Författare: Annzah

 

Detta är Skuggekrönikorna emellan emoperioden och mammaperioden. Nej, men, typ. Det har ju skett ett par förändringar under åren – och det menar jag absolut inte på något annat sätt än att det har skett en stor personlig utveckling, och eftersom Linda började skriva i Ultra redan sent åttiotal (och hade någon sorts affär med Kristian Luuk, höhö) och i Expressen 1991 tror jag, så har hon ju funnits med oss ett tag. 

 

Det handlar mycket om feminism, om solidaritet kvinnor emellan och jämställdhet i allmänhet. Ibland blir man bara förbannad och ibland skrattar man rakt ut – som i krönikan där Linda anser att män enbart tänker med skrevet, och mer än något annat – när hon berättar om ett uttalande av Anna Maria Corazza Bildt där hon förklarar att hon och Calle ba’ äter parmesanost och dricker vitt vin när de kommer hem. Oj vad ARG Linda var! 

 

Sedan ungefär mitt i får hon sin första fina dotter och man kan faktiskt märke en skillnad i texterna på en gång. Vilket jag tycker är kanonfint. 

 

En bra grej med krönikesamlingar är ju onekligen också att man kan hoppa över det man inte absolut känner att man måste läsa just precis exakt nu. 

 

Win! Jag älskar Linda. 

 

Nu har jag ju redan gått igenom hela grejen om Rosenbaum i tidigare inlägg (som ni säkert förstår skrivs detta på måndag kväll men jag tidsinställer så att inte allting hamnar på ett ställe) – så det ska jag inte bry mig om att göra nu. 

 

Jaja. En allsvensk fotbollslagledare hittas ihjälsparkad i sin hustrus stall. Rosenbaum tar sig an fallet (surprise surprise) efter att Börjes frus syskon kommit till kontoret – då Börjes skyddsling Georg Hammar påminner honom så hemskt mycket om sonen Daniel som dog i lägren. 

 

Men – vem låste in Börje i stallet till sitt öde, med svägerskans elaka häst? 

 

Det är spännande. Visst. Men jag tycker inte att det är en av de bästa Rosenbaum-deckarna – kanske mest för att jag får nervösa sammanbrott av karaktärerna Tore och Viveka. Jag kan inte med dem, så jag blir bara asirriterad. Men jorå, det är spännande! På någon vänster ”visste” jag hur det låg till, men precis som med Maria Lang-boken häromdagen så vet jag inte riktigt hur jag kom till den slutsatsen. 

 

Rekommenderar jag? Ja, det gör jag, för jag tycker att alla dessa deckarna är riktigt bra. 

 

 

När jag var kanske tretton-fjorton lånade moster S mig mina första ”vuxendeckare” – Sista Vittnet, Bländverk och Målbrott av Olov Svedelid och Leif Silbersky. 

 

Och gud vad spännande det var! Jag har läst Målbrott massor av gånger och blir fortfarande lite kissnödig framåt slutet även om jag vet mycket väl som händer. 

 

Men detta gäller Sista vittnet. Så I digress. 

 

Detta är faktiskt första boken i serien om Rosenbaum, vilket jag inte hade fattat tidigare. Samuel Rosenbaum är advokat, boende i Stockholm, dit han kom med Folke Bernadottes vita bussar från koncentrationslägren i Tyskland (jag kommer inte ihåg vilket det sista var, men jag tror att det var Auschwitz), helt utan familj. Hans fru Miriam och lille son Daniel fördes till ett annat läger, hans far Levi dog i lägret där han satt tillsammans med Rosenbaum. 

 

Nu är det såhär att jag tyckte att det var superintressant att läsa om judisk kultur! Jag visste praktiskt taget ingenting, och definitivt inte om traditioner runt Pesach, Rosh Hashanah, Yom Kippur… men jag ska nämna redan på en gång att man faktiskt blir lite småtrött på samma mönster. Rosenbaum vägrar ta ett fall, efter lite tjat tar han fallet, det nämns hela tiden att han är så gammal och sköldpaddsaktig und so weiter… tja. 

 

I alla fall – detta är en jättespännande krimroman som utspelar sig i affärsmiljö, delvis i Sverige, delvis i Tyskland och delvis i Israel – naturligtvis speciella platser för Rosenbaum och… ja, det är lite flackigt men spännande och väl berättat. Dessutom märker man faktiskt att Silbersky har varit inblandad, för allt som har med lagen och rättegångar och så vidare att göra. Ett par av knepen som Rosenbaum använder sig av är helt fantastiskt smarta – säkerligen Silberskys verk. Svedelid är ju en mycket erkänd berättare och det är han här också. 

 

Snabbläst, högt tempo och massor av spänning. Är glad att jag inte tog hit den ikväll när jag är ensam 🙂 

 

Jag förälskade ju mig i Jodi Picoult 2009, men sist jag rensade ur bokhyllan fick jag för mig att jag inte skulle komma att läsa om dem… men så hittade jag denna i mammas sovrum i förra veckan ((jag gav henne en massa böcker att lämna i jobbets delade bokhylla)) och tänkte… tja, varför inte? 

 

Och det var ju kul att jag tänkte så för jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva, och hon är en ljuvlig historieberätterska. Dessutom känner jag, precis som när jag pluggade 20th Century American Fiction och Modern American Drama på universitetet, att jag lär mig massor om amerikansk kultur och historia – som jag inte tycker att jag fick sådär jättemycket av i grundskolan och gymnasiet. 

 

Här träffar vi hur som helst Katie, en 18-årig amishflicka som en natt föder ett barn i familjens lada. Sedan somnar hon, beende till Gud om att han ska få barnet att försvinna så att ingenting hänt. När hon vaknar på morgonen är sonen borta. 

 

Amishkulturen är väldigt olik allt ”vi andra” känner till. 

 

Ellie är försvarsadvokat och har en moster Leda som lämnade amishreligionen när hon gifte sig med en utomstående man. Leda råkar även vara Katies moster och ber Ellie att ta sig an fallet. Men i väntan på rättegången kan Katie inte som andra kvinnor vistas i häktet – så domaren går med på att låta Ellie övervaka henne i hemmet. 

 

Spännande! Och välskrivet och bra. Lätt värt några timmar av din tid!