Kategori: 2000-tal

2016: 318 – Loggböckerna 2005-2013 av Bodil Malmsten

 
Som jag har skrivit om tidigare tog det tid för mig att ta mig igenom denna underbara, tjocka volym i danskt band. Den är nämligen kring 600 sidor lång, och på något vis skräckinjagande därför. Men när jag beslutade mig för att läsa ”en i taget” – den består ju av alla fem loggböcker – blev det något helt annat, och nu är jag alltså klar. 
 
Jag har läst dem direkt och jag har lyssnat lite i perioder – de sista två finns nämligen inlästa – och de gör sig precis lika bra på båda vis. (Det är dock inte Malmsten själv som har läst in dem.)
 
Detta är ju lite som en sammanställd blogg – på många vis är det en sammanställd blogg har jag förstått – och det är väldigt svårt att recensera därför. Men kommentera kan man, och det ska jag försöka göra. 
 
Jag älskar detta. Varenda ord! Bodil Malmsten var en oerhörd skribent, helt fantastisk på att formulera sig, rolig, vass och skarp – för att i nästa korta text berätta om något oerhört sorgligt. Vi får politiska kommentarer, främst om Sarkozy, vi får höra om hennes älskade ”amerikanska deckarserier med mördare med psykopatiska drag”, om Finistère, om staden efter Finistère där hon vantrivs, om andrahandstvåan i Stockholm. 
 
Om mobilföretaget Orange, om mullvadar, om Kvinnan som inte bor, om Arbetsförmedlingens bedrövliga sätt att behandla de som redan har det jävligt, om att inte våga fråga efter fiberhuskmix på Coop, om det omöjliga i att få fram ett paket från Frankrike till Sverige, om Bob Dylan, om sorg och att vilja supa sig full trots att man inte tål alkohol, och när man sedan köper en halvflaska vitt och den går mitt itu på vägen och man inte kan hitta en papperskorg utan får bära hem flaskans båda beståndsdelar i sin kasse. 
 
Om att titta på tv i vårdcentralens väntrum för att man inte har någon egen tv och det därför känns som om man får något gratis om man tittar, om systersonen Stuffe i Fattaru, om Mumma i Jämtlands inland och om att förlora sitt modersmål, förlåt mormorsmål. Huvvaligen! 
 
Helt underbart. Outstanding! Läs, snälla, och sedan kan du läsa en gång till för det är så fantastiskt. Tack Modernista för recensionsexemplaret, och för tålamodet! 
 
Loggböckerna i ordning: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Kom och hälsa på mig om tusen år, De från norr kommande leoparderna, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. 

2016: 315 – Toner i natten av Jojo Moyes

                                   
 
Toner i natten, eller Night music, kom ut i Storbritannien redan 2008 – men efter succén med de övriga böckerna, Livet efter dig är förstås den mest kända, gör Printz Publishing förstås helt rätt i att ge ut de tidigare också! Tack Printz för recensionsexemplaret! 
 
Huvudpersonen här heter Isabel. Hon har just förlorat sin make Laurent i en bilolycka och lever ensam med sina barn – dottern Kitty från ett tidigare äktenskap, och sonen Thierry som har försvunnit in i tystnad efter faderns död. Isabel var tidigare firad violinist i en symfoniorkester och hon älskar musik och sitt instrument. 
 
I en annan del av Storbritannien ligger Spanska Huset. Matt och Laura, som bor grannar, hoppas på att ärva huset efter surgubben som bor där nu. Laura passar upp på honom och gör allt för att få ärva – men det blir Isabel som ärver sin gamle släkting. Och det blir i grevens tid, för det visar sig att Laurent lämnat efter sig en massa skulder, och Isabel och barnen måste flytta från London. Till Spanska Huset. 
 
Det blir en stor omställning för dem, och Isabel inser att hon måste göra vissa förändringar i livet. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna. Jag blir fullständigt vansinnig på Isabels fullständiga avsaknad av sunt förnuft – hon är så naiv att man kan gråta åt det. Vissa karaktärer är helt otroliga klichéer – som gayparet som driver närbutiken – det känns inte särskilt fräscht. Och boken är alldeles för lång – man hade kunnat hyvla bort en ganska försvarlig bit utan att den skulle bli tunn… 
 
Men det finns förstås bra bitar också. Det finns en hel del tänkvärdheter, det finns en viss humor som jag gillar hos Moyes, texten är välskriven och genomtänkt och jag tror att Moyes fans kommer att gilla denna skarpt. Jag är inte såld, men det var inte bortslösad lästid heller. 
 
Bonuspoäng för namngivning av en karaktär… äsch, jag kan säga det. Byron Firth! Vad ger du mig för den? 😀 

2016: 305 – Nigella Express av Nigella Lawson

 

 
Jag har alltid räknat med kokböcker när jag skriver listor på lästa böcker – de är förknippade med massor av läslust och njutning för mig. Särskilt Nigellas böcker, för hon formulerar sig så fantastiskt härligt – kärleken till maten och hantverket är så tydlig, och faktiskt opretentiös. Hon kallar sig inte för kock – hon är ”a cook, not a chef” och det tycker jag är sympatiskt. 
 
Här handlar det om snabbmat – som i mat som går snabbt att laga, eller där förberedelserna är snabba och maten sedan sköter sig själv i ugnen eller vad det kan vara. Det är ingen färdigmat som sådan, men visst finns det tips på sådant man kan köpa för att underlätta livet. Nu är ju boken brittisk, förstås, och utbudet i Sverige är inte alls lika stort vad gäller saker som färdigtärnad butternut squash, till exempel. Men man får ju läsa och se vad man kan åstadkomma. 
 
Det finns ett ”mexikanskt” kapitel som är väldigt trevligt, ett italienskt naturligtvis och till och med ett par recept som är ganska svenska – ”Gravadlax sashimi” och en sorts inkokt lax med dill 🙂 
 
Jag gillar alla hennes böcker skarpt, men denna är absolut min favorit vid sidan av How to eat. Texterna är underbara, som sagt, och bilderna i denna är helt fantastiskt fina. Jag menar: 
 
 
En variant på Eton Mess – som i sig är en variant av marängsviss, skulle jag säga – här med granatäppejuice. Granatäppeljuice! Jordgubbar! Glass! Grädde! Nigellissima! 

2016: 292 – Den enes död av Peter James

   

 
Ja – jag har sagt det förut och jag säger det igen – bekantskapen med Roy Grace och Peter James är verkligen en av de bästa i år. Problemet är att de är helt omöjliga att sluta läsa. Jag plockade upp sjätte boken nästan direkt efter att jag läst ut denna, det går bara inte att sluta. 
 
Just Den enes död handlar om något väldigt skrämmande, viktigt och hemskt – människohandel och då främst organsmuggling och försäljning. Förskräckliga grejer. En tonårspojkes kropp hittas av ett mudderfartyg i Engelska kanalen, och det visar sig att liket saknar alla vitala organ. Strax efter hittas två till, och samma sak gäller – deras organ är borta. Man funderar på om det kan vara organdonatorer som begravts till havs, men det är snart tydligt att det inte är det det handlar om och Roy Grace och hans team kopplas in. 
 
Parallellt följer vi Lynn Beckett, skuldindrivare, vars tonårsdotter Caitlin är döende i leversvikt. Det visar sig vara mycket svårt att hitta en donator då Caitlin har en mycket ovanlig blodgrupp, men när Lynn hittar en organmäklare på nätet med hjälp av Caitlins pojkvän väcks en tanke. Det är bara det att den tyska kvinnan som lovar att hjälpa till ska ha 300 000 euro för det hela. 
 
Roy forskar vidare och spåren leder mot Rumänien, och gatubarnen där som lever i misär och missbruk men hoppas på ett bättre liv. Kanske kan de få ett nytt liv i Storbritannien? De har hört att de kan få både jobb och bostad där, nu när Rumänien har gått med i EU… 
 
Och det är så spännande och så läskigt. Jag har verkligen burit med mig denna boken efter läsningen – det gör man ju inte alltid med deckare. Det är tydligt att Peter James har gjort sin research, så att säga – det finns massor av information i slutet av boken om den svarta marknaden för organhandel som faktiskt finns här i Europa. 
 
Vi får dessutom en liten godbit i den pågående gåtan om Sandy och hennes förehavanden. Olika omständigheter gör nämligen att Roy inleder processen med att få henne dödförklarad nu när nio år har passerat. 
 
Läs! Men börja från början med Dead Simple, eller Levande begravd som den heter på svenska. Alla böckerna utom den allra senaste finns på Storytel som både e-böcker och ljudböcker! 

2016: 286 – Mitt första liv av Bodil Malmsten

 
I våras, när jag hade lyssnat på Priset på vatten i Finistère, skrev jag: 

”Ibland krävs det, tyvärr, att någon ska dö för att man ska lägga märke till dem ordentligt.”

 
Jag var alltså väldigt sen med att upptäcka Bodil Malmsten – men hon har väldigt snabbt blivit en av mina absoluta favoriter. Därför blev jag förstås väldigt glad åt att få denna bok samt hennes samlade loggböcker som recensionsexemplar av Modernista! 
 
Detta är en samling kortare texter om Malmstens barndom, kan man säga. Hon delar in sitt liv i olika etapper och detta är den första – om uppväxten i Jämtland, om momma och moffa, om London och Vällingby. Hon skriver själv att hon avskyr nostalgi – några tycker kanske att denna bok går rakt emot detta påstående, men jag vet inte. Jag tycker nämligen att nostalgi och sentimentalitet kan gå hand i hand, och sentimentalt tycker jag faktiskt inte att detta är, trots att det är känslosamt. 
 
Känslosamt och vackert. Åh, så vackert. Jag förstår inte hur man kan vara så begåvad, och hur man kan få till bildspråket på ett sådant underbart sätt. Det finns ordentliga svarta bitar, men den där sarkastiska humorn är hela tiden med, och jag skrattade högt flera gånger under bokens gång. 
 
Detta var för övrigt sträckläsning på riktigt. Jag satt i soffhörnet och reste mig max tre gånger under kanske lika många timmar, och mot slutet av boken var det egentligen alldeles för mörkt för att läsa men jag ville inte flytta på mig utan lutade mig istället mot köksdörren för att få lite ljus på de sista sidorna. Och det är väl så det ska vara med en riktigt bra bok? 
 
Längar nu efter att sätta tänderna i tegelstenen med loggböckerna. Åh, som jag längtar! Recensionsdag är redan på fredag – tyärr hinner inte ens jag 544 sidor på två dagar, särskilt inte när jag ska på konferens. Men på lördag eftermiddag, efter författarfrukost och lunch med väninna – då ska jag och loggböckerna sätta oss i ett annat soffhörn med en hel kanna Earl Grey och kanske en biskvi. Då var det bestämt! 

2016: 280 – Generation Loss av Elizabeth Hand

            

   

 
I år har alla pratat om Generation Loss av Elizabeth Hand – dels, antar jag, för att den nu kommer ut i ny svensk översättning av Linda Skugge. Men om alla pratade om den tidigare i år så pratade alla om den efter Crimetime Gotland. Därför var det naturligtvis dags att jag också läste den. 
 
De allra flesta älskar ju den, men jag kunde naturligtvis inte garantera att jag också skulle göra det för den sakens skull – även om det förstås finns bloggare och recensenter som jag allt som oftast är enig med. 
 
Nu älskade jag den också, så då vet vi det. 
 
Huvudpersonen – Cass Neary – hade sin storhetstid under punkens guldålder i New York, då hon gjorde sig känd som kontroversiell fotograf och gav ut en fotobok med bilder på döda flickor. Efter det har hon levt i kulisserna, jobbat på lagret på Strand Bookstore och knarkat och supit så mycket hon har kunnat. 
 
En gammal vän kontaktar henne och föreslår att hon ska resa till en av Maines avkrokar för att intervjua en legendarisk kvinnlig fotograf, som lever ett avskilt liv på den karga platsen. Trots att det inte riktigt är Cass gebit ger hon med sig och åker dit – helt oförberedd på vintern i norr i tunna kläder, med kemikalier i systemet och stor skepsis i bagaget. Väl där upptäcker hon en hel hög obekväma saker, tonåringar försvinner och obekvämast av allt – ingen verkar ha hört ett ord om att hon ska komma.
 
Det är lite ojämnt – men inte på ett negativt sätt. Det är snarare ett så himla bra hotchpotch av stilistisk briljans, deckare, en känsla av skräck och övernaturlighet, en fantastisk antiheroine och oerhörda naturskildringar. Så otroligt bra! Det blir mer Elizabeth Hand hos mig och nu förstår jag äntligen ”what all the fuss is about”. 
 
Titeln, undrar du? (Eller det kanske du inte undrar eftersom du säkert också läst om denna precis överallt på sistone.) Det är en fotografisk term som beskriver förlusten av kvalité när man reproducerar foton i olika format och på olika tryck, något sådant. Jag trodde att det syftade på ”förlusten av en generation” och kanske är det meningen att det ska vara en mångbottnad titel – isåfall är det också skickligt uttänkt. 

2016: 275 – Smultron och svek av Eva Swedenmark och Annika Wennström

Smultron och svek är första boken av hittills fyra om familjen kring La Stella – jag hade aldrig hört talas om dem förrän alldeles nyligen vilket verkar ha med att göra att de just kommit ut som ljudböcker nu i juni. Smultron och svek kom nämligen ut redan 2005, och den senaste i serien kom 2010. 
 
Och det är förståeligt att de fått en skjuts i och med ljudbok och dess plats i streamingapparna, för det är verkligen trevlig lyssning. Sådana här romaner passar verkligt bra som just ljudböcker, då man inte behöver hänga med i varenda kast och det är ingen katastrof om man är okoncentrerad i några minuter. För mig är det en förutsättning för att kunna lyssna eftersom jag aldrig bara sitter still och lyssnar, jag gör tusen andra saker samtidigt och ibland kräver ju någon av alla dessa saker lite mer koncentration. 
 
Anyway. Vi är i Östersund – trevligt med en bok som utspelar sig någon annanstans än i storstäderna, tycker jag. Jag har aldrig varit i den delen av landet heller, så det är extra mysigt. 
 
Liselotte jobbar på resebyrå tillsammans med bästa väninnan Susanne. Med jobbet, barnen Sandra och Elias, hushållet och sina föräldrar har hon fullt upp och kämpar för att balansera livet. Maken Mario driver Östersunds populäraste restaurang, La Stella, och jobbar praktiskt taget jämt. Vid sidan av detta finns systern Linda som kommer med jordens överraskning… och inte minst den där tuggande känslan om att allt inte blev som det skulle. 
 
Det visar sig ganska snart att det blev det inte – Mario visar sig ha en hemlighet som ställer allting på huvudet och det blir dags för Liselotte att ta saken i egna händer. Men… kan hon verkligen göra det? 
 
Ja – trevligt är ordet. Lite småroligt på sina ställen och med en varm känsla som feelgood, för det antar jag att detta är, ska vara. Jag vet inte om jag har fastnat nog för att fortsätta med serien, men det är inte omöjligt då jag är lite nyfiken på vad som kommer att ske härnäst, men det känns inte jätteangeläget just nu. Men en regnig höstsöndag framöver, tja, varför inte! 

2016: 260 – Mazettis nya blandning av Katarina Mazetti

 
Jag gillar verkligen Katarina Mazetti, så plockade förstås upp denna när den stod och väntade på mig på loppisen. Läste ut den på ett par timmar – det är en samling kåserier, krönikor och skrönor och ja, det är härlig läsning! Vissa bitar är roligare än andra, men bonusen med en sådan här bok är ju att man kan skumma och hoppa lite som man tycker. 
 
Jag lämpade över den till mamma när jag var klar och hon meddelade att hon hade skrattat högt åt någon bit. Ett gott betyg, således! 
 

2016: 253 – Räkenskapens dag (Morses sista fall) av Colin Dexter

 
Jag har bara läst en av böckerna om Kommissarie Morse tidigare, och så råkade jag nu hamna i den allra sista. Men det är inte första gången som jag läser deckarserier i fel ordning. Och i ärlighetens namn så vet man ju redan vad som kommer att ske med den gode Endeavour Morse. 
 
I denna sköter han sin hälsa alldeles ypperligt illa. Kära nån. Hittar på blodsockermätningar och dricker om möjligt ännu mer Glenfiddich än möjligt. Och det är väl det som till slut blir… slutet. 
 
Men, ett fall också. Nya tips kommer in i ett gammalt fall och motvilligt går Morse med trogne Lewis med på att försöka nysta vidare i det. Det är ingen speciellt intressant historia, jag kommer nätt och jämnt ihåg vem som var mördaren, men det är inte det som är det viktiga i denna boken – det är ju liksom ett avsked. 
 
Jag har då inte följt serien, som sagt – det blev väl tretton böcker på tjugofem år om jag räknar rätt – men jag kan tänka mig att detta, för en Morse lover, är ett ganska fint om än oändligt sorgligt och vemodigt slut på serien. Riktigt fint. 
 
Och jag ska läsa övriga böcker i serien när jag kommer över dem, för jag tycker att Morse är ohejdligt kul. Det är väl på gott och ont som jag kan känna igen mig lite i honom också 😉 
 

2016: 251 – Stella och Sebastian av Jenny Leeb

 

Denna har stått i hyllan i Hunnebo i ett bra tag, och jag har liksom sparat på den för jag har verkligen trott att jag skulle tycka att den var något alldeles lysande i chicklit-genren. 

Det är så tråkigt när man blir besviken… 

Stella och Sebastian har varit tillsammans i en massa år men är nu separerade. (Jag förstod personligen aldrig varför de separerade, inte egentligen.) De har en hund tillsammans. De träffas och pratar i telefon hela tiden. De dejtar på varsitt håll. Ni fattar. 

Det de dessutom gör precis hela tiden, särskilt Stella, är dricker sprit! Jag var verkligen 95% säker på att boken skulle sluta med att hon blev inlagd på behandling och att det sedan blev frid och fröjd, typ så, för det är verkligen totalt kaos på den fronten. 

Nåväl. Det är förutsägbart, tråkigt och inte särskilt fyndigt. Hade det inte varit för att jag var mitt i en sömnlös natt och batterierna i plattan hade dött hade jag aldrig läst klart den. Vilken smörja. Next!