Kategori: 2010-tal

 

Jag är en ganska ny serieläsare, men blev väldigt glad när jag hittade denna i brevlådan från Kartago. Tack så mycket! Jag har insett att jag tycker att det är ganska svårt att läsa en hel roman i serieform, men detta formatet är underbart. 

 

Ibland är det bara en ruta, ibland två, ibland en sida. Vad det hela tiden är är plågsamt mycket igenkännande och otroligt roligt! Jag har bott i kollektiv med tjejkompisar och det är så mycket jag både ler och ryser åt. Fantastiskt!

 

Jag gillar att teckningarna inte är överdrivet detaljerade – jag behöver inte koncentrera mig på en massa detaljer, utan kan fokusera på humorn och de träffsäkra replikerna. Och de viktiga poängerna om t.ex feminism, inte minst. 

 

Gillade skarpt och rekommenderar absolut att du lägger en timme eller två på Tjejerna på Höjden – de är nämligen en hemskt trevlig bekantskap 🙂 

 

Det nionde brevet var senaste cirkelboken i den digitala bokcirkeln Kulturkollo läser! Mycket trevligt format som fungerar väldigt bra, tycker jag. Nästa bok blir Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell förresten, haka på du med! Jag har inte läst något av henne tidigare, men har hört mycket gott. 

 

Åh, vad jag gillar Kristina Appelqvist! Det har jag pratat om förut, jag vet – men det där med akademisk miljö och mord, det är mycket lockande. Och så även här.

 

Artonde boken om Maria Wern. Håller det verkligen fortfarande, undrar du? Ja, jag tycker faktiskt att det gör det. Jag gillar Anna Jansson (utom att hon envisas med att skriva ”mej” och ”sej” och ”dej”), jag är förtjust i miljöerna och jag tycker att hon bygger upp en bra historia med lagom mycket relationsroman som möter deckare och spänning. Det är bra. 

 

Thomas Hartmans dotter Sofi har kommit till ön för att presentera ett arbete inför eventuella borrningar efter gas på Gotland. Hon bor i familjens sommarstuga, men får besök av en mystisk man som utger sig för att vara journalist, men som visar sig vara någon form av bedragare. 

 

Maria Wern och hennes man har köpt en sommarstuga i samma område, och redan första kvällen blir de bjudna på en fest i grannskapet. Feststämningen förstörs hastigt av en stor brand i ett närliggande hus där en person omkommer. Strax efter denna händelse försvinner Sofi Hartman spårlöst när hon går och badar en tidig morgon. 

 

Naturligtvis får Thomas inte vara med i utredningen, men han kan naturligtvis inte hålla tassarna borta. Marias styvson råkar också i bråk och det finns anledning att tro att killarna som misshandlade honom även är inblandade i bortförandet av Sofi. Men var kan hon vara? 

 

Underhållande, väl uttänkt och ett fint återseende. Det är imponerande att upprätthålla intresset efter arton böcker tycker jag! 

 

PS: I dagarna kommer en Wern-novell ut, Blod på dansgolvet, som är skriven till förmån för Blodomloppet. Ett litet tips, bara! 

 

 

Det var ett litet tag sedan jag läste ut denna nu, men jag har dragit mig för att skriva om den av den enkla anledningen att dte inte riktigt går. Det är utan tvekan det bästa och starkaste jag har läst på väldigt länge – kanske någonsin. 

 

Boken följer fyra män, från college i Massachusetts och ungefär fyrtio år framåt. Det är dels en berättelse om deras vänskap och kärlek, dels en otrolig skildring av New York City dit de flyttar efter skolan, dels en oerhört smärtsam berättelse om psykisk ohälsa, om outsägliga övergrepp, om självskadebeteende och om att hur man än vrider och vänder på det så kan inte alltid kärleken övervinna allt. 

 

Den är lång, det är den, och det har Yanagihara fått kritik för. Jag vet inte – jag hade på sätt och vis velat fortsätta, men på sätt och vis var det en lättnad när den var klar. Den är tung på så många plan. Men trots det och trots att den väl får sägas vara ganska nedslående, så är det en sådan fröjd att läsa något såhär välskrivet och genomtänkt. Berättarperspektivet skiftar, ibland tar det flera sidor innan du förstår vem det är som beskrivs eller berättas om, vilket höjer spänningen i en berättelse som på sätt och vis är lågmäld och långsam, om än aldrig tråkig eller transportsträckig. 

 

En enorm läsupplevelse. Det tog mig två och en halv månad att bli klar, jag var tvungen att sticka in med en massa annat emellan – men den lämnade mig aldrig, även om jag inte läste på någon vecka. Och den har inte lämnat mig än och lär inte göra det på länge än. 

 

Så läs den. Gör det! Men låt den ta den tid den förtjänar. Helt fantastisk. 

 

 

Detta var en bokcirkelbok som jag aldrig hade plockat upp om det inte hade varit en sådan. Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Downton Abbey och jag är inget större fan av kostymdrama i stort… ni vet. Och det var inte helt lätt läsning heller, jag tycker att det blir så mycket transportsträcka. Men så, natten till dagen då vi skulle diskutera den, vaknade jag 03:30 och tänkte att tja, jag kan ju se om jag antingen läser ut den eller somnar av den. Det blev det första alternativet och ja, jag fastnade faktiskt till slut. 

 

Boken tar avstamp i Bryssel, samma kväll som slaget vid Waterloo tar sin början. Därefter tar vi ett kliv på tjugofem år framåt i tiden och befinner oss, just det, i Belgravia – de tjusiga kvarteren i sydvästra London som fortfarande är mycket välbärgade, även om de nu är uppblandade med kedjerestauranger och förvirrade turister på väg till Victoria Coach Station och/eller Gatwick Airport. 

 

Vi följer ett par familjer som knappt känner varann men som bär på en gemensam hemlighet. Nu visar det sig finnas en annan hemlighet också som inte uppdagas förrän alldeles i slutet och det känns ju lite segt. Hade vi som läsare känt till det som den omniscienta berättaren vet lite tidigare hade det blivit lite mer fart i det hela. Nu är det lätt underhållning som jag önskar att jag hade kunnat se som tv-serie istället på grund av alla dessa namn. Det räcker inte med ett för- och efternamn, utan det ska till lite adelstitlar med olika beteckningar och ibland är någon mrs och ibland lady och det hade varit så mycket enklare med ett utseende att hänga upp sig på. 

 

Hur som helst – helt okej men alldeles för lång och detta är fortfarande inte riktigt min genre. Dock har den fått mig att vilja se Downton Abbey någon gång… 

 

 

Det går inte riktigt att recensera en bok som denna. Tyvärr. Men jag kan säga att jag har skrattat så att jag har stått dubbelvikt över köksbänken medan jag lyssnade, vilket annars bara händer till My dad wrote a porno. 

 

Visst hjälper det om du 

 

a) inte har någon aversion mot Göteborg, dess humor, goa gubbar och ordvitsar

b) gillar fotboll, åtminstone lite grann

c) kan ha överseende med att det inte är nobelprismaterial (fast jag hoppas!) du kommer att få i öronen, utan ren och skär humor uppblandat med ganska känslosamma bitar, som på sätt och vis skämtas bort men som ändå är ganska tydligt närvarande – som kärleken till barnen och vännerna. 

 

Jag älskade det här och rekommenderar varmt. Men ha humor för all del. 

 

Jag hittar inga andra recensioner direkt, men jag kan ju passa på och länka till Glenns Twitterkonto som spelar en stor del i boken. Den kan man köpa här eller här, eller lyssna eller läsa på t.ex Storytel eller Nextory.  

 

 

Berättelsen om Summer Karlsson är min första Storytel Original-bok – den finns i tio delar som ljudbok eller e-bok. Jag började lyssna eftersom det känns sympatiskt med korta avsnitt, men insåg att jag inte fixar att lyssna på Julia Dufvenius – i alla fall inte när hon försöker prata bruten svenska. Så jag övergick till e-böckerna och det gick bra det med. 

 

Det är en ganska fin berättelse som verkligen är en salig röra av allt möjligt. Djup sorg, sjukdom, dråpliga situationer, kärlek, vänskap… ja, det mesta. 

 

Summer Karlsson har just blivit föräldralös. Hennes pappa drog när hon var tonåring, och hennes mamma har just gått bort efter att ha curlat Summer så till den milda grad att hon är överviktig på gränsen till konstant sängliggande (dock tycker jag inte att kiloantalet i texten, för att inte tala om omslaget, talar för en kvinna som är så tjock att hon inte kan tvätta sig själv). Hon är dessutom ganska tungt beroende av Stesolid som hennes kriminella läkare skriver ut åt henne. 

 

Summer sätter in två annonser i lokaltidningen. En där hon erbjuder sina tjänster som privatdetektiv, en där hon söker en inneboende assistent. Hon får svar på båda, av två vilt skilda personer, och så är berättelsen igång. 

 

Som sagt, det finns mycket att hämta här och vissa bitar är riktigt bra. Andra känns mest som utfyllnad och ibland blir det liksom lite väl tokigt. Men ja, ganska underhållande och om du orkar med Dufvenius så är ju formatet jättetrevligt just som ljudboksföljetong. 

 

 

En grammatikbok som får dig att gapskratta? Ja, det är sant! Sara Lövestams bok är helt underbar. Jag skrattade högt flera gånger och fick även lära mig att imperfekt, som jag lärde mig i skolan, numera heter preteritum. Plus massor av annat, såklart! Allting har garanterat inte fastnat, men det gör ingenting – då har jag ju en ursäkt att plocka fram denna underbara bok igen och leta upp vad det nu var jag missade. 

 

 

Sara Lövestam måste vara en helt fantastisk lärare – jag är djupt imponerad och inspirerad. Och ni har väl inte missat att nästa bok, Grejen med substantiv och pronomen, kom ut i förra veckan? 🙂 

 

När jag läste att förlaget beskriver Våra kemiska hjärtan som ”en blandning mellan Rainbow Rowell och John Green” blev jag skeptisk och tänkte på Gone Girl-syndromet, där varenda bok med en twist, en opålitlig berättare eller en småtokig kvinna jämförts med just Gone Girl sedan den kom ut. Men – jag läste lite recensioner här och där och kände att jag nog ville ta reda på hur det var själv. 

 

Andra som har skrivit om boken: Romeo and Juliet, Ylvas läsdagbok, enligt O, Prickiga Paula, Beas bokhylla, Besattheten. 

 

Boken finns som e-bok på Nextory – annars finns den att köpa här eller här.