar – jag kunde inte gå på träffen pga bronkit, men jag läste boken i alla fall. 

Den är väldigt välskriven och mycket intressant. Dock är det så att man behöver ha läst böckerna för att verkligen hänga med – och om man inte har läst dem men inser att man vill läsa dem så får man vara så god att hoppa över hela det avsnittet, för det är knökfullt med spoilers. Jag lade några böcker på min TBR, Franny & Zooey av J D Salinger, Lace av Shirley Conran och Dockornas dal av Jacqueline Susann – men då kunde jag alltså inte läsa färdigt om vad Ellis säger. Lite tråkigt. 

Intressant är att Ellis är etnisk irakisk judinna – inte den vanligaste kombinationen – och det är kul att läsa om hennes uppväxt i ortodoxjudiska delar av London där jag själv har jobbat ett tag. 

Så – mysigt och trevligt men jag önskar att förutsättningarna hade varit kända. Hon lyckas liksom spoila hela Anne på Grönkulla inom några sidor och det är faktiskt lite tråkigt, eftersom jag hade tänkt läsa dem. Nu vet jag vad som händer. Tråkigt, förstås. 

2016: 267 – En syster i mitt hus av Linda Olsson

Detta är boken som just nu diskuteras i Kulturkollo läser, och jag hade turen att få ett exemplar av Brombergs. Tack Brombergs! 
 
Jag har inte läst något av Linda Olsson tidigare, även om jag är ganska säker på att Nu vill jag sjunga dig milda sånger finns i bokhyllan hemma. Det har inte blivit av, helt enkelt. Jag tror dessutom att jag har haft vissa fördomar om hennes böcker. Men – jag hörde en mycket sympatisk intervju med henne för ett tag sedan och det är alltid roligt att vara med och cirkla digitalt, så nu fick det bli dags. 
 
Maria bor i Katalonien sedan många år tillbaks. För två år sedan, på moderns begravning, spontanbjöd hon sin syster Emma att komma ner och hälsa på. Nu, efter all denna tid, har Emma bestämt sig för att ta upp hennes erbjudande. De har inte hållit kontakten, och man förstår direkt att det finns mycket emellan dem. Det är så spänt! 
 
Man förstår ganska snabbt att det funnits en tredje syster, och att det är dennas frånfälle som skapat kilen emellan dem – åtminstone till en del, de är väldigt olika som det är. Det blir en underlig vecka där de umgås utan att egentligen spendera tid tillsammans, äter, dricker, vandrar – men kommer inte riktigt någon vart. 
Förrän en riktig katharsis sker och de äntligen börjar prata med varandra. 
 
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Världens vackraste man som var en helt annan sorts roman, men med vissa gemensamma teman – syskonskap, familj och minnen. 
 
För mig var detta en varm, koncis och intressant bok som väckte många tankar och funderingar. Språket är avmätt men vackert och det är en njutbar läsupplevelse som jag innerligt kan rekommendera. Mycket bra!