Kategori: 1990-tal

 

Marie Hermanson är en av mina favoritförfattare och jag trodde att jag hade koll på allt hon skrivit – inte att jag hade läst allt, för det vet jag att jag inte har, men jag kände inte alls till denna, Tvillingsystrarna, som kom 1993. Jag lyckades få tag på den på biblioteket, turligt nog! 

 

Och det jag kan säga först och främst – hade någon satt boken i händerna på mig utan att berätta vem som skrivit den hade jag varit 100% säker på att det var en annan av mina lokala favoritförfattare, nämligen Viveca Lärn. Den är så Lärnsk! De fristående böckerna, såsom Den blå vänthallen och Kvinnan som var en fyr känns som ganska nära släktingar till denna. Inte alls i handling eller så, men i stil och språk och de ovanliga, finurliga karaktärerna. Och mitt Göteborg! Jag tjatar om det så ofta jag får chansen, jag vet – men jag älskar verkligen böcker med lokalanknytning som stämmer. Såsom Viveca Lärn, Åke Edwardson – och Marie Hermanson. 

 

Här träffar vi Robert, som känner sig allmänt vilsen i tillvaron. Han har blivit sjukskriven av misstag – han trodde att han skulle besöka en gammal bekant vid namn Ulla-Karin men hamnade istället på en psykiaters privatmottagning i Vasastan – och när han får syn på den vackra Elisabeth på en tandläkarmottagning följer han efter henne, i kinesiska sidentofflor, till utkanten av stan. Han svimmar i hennes trädgård och blir omhändertagen av hennes excentriska familj. Visst låter det Lärnskt? 

För mig var det kanske lite rörigt och inte helt begripligt på alla ställen – men mycket underhållande och förstås otroligt välskrivet. Boken verkar inte vara så lätt att få tag på, men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek 🙂 

 

Jag har läst denna massor av gånger – och när jag var lite krasslig för några veckor sedan kunde jag helt enkelt inte låta bli att plocka upp den igen. Ni vet, när man ligger och är lite eländig vill man inte nödvändigtvis ha något som kräver oerhörd mycket tankeverksamhet, eller långa kapitel, eller… ja. En dagbok om 90-talet som man redan läst flera gånger är ganska lämplig. 

 

Jag hade lite olika uppslag till rutan ”En biografi eller roman om en kvinna som gjort avtryck i historien” men när jag fick tips om Simone och jag: tankar kring Simone de Beauvoir av Åsa Moberg kändes valet självklart. Jag passade på att läsa Marcelle först, för att ha lite de Beauvoir i huvudet på en gång.  

 

 

Boken verkar bara finnas att få tag i som e-bok just nu, finns i appar nära dig eller hos Adlibris och Bokus. Jag hittar inga direkta recensioner heller, men kika gärna in på bokens sida på Goodreads där det åtminstone finns betyg! 

Vilken ljuvlig kortroman! Eller novelette, som är ett av mina favoritord efter Belle & Sebastian-låten I love my car där en fras lyder ”I love my dog, I love my pussy cat, I love the rat that lives under the floor and makes its bed from novelettes”. 

 

Det verkar inte gå att köpa boken på svenska på nätet för tillfället, men den finns alltså på biblioteket! Hittar inte heller mycket till recensioner att länka till på grund av detta, men här är bokens Goodreads-sida!

Detta är Karolina Ramqvists första bok – det är en essäsamling, och den kom ut 1997. Det handlar om musik, musik, musik – i ett antal olika kontexter, på ett antal olika platser. Vad de alla har gemensamt är att det känns som om du är med. Jag var inte i närheten av att vara med på den tiden, jag var 15 år och välartad och lyssnade på britpop och Beatles hemma i flickrummet. Men precis som med Alltings början så känns det så bisarrt… bekant. 

 

Ännu en gång får Sommarbingot mig att plocka upp något jag annars kanske hade missat! Jag behövde nämligen något relaterat till musik – naturligtvis hade jag kunnat använda Annika Norlins Texter men det kändes inte riktigt rätt heller. Inte heller var jag sugen på någon svettig biografi – så jag vände mig till trogna Goodreads och någon lista om böcker som handlar om musik och bestämde mig för denna. Och det är jag glad för! För åh, vad mycket fantastisk musik som tas upp. 

 

Vår huvudperson heter Maria, hon bor någonstans ute på landet i South Carolina med sin pappa och ska nu äntligen få chans att åka och hälsa på sin mamma – hon som stack för att bli konstnär – i New York City. Det är nittiotal, det är grunge, det är Patti Smith och gallerier och skolkande och frihet! Och så mycket musik, som sagt. Men det är mörkt, också. Mamman har hemligheter och lögner i bagaget, hennes kille är inget särskilt bra sällskap för Maria – men som tur är finns det andra vuxna som kan hjälpa till att fånga upp där det behövs. 

 

Storyn växlade lite med att vara något för tunn och något för tjock – det är inget mästerverk. Jag tar dock med mig musiken, skildringarna av New York (för det är en kärleksförklaring till staden också, om du frågar mig och det gör du) och ett fint porträtt av en ganska vilsen ung tjej som är ”fri” för första gången. 

 

 

 

Viveca Lärn är ju en gammal favorit för mig. Jag har älskat henne sedan Mimmi-böckerna på åttiotalet, genom böckerna om Eddie tills jag blev för gammal och sedan över till Saltön och böckerna om göteborgarna som så småningom vävdes samman med Saltön. Men det var först för några år som jag kom mig för att läsa Kvinnan som var en fyr och jag hade fortfarande Den blå vänthallen och Så länge solrosorna blommar kvar. Tills nu, då. Den blå vänthallen är alltså en given kandidat till rutan för Hyllvärmare i Sommarbingot. 

 

Den blå vänthallen tar sin början under en dag som ingen som bodde i Göteborg 17 november 1995 har glömt – den stora snöstormen, när hela stan stod still i ett dygn. Bibliotekarien Markus har typiskt nog tagit ledigt från jobbet just denna dag, när alla ändå blev lediga. Efter en tråkig dag hemma ger han sig ut på promenad och hamnar på den lilla krogen Den blå vänthallen vid Brunnsparken. Det är inget  blått eller särskilt vänthalligt med den, men hur det än är sätter han sig där för att ta en öl och träffar Samantha Svensson, som är helt olik alla han träffat förut. (Och ja – det ÄR samma Samantha Svensson – och hennes mamma Judit i Lysekil – som dyker upp i böckerna om göteborgarna i området Öster om Heden senare.) 

 

Egentligen vill ju Markus helst endast leva ut sina känslor i sina gamla klassiska romaner, men när snöstormen väl bedarrat känner han inte längre igen sig. 

 

Jag tycker att detta är en typiskt Lärnsk bok, mycket charmig, mycket Göteborg, mycket humor men då och då av den sorten en lätt sätter i halsen. Gillar alltså skarpt och rekommenderar! 

 

 

   

 

Detta är utan tvekan en av de ”vuxenböcker” jag läst flest gånger – jag köpte den någon gång i slutet på 90-talet och blev verkligen helt tagen. Nu blev jag sugen på att läsa om den och se om jag tyckte att den var lika bra nu. 

 

Och ja. Det är fortfarande en helt lysande kärlekshistoria. Det som drabbade mig så i tonåren var kanske inte främst kärlekshistorian, utan alla kommentarer om klass och politik som jag väl inte hade förstått innan dess. Jag var nog inte medveten om klasskillnader eller liknande alls, jag är uppvuxen i en förort till Göteborg där ”alla” förmodligen var någonstans i arbetar- eller medelklassfacket. Visst fanns det undantag, men det var nog ingenting jag förstod ändå. Det är fortfarande intressant att läsa om detta, särskilt de dramatiska skillnaderna mellan adeln och arbetarklassen. Det är en helt annan värld för mig, det här med jakter och våningar och spontana lyxresor… gamla pengar och ärvda seder och traditioner. Verkar mycket tröttsamt! 

 

Introduktionen är ljuvlig: ”Kärleken kom till mig på västra Söder, bland fula hyreshus och asfalterade lekplatser, blankvåta parkeringar och klätterställningar i impregnerat trä. Häruppe under en järngrå novemberhimmel mötte jag den på allvar, och ljuset tändes inom mig. Adventsstjärnor lyste i fönstren runt den ödsliga gårdsplanen, och jag visste att fast jag hade förlorat mig själv totalt så hade jag också för allra första gången i mitt liv kommit hem.” 

 

Jag kan tycka nu att den är lite för lång. Alla sidohistorier är kanske inte helt nödvändiga, somliga är inte sådär jätteintressanta varken som berättelser eller för att föra den faktiskt historien framåt. Men – eftersom jag säkert har läst denna tjugofem gånger förut gick det ju rätt bra att hoppa över bitar. Det är dessutom kul att läsa karikatyrerna av t.ex Guillou och GW, som jag absolut inte förstod i tonåren! (Nina Lekander berättar lite mer här.)

 

Nåväl. Ett trevligt återseende, men jag läser nog inte om den på några år än. 

 

 

Anita Eklund Lykull har varit en stor favorit för mig genom livet. Jag har förstått under senare år att det är många som inte kommit i kontakt med henne, så jag hade nog tur med skolbibliotekarier som plockade fram Silverdelfinen åt oss i mellanstadiet någon gång. Sedan var jag fast – och har läst de flesta av hennes böcker flera gånger om, utom just denna! Så jag beställde hem den från biblioteket och läste den för ett par veckor sedan. 

 

Detta är hennes första bok, och den är inriktad på en lägre målgrupp än de senare. Det är dessutom den enda med en kille i berättarrollen. Det handlar om en familj som flyttar till en annan del av landet, men ganska snart börjar pappan åka tillbaks till det gamla hemmet och skilsmässan är ett faktum. Det är ganska tokigt på sina ställen, men framför allt varmt och fint. Ingenting jag kommer att läsa om, men den var trevlig och det är roligt att läsa en bok från 1991 med alla sina tidsmarkörer.