Författare: Annzah

 

 

Här har vi en skildring som känns SÅ äkta. Inte för att jag var med under varvskrisen – men både pappa och farfar jobbade på varven, så jag har hört en hel del förstås. 

 

Boken handlar om ett gäng plankbärare på Arendalsvarvet (räknade jag ut, kan ha del, men det finns något av en ordlek som ledeer mig dit) – Gottfrid och Lången, äldre generationen, och Lappen (berättaren) och Kent, killar i 30-årsåldern – samt till viss del deras kollega Dragomir (Draggen) från Jugoslavien. De har slutat att tro på Gud och Jesus, men de tror stenhårt på Stryktipset och trav. 

 

Det handlar mycket om klasskillnader och statligt stöd.  

 

När de av en slump får chansen att åka till England för att se Liverpool spela ligacupfinal på Wembley kastar de sig på planet (nå, så gott det går) och åker dit. Och i England, särskilt i Liverpool när de åker dit för omspelet, ser de hur klasskillnaderna och kriserna är dubbelt så stora som i Sverige. 

 

Men de får i alla fall se Wembley. Och ditchar Buckingham Palace för att åka till Boleyn Ground (Upton Park) istället. 

 

Detta är en så himla levande roman för mig, i och med att jag har varvsarv (;)) och är uppvuxen på Hisingen, inte alls långt ifrån där gubbarna håller hus. Sedan har jag ju jobbat därute, så jag vet ungefär hur det ser ut rent geografiskt. Baracken där farfars kontor låg finns fortfarande kvar. Dessutom bor berättaren ett stenkast från där jag bor nu, och en scen utspelar sig till och med på Marklandsgatan. Och bitarna i England känner jag ju också igen, helt plötsligt börjar det pratas om Aldgate East, liksom! Hihi. 

 

Jag vet inte hur rolig denna är om man inte är göteborgare, eller känner till Göteborg någorlunda bra, för det är väldigt lokalt – men jag kanske inte ska tänka så alls, det är väl ett perspektiv jag har valt omedvetet. Men det är en väldigt rolig insikt i hur det var när industrikrisen var som allra värst. Mycket intressant. 

 

En sak jag vill tillägga – i Ängel i grön klänning (vad är detta nu då? Har jag inte skrivit om den, jag läste ju om den för bara ett par veckor sedan och jag vet att jag läste den förra året också men ingenting – kommer!) liknar Ann-Ida femmans spårvagnslinje som en sorts klassresa – från fina Örgryte till ruffiga Länsmansgården – i Tipset på torsdag gör berättaren exakt samma liknelse. Femman är nog en av de få linjer som inte ändrats speciellt mycket genom åren! 

 

Jag visste väl att jag hade denna någonstans! Hittade den längst in på en hylla i pappas rum. Host. Som om JAG skulle gå och drälla böcker omkring mig? Det tror jag då rakt inte. 

 

Jag är ju lite sådär sist i världen med Kallentoft – men jag läste ju Den femte årstiden ganska så nyss och fick mersmak – jag gillar verkligen Malin Fors som karaktär. 

 

Denna är också hemskt spännande. En sak som är vital för handlingen räknade jag faktiskt ut jättesnabbt, men det måste ha varit meningen för det kändes rätt uppenbart. Eller så har jag så otroligt fantastisk intuition? Haha. 

 

Hur som helst, det är högsommar och skogarna runt Linköping brinner så det står härliga till. En fjortonårig flicka påträffas naken, irrandes, i stadens största park. Hon har blivit utsatt för våld, både sexuellt och rent kroppsligt, och är extremt rentvättad med Klorin. Inga droger hittas i hennes blod – men hon kommer inte ihåg någonting efter att hon cyklade hemifrån för att gå på bio. Har ingen aning om om hon ens var på bio. 

 

Något senare hittas ännu en flicka i samma ålder vid en badplats – men denna gång död och nedgrävd. 

 

Spaningsarbetet sätter igång på allvar, Malin och Zeke spanar järnet – och under tiden är Malins fjortonåriga dotter på Bali med sin pappa – Malins ex-man. Malin längtar och saknar och shottar tequila ur dricksglas. ((Detta känns inte trovärdigt – mest för att jag inte förstår varför just tequila? Är inte det betydligt dyrare än typ vanlig… sprit? Hon ska inte ha det särskilt gott ställt…)) 

 

I alla fall, en sak identifieras av vackra rättsläkaren Karin Johannison – flickorna har små blå färgstoft i underlivet. 

 

Det är rafflande, kan jag säga, och boken tog inte lång tid att läsa ut. Jag satt på nålar mest hela tiden. Men – när Malins sjätte sinne slår till blir det lite konstigt, minst sagt. En annan sak är att det blir lite ojämnt här och där då det finns de mest lyriska drömsekvenser och miljöbeskrivningar, direkt följda av riktiga råa polisarbetsskildringar. Men det funkar när man har vant sig! 

 

Det är en bra deckare. Absolut. Och jag kommer att spana efter de andra. Inbillar mig att vi har haft Midvinterblod i Backatorp vid något tillfälle men det kanske var något mamma hade lånat på jobbet. 

 

Katarina Mazetti är alltid rolig. Det är hon i denna novellsamlingen också. Jag hittade den i en bokhylla i Backatorp – fattar inte att jag inte sett den förut! Jag brukar faktiskt titta igenom hyllorna där ibland och tänka att jag verkligen måste läsa Wodehouse och undrar varför pappa har Henrik Tikkanen eftersom han var evil… hoho. 

 

Detta är betraktelser från Mazettis barndom i Karlskrona. Ett par stycken figurerar hon själv i, de flesta handlar om andra personer, ”uppdiktade” förstås men jag är säker på att det finns både det ena och det andra som är sant. Vi snackar 50-talet, och lite grann i början på 60-talet också skulle jag tro. 

 

Här finns flickan som träffade sitt livs kärlek på grund av ett missförstånd. Inneboende Fröken Doris och hennes fästman som ”hoppade i soffan” när husets dotter låg under och gömde sig. Det står något på baksidan om sorgligt humoristiskt och roligt vemodigt – inte just så, men något åt det hållet, och det är precis så historierna berättas. 

 

En konstig sak – jag kände igen novellen om Gulla och Gittan jätteväl, känns som om den fanns med i någon bok i skolan – men denna kom ut 1999 och då var jag 17 och tror inte att den fanns med i läroplanen för gymnasiet… 

 

Nu hittade jag förresten formuleringen: uppsluppet allvar och vemodig komik var det! Novellen heter Fisk paperläkon, så om någon kommer över den kan ni ju höra av er. 

 

Jag älskar alltid Mazetti. Jag blev lite förvirrad av Mitt liv som pingvin förra året – men nu i helgen ska jag se till att läsa om Tyst! du är död som jag vet står i Hunnebo, det var några år sedan sist!