Ännu en Partillemord-bok men köpta helt oberoende av varandra – alltså, jag visste inte att jag hade den ena när jag köpte den andra. Om det låter överhuvudtaget vettigt…
Jaja.
Detta är ingen blodig och ”gory” deckare. Alls. Men spännande och vackert skriven är den. Och filosofisk på ett sätt som man inte nödvändigtvis ser i kriminalromaner.
Protagonisten är Hanna Skogholm, rättspsykiater på Lillhagens sjukhus ((räknade jag ut med tårna eftersom jag är uppvuxen ett par kilometer därifrån ;))). Hon arbetar med en man, Bo Eriksson, som har fastnat i det förflutna och är djupt deprimerad och paranoid – samt misstänkt för att ha dödat sin svärfar. Mordvapet har hittats, med fingeravtryck och allt – men fingeravtrycken matchar ingenting i något register.
Hanna bestämmer sig för att hitta sanningen. Och vilken sanning sedan!
Vem är till exempel kvinnan i den blå kappan som Hanna ser upprepade gånger på ställen som har samband med Bo?
Någon recensent jag läste tyckte att boken var för pratig med skildringar av hur Hanna dricker te i trädgården och läser T S Eliot men det tycker inte jag. Inte alls. Det bidrog till personporträtten som jag tycker var utmärkta.
Två tummar upp! ((Jag vill alltid skriva TIO tummar upp.))
Sköna skor och favoritväskan. 
Snygg klocka. (Nej, jag har inte regredierat till emounge, jag har bränt mig på ugnen.) 
Skön lite svalkande lotion. 
Bok jag sett fram emot men lyckats typ slarva bort. 
Åsså radion! Tur att jag ringde pappa för övrigt, han hade inte hört 12 i 12:17 och trodde att jag skulle komma kl 17. Hade undrat vad jag skulle åka till NE-platsen så tidigt men inte frågat… hihi. 
Gissa en gång hur jobbigt det är när den går igång av sig själv och jag måste fiska upp den ur väskan? Ja. Precis. 
