Kategori: 2010-tal

 

Åklagare Jana Berzelius är tillbaka! Och det är ett kärt återseende. Det tog mig lite tid att börja läsa böckerna, men jag fastnade ganska snabbt när jag väl var igång (de tidigare böckerna är Märkta för livet, Vita spår och Prio ett) och läste alla tre inom loppet av en månad i maj förra året. 

 

Det startar snabbt – en liten pojke ringer sin pappa och berättar att det är någon i huset. När pappan, Sam, kommer tillbaks till huset ligger pojkens mamma mördad i huset och pojken, Jonathan, är spårlöst försvunnen. Det blir alltså rafflande från första stund och Schepp lyckas upprätthålla spänningen hela vägen igenom. 

 

Även mer lågmälda passager, som somliga av de som utspelar sig på ett fängelse (SÅ BRA) har en laddning i sig som imponerar på mig. Och berättelsen som vi tidigare fått ta del av om Janas privatliv och förflutna är så otroligt fascinerande – jag rekommenderar alltså inte att man läser dessa böckerna fristående för det lär vara ganska oförståeligt att hoppa in mitt i. 

 

Mycket välskrivet, genomarbetat och rejält spännande, alltså! Dock var den inte riktigt lika bra som de tidigare – men det kan ju ha varit min egen sinnesstämning eller vad som helst som spelar in. Jag tänker i alla fall fortfarande på den även såhär ett par veckor senare. 

Tack HarperCrime för recensionsexet! 

 

Jag vet inte riktigt hur jag kom över denna – antagligen kom den upp som förslag på Goodreads eller i någon av apparna när jag hade avslutat något annat. Jag har faktiskt aldrig hört talas om den tidigare, men den var finfin läsning när jag låg hemma med feber och onda luftrör häromveckan. 

 

 

Emma Hamberg har varit en av mina idoler sedan tonåren, när hon ritade Singel i stan i VeckoRevyn och sedermera hade någon rådgivningsspalt. Jag klippte mig till och med med hennes byline-bild som förlaga första gången jag klippte mig kort i femtonårsåldern! Sedan dess har jag med stort nöje tagit del av det mesta hon tagit sig för, kokböcker och radioprogram och inte minst böckerna! Tycker hemskt mycket om Linas Kvällsbok till exempel och blev förtjust i Rosengädda så fort jag fick läst den första. (Det finns tre innan denna: Rosengädda nästa!, Larma, släcka, rädda i Rosengädda och Vårjakt i Rosengädda.)

 

Men det verkar som om detta faktiskt är den sista i serien och det känns så vemodigt – för de är så himla, himla fina. Personporträtten är så varma och innerliga, även de personer som jag kanske inte är överförtjust i egentligen beskrivs på ett så himla bra sätt. Flera av de gamla favoriterna dyker upp (som Bror och Chantelle – det är ju dags att knyta ihop säcken) och det är kära återseenden. 

 

Och när Tessan hittar ett välbekant namn i en restaurangguide får hon även en ny person att tänka på… men vad ska stackars Farbod tro? 

 

Underbar läsning – jag riktigt sörjer att det inte lär bli fler. Men det skulle ju inte ha blivit fler efter den tredje heller, så jag lever på hoppet ett tag till… Jag läser inte så mycket feelgood numera, men dessa är verkligen riktiga pärlor i genren. Tack vare delvis svart humor och vass dialog blir det inte blaskigt och sockersött – inte alls. 

 

Andra som har skrivit om boken: Bims blogg, Nadines bokhylla

 

Boken finns att köpa här eller här! 

 

Jag har läst Kalmars jägarinnor och Sund av Tove Folkesson tidigare – de två första böckerna i trilogin om Eva Zachrisson. Jag älskade Kalmars jägarinnor och tyckte mycket om Sund – så såg förstås fram emot att träffa Eva en sista gång. Ölandssången är väldigt annorlunda gentemot de tidigare. Denna gången beger sig Eva till Öland, dels för att arbeta på sin uppsats om syntax på runstenar, men även för en sorts släktforskning. 

 

Hon sitter vid mormors smuliga köksbord, som vi suttit vid med henne många gånger tidigare. Läser dagböcker, brev, dödsannonser, tittar på teckningar om byns original Kalle, om Hella som stod utanför gemenskapen, om mormor själv och storbonden Ramström. Tar reda på vem hon är genom vilka de andra var. 

 

Det är poetiskt, lyriskt och på sina ställen ganska obegripligt – men jag tycker väldigt mycket om att läsa. När jag känner att jag inte riktigt hänger med är det bara att läsa vidare och njuta av orden, sammanhanget reder sig. Bra – men Kalmars jägarinnor förblir favoriten i serien för mig. 

 

 

Någon gång på gymnasiet plockade jag upp Namedropper av Emma Forrest – som fullständigt tog mig med storm. Den handlar om en ung tjej i norra London på nittiotalet, hon bor med sin coola morbror och har en galen svensk väninna och åker på turné med en kille som spelar elektronisk musik och utövar ett förfärligt självskadebeteende. Full fart, alltså – men det jag älskade mest, och det som fick mig att läsa boken om och om igen, var skildringarna av London. Förstås. 

 

Hur som helst. Detta är Emma Forrests memoarer, från en period när hon mådde fruktansvärt dåligt. Hennes debutroman hade gjort någorlunda succé och själv bor hon i New York och jobbar för en brittisk dagstidning – men hon är svårt bipolär och självdestruktiv. Det är hemskt att läsa om – men samtidigt riktigt fint att läsa om bättring, tillnyktring och små steg mot tillfrisknande. (Och lite spännande att läsa om vissa kändisar. Sån är jag!) 

 

En figur som spelar stor roll i boken är förresten Mallais’ Ophelia, som den unga Emma åker till Tate Gallery för att titta på med jämna mellanrum – jag måste få visa den också! 

 

Om du inte känner till Emma Forrest vet jag inte hur mycket utbyte du kommer att ha av boken. Tyvärr. Jag har ju dels läst boken ovan men även hennes kolumner i olika brittiska tidningar under många år utan att veta något om bakgrunden, så att säga. Men jag tyckte riktigt mycket om den! 

 

Det verkar även som om det har blivit film med Emma Watson 2014, men jag har inte sett den – ska dock försöka leta rätt på den 🙂 

 

Boken finns att köpa i lite olika utgåvor hos Adlibris! 

 

 

Jag läste en kvartett av Lin Hallberg under 2015 (Kompisboken, Bästisboken, Svikarboken och Kärleksboken) som jag gillade – så jag blev sugen på denna då jag såg ganska goda vitsord här och där. 

 

Andra som har skrivit om boken: Biblioteksbubbel

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Detta är ett typiskt exempel på en bok som jag bara plockade upp i farten när jag strövade omkring på YA-avdelningen på biblioteket – vilket händer ganska ofta. Den ligger liksom bra till och har en riktig tur sitter det en liten bokmalstonåring i en märklig fåtölj i hörnet, djupt begraven i någon titel som ser spännande ut även för 35-åriga tanter… 

 

Och jag har läst ett par titlar av Johanna Nilsson tidigare, Gilla Hata Horan som jag tyckte var bra och Summer Karlsson som inte imponerade. Men jag är inte den som är den! 

 

Vår huvudperson heter Jerry. Eller egentligen heter han Jeremia – hans föräldrar är aktivt troende kristna. Själv går inte Jerry i kyrkan längre. Han sminkar sig med tjock kajal för att spegla sina ”svartkänslor”, och är den ende som är accepterad bland alla ungdomarna i stan – såväl tuffa gänget i klassen som invandrargänget från den andra högstadieskolan. De två gängen hatar varann, men han får vara med båda och fungerar som någon sorts modern tonårig Hermes mellan de två lägren. 

 

Men Jerry bryr sig inte så mycket om fejden. Han bryr sig mest om sin lillasyster – och Lilla Darling, som går i hans klass och som egentligen heter Diana. De andra håller inte med – de tycker mest att hon är en slampig bimbo – men det tycker inte Jerry. Han tar kontakt med henne på en anonym chattsida och hon vet inte vem han är… 

 

Det finns en mörkare sida, dock – när gängen faktiskt drabbar samman. Det är en förskräckligt hemsk scen som jag hoppas inte är speciellt realistisk – men vad vet jag? Det finns vissa extremer åt det andra hållet som jag inte heller vet om jag tror är speciellt realistiska. Men det gör ingenting – det är ju litteratur! Denna 35-åriga tanten blir bara lite bestört… 

 

Gillar även hur religiösa personer kan skildras som ”vanliga människor” – jag kan själv ha fördomar mot somliga aktivt troende grupper, men det är fint när de beskrivs som vilken mamma och pappa som helst, med brister och dilemman som alla andra. 

 

En bra ungdomsbok! 

 

Först och främst – jag älskar titeln! Det är lätt att förstå vad författaren menar och det är riktigt bra.

 

Detta var en av sommarböckerna för min ena bokcirkel. Jag ifrågasatte valet att läsa sista boken i en trilogi, men tydligen säger författaren själv att det går bra att falla in i historien från vilken av dem som helst, så att säga, så jag gav mig. (De andra två heter Gilead och Hemma.) 

 

Det känns ju som om Robinson blev känd i Sverige efter att Obama nämnde henne som en favoritförfattare för några år sedan, men det kanske bara är jag som har dålig koll. Hon fick ju faktiskt Pulitzerpriset 2005, men då hade jag nog allmänt dålig koll på annat än det jag läste på universitetet. 

 

Lila är en före detta luffarflicka som som mycket litet barn stals av kvinnan Doll och togs med ut på vägarna. Nu är hon vuxen och har efter några år på ett horhus i St. Louis hamnat i staden Gilead där hon träffar den åldrige pastorn John Ames (vi vet inte riktigt hur gammal, men han kallas hela tiden före ”den gamle mannen” i Lilas sinne kan det nog vara 50 lika väl som 80.) Lila tampas med skammen från barn- och ungdomsåren, och boken innehåller överlag mycket skam och moraliska funderingar. Och religiösa, inte minst! Pastorn är from och gammaldags och tror att han kommer att återförenas med sin första hustru och son i himlen. Lila planterar rosor på deras gravar och är tyst. 

 

Jag tycker att det var en fin läsupplevelse, det är en lågmäld och vackert skildrad berättelse – men jag önskar nog ändå att jag hade läst böckerna i rätt ordning. Men så blir det ibland, det är inte första gången vi börjar i fel ände och sist kom jag knappt igenom boken (Torgny Lindgren, Dorés bibel) – men har fått det förklarat att jag borde ha läst de första innan. Nu har jag ju tappat sugen för dem – men det har jag inte för Robinson! 

 

 

Mötet med Kim Thúy och diskussionen om Vi på Bokmässan förra året var en riktig höjdpunkt, för mig såväl som många andra – men det har inte blivit att jag har läst något mer sedan dess, av oklar anledning. Men nu så! Jag behövde något till Sommarbingot som utspelar sig utanför Europa och USA, så nu fick det bli dags! 

 

Ru (som betyder ”vagga” eller ”vaggvisa” – eller för den delen ”bäck” på franska) är alltså Thúys självbiografiska roman – en sorts flöde av minnen och tankar, från när hon föddes under Têtoffensiven till flykten i båt, livet i flyktingläger i Malaysia och till slut, livet i Kanada. Det finns ingen linjaritet i tiden och det gör det hela ännu bättre – mer poetiskt, på något vis. 

 

Jag tycker att hon är helt fantastisk. Att kunna skriva så fantastiskt vackert, att sammanfoga ord och meningar så mästerligt. Underbart. 

 

 

Andra som skrivit om boken: Bokdivisionen, Mest Lenas godsaker, C R M Nilsson, Med näsan i en bok, Bokblomma, Feministbiblioteket, Lottens bokblogg, enligt O, Hyllan, …och dagarna går

 

Köp boken här eller här!