Kategori: 2010-tal

 

Det blir en hetsig jakt på en mördare som uppvisar tvångmässigt beteende och när det visar sig att Nathalies syster Estelle är djupare inblandad än man först trodde blir det hela än mer komplicerat. 

 

Det är ganska spännande, det är det. Men det känns lite slarvigt skrivet, och liksom i första boken irriterar jag mig lite på detaljer. I detta fallet stör jag mig på beskrivningarna av alla kvinnors kroppar och utseenden – de känns så överflödiga och obalanserade och spelar ju noll roll i berättelsen. Däremot tycker jag att motivet och upplägget är ganska bra, frågor som tas upp är viktiga att reflektera över för oss som samhälle. 

 

 

Med dagens teknik och sociala medier tar det inte lång stund att ta reda på vem flickan var och vilket hotell det handlar om. Alexandra och vännerna bestämmer att hon ska gå dit och söka jobb som frukostvärdinna, och innan de vet ordet av är de betydligt närmare sanningen – och gärningsmannen – än de kanske hade önskat. Än vad som kan vara säkert… 

 

Det märks att Wennstam har gjort ordentlig research och det är ett engagerande och spännande fall. Det ställs intressanta frågor om offer och gärningsman, om galningar på internet och om rätt och fel. Sedan kan jag få lite Kalle Blomkvist-vibbar av vissa bitar – varför skulle ett gäng tonåringar komma på så mycket saker som polisen helt och hållet missar? 

 

Men – underhållande och viktigt. Detta är första delen i en tänkt trilogi och jag läser gärna mer om Alex och hennes vänner. 

 

 

Det är dags för en nystart i Evelyn och Eriks relation. De har varit tillsammans i tio år efter att ha träffats på en folkhögskola, de tycker själva att de är det perfekta, jämställda paret – men nu måste det hända något. Och det som ska hända är den gemensamma drömresan till Indien. Luffa runt, åka till Himalaya, vara tillsammans. 

 

Och de reser, och naturligtvis blir ingenting riktigt som de har tänkt. Svartsjuka, ett begynnande missbruk, krossade drömmar, oärliga resekamrater, ett brott, otrohet, maktobalanser och undringar om framtid och förväntningar. Det hinner hända ganska mycket på drygt 200 sidor, det är ett som är säkert. 

 

Och jag gillar det. Jag blir otroligt illa till mods av allt möjligt i berättelsen – kanske främst hettan och smutsen faktiskt. Det där med backpacking har aldrig varit en dröm för mig och jag är inte mer sugen nu! Får vissa liknande vibbar som i The Beach, även om detta är en helt annan berättelse. 

 

Jag blir väldigt intresserad av vad som kan tänkas hända härnäst, och det är ju ett gott betyg! Det var intressant läsning och ja, jag tycker att Aspenström skriver mycket bra. Det är inte tillnärmelsevis lika fantastiskt som To my Love, men så mycket av min förtrollning med den handlar ju om igenkänning och förtjusning av Camden och London. Miljöerna i denna boken gör mig bara stressad. 

 

 

 

 

Det är härligt att åter igen träffa Perez, Fran och de andra – och det är en fröjd att återvända till Shetlandsöarna, än dock bara i sinnet. Jag har skrivit förut om hur jag känner av en sådan klaustrofobi när jag läser böcker som utspelar sig på små orter där alla känner alla – men på en ö, det är ju faktiskt ännu värre. 

 

Det är många hemligheter och släktbråk som rör sig på Whalsey och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats. Mycket skickligt, väl uttänkt och mycket väl komponerat. Dessa miljöerna alltså, jag är såld! Någon gång ska jag åka dit, det är ett som är säkert. 

 

 

Vi befinner oss på en liten ort utanför Kungälv. Joels mamma har just drabbats av en stor stroke, och det är dags för henne att flytta till ett demensboende. Joel, som inte varit tillbaks i hemorten särskilt ofta sedan han flyttade och hamnade i dåligheter i Stockholm, är mycket ambivalent till moderns flytt men förstår att det är den enda raka lösningen. 

 

Det visar sig snart att Joels barndomsvän Nina arbetar på boendet dit Monika ska flytta. De stod varann mycket nära förr, Monika var som en extramamma för Nina och hon drabbas hårt av att se den äldre kvinnans förändring. Men det är inte bara demensen som förändrar henne. Kort efter att Monika flyttar in på boendet börjar underliga saker hända. Märkliga fläckar på väggar och i tak, och människor som verkar veta saker de absolut inte borde… 

 

Det är hela tiden lågmält och kusligt snarare än blodigt och häftigt – det gör det hela ännu mer skrämmande. Och skräcken som onekligen drabbar läsaren – den om att förlora sig själv – blir bara starkare och starkare. 

 

Precis som i Färjan tycker jag att den största behållningen är människorna, socialrealismen och det fina porträttet av vårdpersonal som verkligen bryr sig (och kritiken mot boenden som tänker på vinst och kostnader). Det är så krypande kusligt och miljöerna är så väl beskrivna att jag kan känna lukten av desinfektionsmedel och kokta grönsaker. Otroligt skickligt. Mycket, mycket bra. 

 

 

 

 

Och trots att det var flera veckor sedan jag läste den vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om den, heller. Det är en så oerhört ångestfylld och ledsam roman att det är svårt att försöka sätta ord på den. Den är dock fantastiskt välskriven och tydligt genomarbetad hela vägen igenom. Det är alltid fint. 

 

Det är en surrealistisk och förskräcklig berättelse om en kvinna, ungefär i min ålder, som lever i en liten lägenhet där ett rum blivit grovsoprum, där hon sörjer förlorade vänskaper och tvillingarna som aldrig blev. Hon jobbar som elevassistent på en ”fin” skola, där hon blir misshandlad av eleven hon ska assistera. Ledningen på skolan ger henne gärna instruktioner om hur hon ska moppa golv, men inte om hur hon ska hantera detta våldsamma, elaka barn. Kollegorna är karikatyrer och ångesten är så påtaglig att det kryper i kroppen. 

 

När vi sedan får reda på att kvinnan faktiskt har en dotter där hemma i misären brister det lite – hon kan ju inte ta hand om sig själv, och borde absolut inte ha hand om ett barn. Usch, det är läskigt. 

 

Men – en stor läsupplevelse, på sätt och vis, just för att språk och bearbetning är så fantastiska. Men det är ingen rolig bok att läsa.