Författare: Annzah

2013: 132 – The Fish Finger Years av Fiona Gibson

 
Jag måste ha köpt denna i en charity shop någon gång och glömt bort den, för jag har inte läst den förut men den är läst, så att säga. Dessutom skulle jag ju inte gå och beställa en bok om barnuppfostran liksom. Men baksidestexten tilltalade mig, plus faktumet att det står på framsidan att den är rolig läsning för såväl föräldrar som barnfria singlar. Och det är helt sant. Den är jätterolig. 
 
Den är uppdelad i olika avsnitt, t.ex barn på semester, barnkalas, när barn är generande, när barn ljuger… och så vidare. Det är delvis Gibsons egna erfarenheter, och delvis instick med citat och råd från vänner och bekanta såväl som psykologer och andra experter inom barnuppfostran. 
 
Man kan ju dessutom hoppa över det man inte tycker är varesig roligt eller relevant. Men det behövs inte, för det är skrivet på ett så skojigt sätt att det blir roligt att läsa om det mesta. 
 
Jag älskade särskilt kapitlet om när barn skämmer ut en. Typ skriker mitt i affären ”MAMMA DU SKA VÄL INTE KÖPA EN MASSA VIN OCH BLI FULL NU IGEN?” till sin mamma som hen aldrig sett berusad, eller kallar fröken för WANKER och… sånt. Ofantligt roligt. 
 
Härligt! Jag såg nu när jag bildgooglade att Fiona Gibson har skrivit flera böcker om samma ämne, så jag får se om jag får syn på någon i England. Är lite nervös för hur jag ska lyckas åka med bara handbagage med tanke på att det ligger ett Primark i Brighton… oj oj oj 🙂 

2013: 131 – Hamlet i fotbollsskor av Torsten Ehrenmark

 
Jag har nog berättat om toalettbiblioteket i Hunnebo förut? Där står hur som helst en massa krönikesamlingar av Gits Olsson och Torsten Ehrenmark. Ofta blir det att jag bara läser ett kåseri eller två medan jag borstar tänderna eller så (host), men ibland när jag bara vill läsa något enkelt på kvällen tar jag med mig en eller annan bok upp. 
 
Som häromkvällen. Eller ja – denna hittade jag faktiskt i rummet, så antingen har jag tagit upp den förut, eller så har någon annan gjort det. 
 
Anyway. Detta är Torsten och han är inte lika hysteriskt aprolig som Gits, men eftersom många av hans böcker utspelar sig när han arbetade som utrikeskorre i London och bodde på typ samma gata som jag i Muswell Hill, så finns det ett element av igenkännande när han pratar om olika ställen och pubar i Highgate och sådär. 
 
Dessutom – detta var kul – skriver han på ett ställe i denna samling om puben The King & Keys på Fleet Street som hans redaktion låg ovanpå, och där har jag varit ett otal gånger då det var Annas kompis som ägde den (eller skötte den, vet inte vilket) och Jean-Philippe jobbade där ett tag. 
 
Jaja. Det är humoristiskt rakt igenom och jag roas särskilt av hans prat om svensk mat (t.ex den svenska traditionen av att doppa trettio-fyrtio limpsmörgåsar i morgonkaffet), anekdoter om mördarhunden Gäsper och överhuvudtaget berättelser om livet med hustrun. 
 
Kanonkul. Men hemskt tråkigt att jag snart har läst allt som står i badrumsbiblioteket. Allt som Gits skrivit finns på nätet, jag betar mig igenom dem när jag får lust och tid 🙂 

Eerie

Ett par lustiga saker: 
 
1) Jag tog med mig min fina Bokiakasse idag med Strövtåg i hembygden på, för jag underskattade gravt hur stort mitt paket skulle vara. När jag kom in på kaféet spelades Mando Diaos version. 
 
Ni vet. 
 
 

2) Två av mina före detta chefer – helt oberoende av varandra, har garanterat aldrig träffats – har börjat sälja Herbalife och blivit helt totalt besatta av det. Jag blir alldeles yr i huvudet varenda gång de har uppdaterat Facebook. Nu sitter det ett gäng unga killar med kepsar i ett viskande möte med två lite äldre killar och jag är helt säker på att de äldre försöker ragga smågrabbarna till Herbalife-försäljning. Frågorna jag har hört hittills är ”Vet någon av er någon som vill gå ner i vikt?”, ”Vet någon av er någon som bryr sig om sitt utseende?” och ”Har någon av er sett någon film med en snygg kärlekshistoria i?”  ETA: Hahaha, jag hade nästan rätt! Det handlade om Vemma, kostsupplement som man säljer hemifrån! 
Och nu kom Strövtåg i hembygden igen.  Kanske borde köpa en trisslott. 
Öööh. Jo. 

Nämen…

…jag glömde ju att fira fjorton års regelbundet bloggande den 31 juli (höll på lite innan också men inte så motiverat)! Varför sa ni inte till?! 😉 
 
Och oj, vad det har varit upp och ner. 
 
31 juli 1999 började jag alltså. På min egen sida. På den tiden var jag rätt bra på att koda HTML – det är jag inte längre. Fast jag kan och skulle nog kunna polera upp kunskaperna lite grann. 
 
Och sedan blev det lite andra ställen hit och dit och LiveJournal i mååånga herrans år. Där jag har träffat vänner för livet, ovänner för livet och massor av bekanta. Och faktiskt ett antal kärleksförhållanden också. Fyra, närmare bestämt. 
 
På den tiden var det mer socialt, känns det som. På en mailinglista hittade jag vänner för livet i alla möjliga delar av världen, flera har jag träffat i verkliga livet också. Min förmodligen äldsta vän, Heather, hittade jag på en mailvänssida för Vänner-fans, haha. Där hittade jag även R som jag var tillsammans med i många herrans år. 1997 var detta, när internet ”slog” igenom ordentligt och det var SÅ spännande med mail! 
 
But I digress. 
 
Nu har jag ju inte alls lika många läsare som jag hade på LJ – och där interagerade man dessutom mycket mer. Här får jag nästan aldrig några kommentarer – vilket är rätt tråkigt, för besökarantalet ökar stadigt men jag vet ju inte vilka ni är! Nu kan jag se vilka orter besökarna främst kommer ifrån så här och där går det ju att gissa 🙂 Men jag vill jättegärna veta vilka ni är! 
 
Det var ju mycket snack om näthat nyligen och jag funderade just på det… inte ens på LJ utsattes egentligen någon för något sådant. Visst kunde det skära sig mellan folk på grund av tvivelaktiga åsikter, men inte sådär hemskt som man hör talas om nu. Det enda elaka jag kan komma på från LJ-tiden var när sjätte Harry Potter-boken kom ut och någon människa skapade ett konto som hette någonting med ”dumbledoredies” och addade alla som hade Harry Potter i intresselistan… och ja, det kunde komma folk och trolla och käfta lite i UK-communityt, men inget som jag tror att någon tog särskilt illa vid sig över. 
 
Det närmaste näthat jag har kommit över är faktiskt på ett forum. Och det är mest komiskt. Någon skapade ett konto enbart för att skicka PM till mig – om MAT! Jag hänger mest i mattrådarna där och erkänner villigt att jag ibland äter supertrashig mat, typ färdiga köttbullar med burkchampinjoner (just champinjonerna är ett stående skämt bland mig och väninnorna där) – och denna personen skickade meddelanden där hen trashade mina matvanor, sa att jag inte kunde laga mat och bäst av allt – inte hade någon matkultur med mig från barndomen. Vad får man ut av det egentligen? Herregud. Om det skulle föreställa ett påhopp så var det ett massive fail. 
 
Kommer bara på en enda otrevlig kommentar under de snart fem åren här för övrigt (det blir fem år i övermorgon, det får vi ju inte missa) och det var när jag hade kommenterat en ”storblogg” och vederbörande kom hit och förklarade att hen inte ville ha mig som läsare i alla fall så det gjorde ingenting att jag tyckte (tycker) att hens blogg suger. 

2013: 130 – Hungerflickan av Hillevi Wahl

 
Härliga Hillevi Wahl ger ut e-böcker under sommaren – alldeles gratis! Kolla in på hillevi.nu. Jag läste böckerna om   om kärlek och vikthets igår och tyckte – som jag alltid tycker om det Hillevi skriver – att de var strålande. När jag sedan  behövde leta rätt på något att läsa sådär mitt i natten igår så stod Hungerflickan mitt framför ögonen på mig. Hade mer eller mindre kunnat svära på att den inte stod i den hyllan. Men inte mig emot! 
 
Jag har läst den förut men den är liksom alltid lika gripande. Som synes på omslaget är det ”en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan” och det är – naturligtvis eftersom det står på framsidan – en strålande sammanfattning. 
 
Irmeli var huvudperson i Kärleksbarnet, och detta är fortsättningen på hennes liv (som i mycket stora drag är baserat på Hillevis egen barndom och ungdomstid). Nu börjar Irmeli i gymnasiet och får chansen att plugga ett år i San Francisco. Som inte alls är särskilt likt Malmö, Irmelis hemstad. 
 
För er som inte är bekanta med Hillevi så är hon dotter till två mycket sjuka alkoholister. Hennes mamma misshandlade henne, och när hon blev stor nog att bestämma själv flyttade hon till sin pappa. Som nog älskade henne väldigt mycket, men som inte kunde hantera spriten och inte ville, eller kunde, hjälpa under ätstörningsperioderna. 
 
Det är jättehemskt och tragiskt att läsa dessa böckerna – men på något sätt blir det lite enklare när man vet att Hillevi nu mår bra, har en fin familj med sitt livs kärlek och tre barn, är framgångsrik skribent och dessutom har börjat med NMT på ”äldre dar”. 
 
((Förresten är hon SJUKT rolig också. Kolla in hennes krönikesamlingar om föräldraskapet.)) 

Rödbevis

Ibland är det väldigt roligt att vara sådär töntigt urmatchande. 
 
 
En tjej i vår klass på gymnasiet matchande alltid. Minns särskilt en outfit hon hade helt i olika toner av lila. Mörklila byxor, syrenfärgad skjorta och någon sorts violett tröja över. Om jag inte minns fel. Jag känner mig precis som henne när jag klär ut mig.