Kategori: 2000-tal

Det är alltid svårt att recensera en självbiografisk bok, och därför ska jag inte göra det. Jag ska ge er baksidestexten och en länk till författarens hemsida där man kan läsa utdrag ur de fina recensioner som pressen gett den.

 

”Hans liv har gått i baklås och han vet sig ingen råd. Men en dag återfinner han en kartong med kassettband som familjen spelade in när han var liten och nu öppnas en dörr. När han lyssnar till banden återuppstår hans barndom och han tar plats i sitt tidigare liv igen. Här finns den närhet han så förtvivlat saknar. Men här finns också den äregirige och krävande fadern som var familjens självklara centrum, och som han idoliserade så. Nu kommer minnena tillbaka – och allt måste omvärderas. Sigge Eklunds självbiografiska roman är en stark och smärtsam uppgörelse med en far som älskat offentlighetens ljus och som kastat en djup skugga in över sonens liv – länge försöker han slå sig loss innan räddningen kommer från ett oväntat håll.

Det är 1988 och har precis börjat snöa, Sigge Eklunds tredje roman är också en sällsynt levande uppväxtskildring som väcker till liv platser, människor och händelser ur berättarens barndom. Här finns t ex några underbara sidor om atmosfären i familjens bil på väg till fjällen: lätt bensinlukt, kvardröjande os efter grillkorv och pommes frites, föräldrarnas mumlande röster i framsätet och så Bruce Springsteen ur högtalaren.”

Här kan man läsa utdrag ur pressens röster samt hitta länkar till intervjuer, och annars vill jag mest rekommendera att du läser den själv. Det är en väldigt fin berättelse. Jag har hört Sigge prata om den i många poddar på senaste tiden (den är inte ny, men jag har lyssnat ikapp en massa intervjupoddar), och det är också värt att söka upp och lyssna på. 

Mycket, mycket bra. Sigge Eklund har en oerhörd talang för att uttrycka sig. 

 

Jag kan inte riktigt prata om handlingen, ifall det nu är så att jag har inspirerat någon till att börja med serien från början. Men jag kan ju säga att vi får reda på lite mer om vad som hände innan Alis försvinnande, och jag antar att det är så det kommer att fortskrida. 

 

Jag tycker att Shepard lyckas bra med att hålla berättelserna korta och koncisa – det är ju lätt att dra en parallell till Gossip Girl av olika skäl, för det är ungefär samma sorts exekverande. 

 

Rätt kul, rätt spännande, helt okej! 

 

Nog om det. Jag ha varit lite nyfiken på serien ändå – det känns lite Desperate Housewives, som jag ju lärde mig älska när jag väl gav den en chans. Såg de flesta säsongerna på typ ett halvår för några år sedan, jag fastnade verkligen totalt. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i soffan med titelskärmen på TV:n efter att jag somnat ifrån en DVD. Vilket säger ganska mycket om hur besatt jag blev, för jag är inte den som brukar somna i soffan… 

 

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan Pretty little liars! Ett gäng av böckerna finns på Storytel, och när jag såg att en väninna hade tyckt ganska bra om första boken kunde jag inte låta bli att ge den en chans. Känns som ganska lagom lyssning när man pysslar med annat under tiden, och ja, det var det definitivt. Underhållande, spännande och lättintagligt. 

 

Vi följer fyra tjejer, eller fem kan man säga, i Rosewood, Pennsylvania – Arya, Emily, Hanna, Spencer och Alison. Under ett pyjamasparty i sjunde klass där de experimenterar med hypnos försvinner Alison spårlöst efter att ha bråkat med Spencer, den enda i gruppen som vågar sätta sig upp mot den manipulativa Ali. 

 

Berättelsen återupptas sedan tre år senare, när flickorna inte längre har kontakt utöver skolan. Arya har bott på Island med sin familj i två år och de andra har skaffat nya vänner och i somliga fall skaffat helt annorlunda liv än tidigare. Plötsligt börjar de få brev, sms och meddelanden från en utpressare som kallar sig A, och som vet hemligheter som bara Alison visste om. Är hon tillbaks? 

 

Samtidigt händer det en massa andra saker i tjejernas liv – Arya får ihop det med Ezra som visar sig vara hennes nya engelsklärare, Spencer blir förälskad i sin systers brittiska pojkvän Wren, Emily blir vän med den nya tjejen som flyttat in i Alisons gamla hus, Maya, och utvecklar snart känslor för henne utöver vänskap – och Hanna har gått ifrån att vara knubbig till skolans snyggaste tjej och hänger med Mona, den före detta tönten. 

 

Så ja – det händer mycket, det är rafflande, spännande, ganska roligt och överraskande. Något mästerverk är det inte, och jag blir naturligtvis irriterad över att Aryas familj flyttade till Island för att pappan skulle studera skandinavisk kultur, för för hundrade gången tillhör Island inte Skandinavien. Sedan gillar jag inte riktigt den amerikanska uppläsaren – hon låter lite grann som speakerrösten i Gossip Girl, men barnsligare och så går hon upp i slutet på varje mening vilket bara låter urblåst. Men man vänjer sig. Lite väl mycket namedropping för min smak också, kanske. 

Det tog inte många dagar innan jag började lyssna på andra boken, men nu ser jag att det finns sexton stycken… hur ska jag orka med det? Jag har dock för mig att jag, för länge sedan, läste några spoilers – så kanske får man reda på vissa av de mystiska bitarna lite tidigare än så…! 

 

Ja. Jag älskade den. Det är naturligtvis inte chockerande – det är ju David Levithan! – men ändå. Vilka ljuvliga böcker han skriver. 

 

Somliga kritiserar boken (den heter Boy meets boy på engelska och jag läste den på originalspråk men väljer att skriva om den svenska titeln eftersom bloggen är på svenska) för att det inte är särskilt realistiskt att staden som våra ungdomar bor i är så otroligt öppen och härlig vad gäller HBTQ-personer. Jag, och många med mig, väljer att bara njuta av att det får vara så, för en gångs skull. De behöver inte fokusera på att slåss för sina rättigheter hela tiden, de får vara som vanliga människor. 

Jag tycker att det är befriande. 

 

Paul och Noah träffas i en bokhandel. Bara det – ni fattar ju. De upptäcker att de går på samma skola och börjar träffas. Konstigare är det nämligen inte i denna underbara stad. Pauls kompis Tony har det inte lika lätt, dock – han är också gay, men bor i en annan stad som inte alls är lika öppen och vänlig, med föräldrar som verkligen inte är det. Deras bästa tjejkompis heter Joni, och så har de en annan fantastisk kompis – Infinite Darlene, som tidigare hette Daryl och var quarterback. Det är i och för sig Darlene fortfarande, men numera med lösnaglar och glitter på så många ställen som möjligt. 

 

Naturligtvis blir det problem trots omgivningens acceptans – som med Tonys föräldrar, med Jonis nya kille och med Pauls ex, Kyle. Till slut måste Paul komma på ett sätt att bevisa för Noah att det är honom han vill vara med, och jag kan inte säga för mycket om den saken mer än att det är det gulligaste man kan tänka sig. Så fint! Slutet är ett av de bästa jag har läst i ungdomslitteraturen och David Levithan är och förblir min idol. Han är helt oerhörd. 

 

Lite bakgrundsinfo – Eva Franchell är tidigare pressekreterare för Socialdemokraterna, hon var god vän med Anna Lindh och var även den som var med henne på NK vid mordet 2003. 

 

Detta är hennes berättelse om tiden på Rosenbad och i regeringskansliet. Det är en berättelse som utger sig för att vara ”den sanna historian”, men samtidigt innehåller den en hel del som omöjligt kan vara sant – för Franchell kan inte veta det. Detta är lite irriterande tycker jag – varför ens ta med spekulationer om vad Göran Persson och Anitra drack hemma på annandagen 2004, eller vad som sades bakom en stängd dörr? Jag tycker att det är onödigt. 

 

Men det är en intressant berättelse. Det hände mycket under dessa åren som regeringen och riksdagen fick ta itu med – Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, tsunamin – och förstås, mordet på Anna Lindh. Det finns även många berättelser om valstrategier, om hur vissa offrades för andras framgång och om besvikelser och svek inom regeringen. Och om Toblerone och bostadsrätter… 

 

Men vad är sant och inte? Det vet vi inte – och det vet inte Franchell heller. Men som sagt, det var intressant och jag uppskattade verkligen porträttet av Lindh. 

 

 

Detta är alltså första boken om Jimmy Perez på Shetlandsöarna. En av de mest lockande sakerna var ju naturligtvis att få reda på hur någon som heter Perez har hamnat på Shetlandsöarna – men det var lätt förklarat. Spanska armadan, ni vet. 

 

Nå. 

 

En kall januarimorgon är singelmamman Fran på väg hem efter att ha lämnat sin dotter Cassie i skolan. Det är kallt, kargt och ödsligt. Plötsligt får hon syn på ett underligt bylte i snön – och känner genast igen grannflickan Catherine Ross, som blivit strypt med sin egen röda halsduk. 

 

Nyheterna sprids hastigt i Lerwick, där alla känner alla. Jimmy Perez och Shetlandspolisen får förstärkning från Skottland, och snart tror alla att de vet vad som har hänt. Nog måste det vara byfånen Magnus Tait som varit framme? För ett antal år sedan försvann en ung flicka vid namn Catriona, och ”alla” visste att det var Magnus som var inblandad. Men man har aldrig hittat hennes kropp… 

 

Perez struntar i ryktena och bestämmer sig för att gå till botten med det hela. Men medan han gör det blir ryktena bara mer illvilliga, och snart vet ingen vad de ska tro. Allra minst de som tror sig veta mest… 

 

Ja, det är långsamt och lågmält, vilket inte nödvändigtvis är min grej – men jag tyckte mycket om boken, trots att jag kanske tycker att den var lite onödigt lång. Jag vill veta mer om vad som pågår däruppe! Tyvärr råkade jag läsa baksidan av en av de senare böckerna och det var lite tråkigt för då fick jag reda på något jag hellre hade velat få reda på på annat vis, men så får det vara. 

 

Spännande är det i alla fall, på ett ganska mysigt sätt – även om sanningen bakom vad som hänt förstås är allt annat än mysig. Brrrr! 

 

(Originalet heter Raven black och jag undrar verkligen varför översättaren inte valde att kalla boken Korpsvart istället – men det lär jag väl aldrig få veta…!)

Jag har den här boken i hyllan. Det är bara det att den är sisådär 750 sidor lång, inbunden och dan, så jag har verkligen inte orkat ta mig för att läsa den. Av blandade skäl. Den väger ju som en tegelsten… nä, men ni fattar. 

 

Döm således om min förvåning när jag hittade den på Storytel och den bara är knappt sju timmar lång! Ja, naturligtvis är det en ”abridged version”. Men eftersom jag inte vet vad som blivit bortklippt (över två tredjedelar av boken förstår jag nu, när jag tittar på den ”riktiga” versionen och den är nästan ett DYGN lång!) så kan jag inte säga att jag noterade att något kändes hattigt eller kapat. Inte alls! Jag tyckte att den var alldeles lagom. 

 

Och kan förstås inte förstå hur man kan ha dragit ut denna på 24 timmars lyssning. Men jag tänker inte ta reda på det heller… om det inte råkar vara så att jag hittar någon förklaring på saken. 

 

Anyway! 

 

Vi följer fyra kvinnor, som alla har haft något samröre med den karismatiske, jämförs-med-JFK, Paddy de Courcy. Lola, som trodde att hon var hans flickvän tills hon får läsa i tidningarna att han ska gifta sig – med Alicia, som är tjej nummer två. Grace är journalisten som vill skriva om de Courcy – hon försöker få info från Lola som inte vill ge sig. Hon kände Paddy för längesen och har inte glömt vad han gjorde mot hennes tvillingsyster Marnie, som fortfarande jagas av minnena av sin första kärlek – Paddy de Courcy. Hon flyr in i alkoholism och elände och allt rasar omkring henne. Kvinna nummer fyra är Alicia, kvinnan som Paddy nu ska gifta sig med. Hon påstår att hon skulle göra allt för att upprätthålla löftet man ger varann inför Gud och denna församling – men vet hon verkligen vem det är hon ska gifta sig med? 

 

Lola flyr Dublin till en väninnas morbrors stuga (Uncle Tom’s Cabin, såklart!) på landet, där hon blir polare med såväl a-laget som ett gäng transsexuella killar som hittar en fristad hemma hos henne, vare sig hon vill eller ej. Det är väl den historian som kanske berättas mest i sin helhet i denna avkortade version, för den är ganska väl utmålad – och rolig. Det känns väl som om fokus i denna utgåva alltså läggs på det roliga. 

 

För det andra som händer är allt annat än roligt. Det är förskräckliga saker som har hänt i det förflutna, och Paddy de Courcy är en riktig jävel för att säga det rakt ut. Som vanligt tycker jag att Keyes balanserar det riktiga svarta och överjävliga med humor och självdistans på ett bra sätt. Man får inte glömma att hon själv varit i det mörkaste av mörker, medelst missbruk och självdestruktivitet i relativt unga år. Hon vet vad hon pratar om och jag hoppas att det går in. 

 

Jag tyckte mycket om lyssningen. Recensionerna är väldigt varierade, det finns folk på min Goodreads-lista som jag aldrig trodde skulle läsa Keyes som har gett den en femma, och det finns andra som tycker att den är helt förskräcklig och att berättelserna om Lola på landet är överflödiga och alldeles för sockersöta. Det tycker nu inte jag – jag gillar alltihop. Frågan är förstås om jag hade sagt detsamma om jag hade läst eller lyssnat på den i sin helhet. 

 

Extra roligt är att inläsaren, Niamh Daly, har en ljuvlig irländsk accent som hon kan få att låta precis rätt i rätt sammanhang. Jag har hört många irländska a-lagare som låter precis som Moss och Boss och de andra och det blir ju väldigt mysigt när man lyssnar. Bonus för att Uncle Tom’s Cabin ligger i ”staden” som Tara, Fintan och Katherine kommer från i Last chance saloon – Knockavoy! Det verkar som om den är påhittad och då är det extra kul. 

 

”Det man fruktat mest har hänt. Fågelinfluensan har drabbat Gotland. Berit Hoas, kokerska på ett fotbollsläger för 50 barn, insjuknar hastigt och förs till sjukhus. Smittskyddsläkaren beslutar att barnen på lägret och deras tränare ska hållas i karantän, och det blir polisens uppdrag att se till att ingen bryter mot avspärrningen. När föräldrarna får veta att det inte finns någon effektiv medicin står man inför en paniksituation.

Är det rätt att offra några få människors liv för att rädda den stora massan?

Sjuksköterskan Sandra Hägg gör under ett arbetspass en förfärande upptäckt. Tillsammans med frilansjournalisten Tobias Westberg söker hon bevis. En malande ovisshet och ett sökande efter sanningen som kostar henne livet.

Kriminalinspektör Maria Wern söker en man som säljer läkemedel mot influensa på nätet. Under falsk identitet tar han kontakt med sina kunder – allt tyder på att han planerat att träffa Sandra.

 

Detta kan vara min favorit-Wern hittills! Och jag har nu läst allihop, utom Dans på glödande kol som jag håller på med i skrivandes stund. (Det känns lite jobbigt ;)) Så himla intressant att blanda in en epidemi, utan att det för den sakens skull blir fantastik och dystopi – jag gillade verkligen detta greppet. 

 

Så ja – kanonbra. Läs läs läs. 

 

Det är en berättelse om två urstarka kvinnor. Sally Bauer, som blev den första skandinaven som simmade över Engelska Kanalen, och så vår samtida Ellen som försöker att göra om bedriften 50 år senare.

 

Vi läser Sallys fiktiva dagboksanteckningar, och Ellens dotters berättelse. Och det är gripande och fascinerande, hela vägen igenom. Detta blir på sätt och vis den tredje ”litterära fantasin” jag läser på kort tid, efter Den bästa dagen är en dag av törst och Drömmen om Ester och jag börjar gilla formatet mer och mer. 

 

Och språket! Stridsbergs språk är helt ljuvligt att läsa. Så medvetet, så väl avvägt, så underbart vackert. 

 

Drömmar, frihet, kärlek, att överge någon kär för att uppnå sitt mål. Fantastiskt bra. Jag ska läsa mer Stridsberg mycket snart.