Författare: Annzah

Välkommen vecka 26 – halva året gått snart då?

Som vanligt när jag sover en herrans massa timmar drömmer jag en herrans massa konstigheter. 
 
Det mest noterbara inatt var väl att jag och C var på Systembolaget för att upptäcka att de börjat sälja enbart sexleksaker och foppatofflor. 
 
Jorå. 
 
Hur långt jag har kommit på dagens lista? Inte jätte. Jag håller på och tvättar en klänning. Dricker kaffe i väntan på lunchen i ugnen. Men har i alla fall rett ut med Telenor att jag kan komma in till en butik och få allting fixat. Vilket är bra. Så nu väntar jag på att butiken på Backaplan ska ringa mig och bekräfta att all utrustning finns på plats. 
 
Men innan dess ska jag äta lasagne och dricka lite mer kaffe. Hur kan man vara så söööömnig efter nästan elva timmars sömn? 
 
Läser Mannen under trappan av Marie Hermanson. Hon är så himla bra. 

Loppis… ja, tro det eller ej.

Tja. Vi åkte iväg till Väjern i förmiddags. Jag kunde ju omöjligt sova efter att ha vaknat tidigt och sett GPs hemsida, så det var ju lika bra att komma igång. 
 
Tror att jag landade på 16 pocketböcker. Kommer naturligtvis inte ihåg hälften av dem och tog inte med mig alla hit förstås – de flesta kommer väl att läsas under längre vistelser i Hunnebo – men jag började på Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks. 
 
Det låter som något i stil med Hundraåringen av titeln att döma, men Sacks är neurolog som har skrivit denna boken för lekmän att förstå neuropsykiatriska problem – såsom titelns patient som led av svåra synförvillelser och försökte skruva loss sin hustrus huvud och använda som hatt. Trodde att hans sko var hans fot och hans fot hans sko… och så vidare. Men annars fullständigt sammanhängande, han hade varit musiker och kunde fortfarande sjunga som en gud. 
 
Men han kunde inte se som vi andra. Han klappade brandposter på gatan och sånt. 
 
Jätteintressant, och underhållande såväl som utbildande. Dock är det ju inte direkt något man går och lägger sig med för att ha en skön lässtund – i alla fall är inte jag lagd åt det hållet – så det tar nog lite tid innan jag skriver något särskilt om den. Om jag nu inte skulle fastna alldeles! 
 
Såhär trött är jag nu: 
 
 
och därmed är det läggdags. Så att jag orkar upp och svära imorgon, som farfar sa. 
 
Ciao! Hoppas på ännu en aktiv bloggdag imorgon, jag älskar ju det när jag väl kommer igång. 
 
Sov gott 🙂 

2013: 89 – Mosippan av Elsie Johansson

 

Mosippan är andra boken i Elsie Johanssons serie om Nancy (Glasfåglarna som jag skrev om häromdagen är alltså den första).

 

Den sägs vara fristående, men jag vet inte om jag riktigt håller med – jag skulle i alla fall ha svårt att hänga
med i persongalleriet och tidigare händelser utan att ha Glasfåglarna i bagaget.

 

Men hur som helst.

 

Nancy har blivit sjutton år och börjar upptäcka sin kropp och kvinnlighet. Precis som i Glasfåglarna finns det mycket kärlek, värme, sorg och humor i berättelsen. Och rädsla. Det är vintern 40 / 41. Per Albin Hansson försäkrar Sverige om att vår beredskap är god. Alla unga män i bygden blir inkallade till tjänstgöring i fält, på ställen de inte ens får röja för sin familj.

 

På det viset får Nancy sitt första heltidsarbete – som ”transportör mm” på postkontoret. Och där träffar hon
den tjusige studenten Lars…

 

Samtidigt lever storasyster mer eller mindre i misär och djup olycka inne i köpingen med de små döttrarna, Gwendolyn och Dorothy – eller Lynn och Dotty – och en tredje på väg. Men – stämmer befruktningsdatumet verkligen med mannen Åkes permission?

 

Jag älskade för övrigt avsnittet om handlarens stora trettondagsfest. Ibland vill jag bara vältra mig i
beskrivningar av kläder och mat och sådant. Med andra ord borde jag nog se Marie Antoinette, va?

 

Nu ska jag bara söka reda på den tredje delen för jag måste få reda på hur det går för Nancy och hennes
fortsatta liv och studier…

What’s the matter, Mary Jane?

Vi stannade på New Wave i Dingle på vägen hem. Jag hittar aldrig något där, typ. 
 
Fast… 
 
 
Nu säger ni MEN ANNA BEHÖVER DU VERKLIGEN ETT PAR SVARTA MARYJANES TILL? 
 

Då säger jag JA FÖR DE HAR LIMEGRÖN SULA!!!! 
 

 

Dessutom är de i sådant där smörmjukt läder och så lätta och mjuka på foten att det är inte klokt. 

 
Normalt svindyra. Jag fick dem för 249:-. 
 
Så. Idag har jag handlat för 291:-. För det fick jag 17 böcker och ett par skinnskor. 
 
Ibland imponerar jag till och med på mig själv. 
 
Nu är det farliga att jag ska åka till Backaplan imorgon och ta ett litet snack med Telenor. Tyvärr passerar jag då minst Ur&Penn och Cubus och hamnar väldigt nära KappAhl och så ska jag handla på Coop Forum och då är jag ju praktiskt taget inne på Lindex och så ligger H&M inom ett stenkasts avstånd… närå. Men jag behöver faktiskt köpa en baddräkt så det ska jag försöka göra. 
 
I övrigt ska jag tvätta två klänningar, tömma diskmaskinen, söka lite jobb, lyssna på Jonas Gardells Sommar-prat – kanske Maja Ivarssons också för det var visst bra, men jag är inte förtjust i henne – laga något gott till middag, maila min optiker, läsa och anteckna lite mer ur I kroppen min, skicka in mina kassakort, svara på ett gäng mail (förlåt!)… fast först och främst ska jag sova tills jag vaknar, för det gillar jag. 
 
Men. Nu blir det strax Solsidan och sedan Barnmorskan i East End och sedan får vi väl se om jag orkar hålla mig vaken mycket längre… 😉 
 
PS: Om ni inte tittar på Barnmorskan så går 4:50 till Paddington (Miss Marple) på Sjuan kl 21! 

2013: 88 – Leka bland vuxna av Sophie Dahl

 

Hittade Leka bland vuxna på skänken i mammas sovrum häromdagen och tänkte tja, jag har inte läst något av Sophie Dahl tidigare, det kan ju vara spännande?

 

Och det var det – den var förvånansvärt bra! Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.

 

Men den är stilsäker, fri från klyschor och banaliteter, riktigt trevlig. Fina beskrivningar av den engelska
landsbygden dessutom, jag har inte sett jättemycket men ändå lite grann 🙂

 

Det enda jag stör mig på är att de ”svenska” förfäderna har ett typiskt norskt efternamn. Men det får man väl
hantera 😉

 

Sophie Dahl är ju min älskling Roalds dotterdotter och jag får säga att hon för författarnamnet vidare med den äran.

 

Många sympatiska karaktärer och många synnerligen… osympatiska. Mamman påminner mig lite grann om Ingrid i White Oleander. Och det är väl inte nödvändigtvis ett särskilt bra betyg. Konstnärlig, flummig,
egoistisk, otroligt vacker och omsvärmad… ja, de är faktiskt hemskt lika.

 

Beskrivningarna av New York känns också så himla spot on. Jag vet att jag inte har spenderat särskilt mycket tid där heller, men jag tycker mig känna dofterna och… bara atmosfären, i Dahls ord.

 

Nice!

Om byline-bilden

Tja. Ni kan nog lista ut själva hur mycket jag gillade bilderna på mig själv i tidningen. Haha. Gruppbilden var ju grotesk! 
 
Men byline-bilden hade kunnat vara mycket värre. Önskar bara att jag hade fått linserna innan! 
 
 
Själva bloggen finns alltså HÄR.
 
Läs parallellt med oss och kommentera själva!