Afton, afton

Har liksom glömt av datorn idag. Vet inte riktigt hur det gick till men det har varit rätt skönt. 
 
Förutom att promenera och vara hos doktorn och sånt har jag läst en massa gamla Lotta-böcker! Åh, underbart. De tar ju typ en kvart att läsa också. 
 
Imorse när jag vaknade frös jag riktigt. Sjukt skönt. 
 
Har en ny besatthet, jämte keso + nektariner + salsan – Granini grönsaksjuice. 
 
 
Alltså den är så sjukt god. Jag hade egentligen tänkt köpa tomatvarianten men så dansade denna ner i korgen igår istället. Wow! Och så nyttig sedan. En miljon olika vitaminer och grejer. Och hela flaskan innehåller typ 85 kalorier (500ml). Dyr, dock, en halvliter kostar 17:- vilket ju är en del – men om man tänker på det så är det ungefär vad lika mycket cola light kostar på Pressbyrån. Och sån blir man ju inte direkt mätt på. 
 
Det är när jag hittar sådana här guldkorn som jag tänker att 5:2 nog inte är så himla jobbigt. Det jag tror att jag skulle tycka var värst är att inte kunna spontangöra saker, typ fika eller middag eller ett glas vin om någon föreslår, om man redan har förbrukat sina kalorier för dagen. Fast det kan man väl alltid lösa. Kanske skulle prova ändå? 
 
Annan god dryck: 
 
 

 
Nej, jag är inte rädd för sötningsmedel 🙂 
 
Nu får jag läsa ikapp mig lite här och sedan tror jag att jag ska göra en liten soppa till kvällsmat. Upp tidigt imorgon så det vore väl bra att komma i säng i någorlunda vettig tid förstås. Men jag ska titta på Hollywoodfruarna, det ska jag. 

Helgens äckligaste – fast roligaste också om man är lagd åt det hållet

Ja. Jag skulle ju berätta om det där asaäckliga också. 
 
Ni kan ju sluta läsa nu om ni känner att ni är känsliga för spindlar och annat. 
 
== 
 
Okej? 
 
== 
 
I lördags kväll när jag skulle gå och lägga mig lade jag i ordning lite kläder och grejer på den andra sängen i ”mitt” rum. Det sprang ut en liten (okej, halvstor) spindel under min väska och smet ner under sängen och jag ba’ okej, den kan väl vara där. Är inte särskilt rädd för spindlar förutom lockespindlar då. 
 
Så igår morse skulle jag klä på mig. Drog på mig mina tights som vanligt, de hade legat hopvikta på sängen, tog på mig klänningen och allt var frid och fröjd, tills jag kände en liten trådbulle på undersidan av vänster lår som kliade lite när jag satte mig i skräddarställning i sängen för att åstadkomma ett ansikte. Kliade lite men tänkte att äsch, det är en tråd från de billiga Primark-trosorna, nee bosh. 
 
Men det kliade mer och mer och gjorde lite ont då och då så jag tryckte till ordentligt och försökte flytta på trådbullen, men det fortsatte att klia och göra ont. Så jag stoppade ner handen i tightsen för att ta bort den förbannade trådbullen.
 
Men trådbullen var blöt. Och såg ut som ett russin med ben när jag plockade ut den. Med andra ord hade jag tagit på mig tightsen med den medelstora spindeln i och den uppenbarligen bitit mig när jag kände på den och sedan bitit lite till när jag kliade och sedan lite fler gånger tills jag lyckats mosa den. Jag plockade alltså ut ett spindellik ur mina tights som jag med egna händer mosat mot mitt ben. 
 
Gissa om jag kastade mig in i duschen och slängde tightsen så långt ögat nådde? 
 
Sådant SKA inte hända i välfärds-Sverige. Jag säger bara det. 
 
((Och gissa om jag har ett asasnyggt multi-spindelbett på baksidan av låret? Ja, just det.)) 

Prokrastination

Okej, okej, jag SKA gå ut. Så fort telefonen är färdigladdad. 
 
Jag tänkte göra redd grönsakssoppa till middag. På pulver, naturligtvis. Jag vägrar laga mat ”från grunden” när det är femhundra grader varmt i lägenheten. Ja, det är det fortfarande för solen har strålat hela eftermiddagen – rakt in i min lägenhet med söderläge och alla fem fönster åt ett håll – så screw that. 
 
Sedan insåg jag att jag ändå inte har något hårt bröd eller dylikt att äta till och jag orkar verkligen inte gå och handla så jag har packat ner Keso, körsbärstomater, salsa och bubbelvatten i väskan istället. 
 
Ensidig kost? Det vet jag ingenting om. 
 
Tänkte ta med mig radion ut men har jag fyra nya AA-batterier?
 
In your dreams. 
 
Tur att jag inte ens låtsas vara vuxen. 
 
((Förresten, på tal om det där med att laga mat ”från grunden”. Det dyker ofta upp på ett forum nära dig (Familjeliv) och jag tycker att det är lite lustigt, faktiskt. ”Från grunden” borde rimligtvis betyda att man gör sin egen falukorv, kavlar sin egen pasta, gör sin egen ketchup und so weiter. Men närå, där verkar det betyda att man inte använder pulversås, typ. ”Jag lagar ALL min mat från grunden, idag åt vi tacos – ja, och ni gjorde en Birgitta Wästberg och gjorde egna tacoskal då? (från ett Tre Kronor-avsnitt) och malde köttfärsen själva? och blandade egon tacokrydda? och fixade egen salsa? och skalade av majsen från kolven och kokte? och fixade egen surnad grädde till gräddfilen? Nä just det. Jag gillar att laga mat men jag lagar då definitivt inte allt ”från grunden”. Jag har gjort korv en gång. Aldrig mer.  Jag säger bara ”fjälster”. Jag har inga som helst problem med frysta grönsaker och bär (snarare tvärtom) och köper naturligtvis färdig korv och ibland köttbullar och jag röker definitivt inte min egen skinka som jag händigt plockat loss från en grisstjärt.))

Om kissteknik

När jag gick in på toaletten på provtagningscentralen imorse hade jag tyvärr inte med mig min telefon in, annars hade jag kunnat visa hur roligt detta såg ut. 
 
Det första jag såg på en lapp på väggen ovanför toaletten var nämligen ”dra isär blygdläpparna med ena handen och kissa som vanligt” – ööööh, tänkte jag? Har jag missat något essentiellt i hur man kissar vanligt? 
 
Sedan framgick det att det handlade om urinprovsteknik. Förstås. Men… man kan säga att jag blev lite förvirrad. 
 
För övrigt – det verkar som om man bara ska kissa hejvilt i en liten plastmugg utan lock eller någonting och ”lämna till ansvarig provtagare”. Kul att ramla ut där i det fullsatta väntrummet med en kisskopp i näven? 
 
När jag var på akuten en av de otaliga gångerna i höstas fick jag lämna urinprov (brukar inte behövas annars, jag vet inte varför men detta var gången då jag fick tydligen fick ännu ett anfall så fort jag kommit in på sjukan) och då var det samma sak, det stod en manlig sjuksköterska utanför som tog muggen, en sådan där vanlig liten plastmugg ni vet som man dricker vatten ur och brukar sitta i hållare på offentliga toaletter, helt utan lock eller någonting, och gick iväg med neråt korridoren som om det vore en kaffemugg eller vad som helst. Är inte det lite konstigt? Jag ska villigt erkänna att jag går på behörigt avstånd på sjukhuset när en sjuksköterska eller liknande kommer bärande på en liten plastmugg. Tänk om vederbörande snubblar och spiller en deciliter kiss på mig? Nätackdu. 
 
Nu ska jag gå ut och sätta mig i kvällssolen och lösa korsord en stund tror jag. Sedan ska jag berätta en jätteäcklig grej som hände igår – obs, involverar inte kiss eller blod eller andra kroppsvätskor. I alla fall inte mänskliga dito. 

Jag och mina karlar

Idag är inte min dag vad gäller irriterande närsittande herrar. 
 
Fick för mig att gå till biblioteket. Av någon anledning. Anledningen visade sig dock så fort jag kom innanför dörren, för där stod Fredrik Backmans senaste bok, Min mormor hälsar och säger förlåt, som referensex. Så jag sitter här och läser den lite grann. 
 
Bara att två meter bort sitter en herre som andas JÄTTEHÖGT genom näsan och munnen på samma gång. Han sitter och stryker under i bibliotekets böcker också. Det konstigaste är kanske att det inte direkt är några odödliga verk han läser – det ser ut som typ en gammal Mysrysare eller något. 
 
Dessutom omaka grå tubsockar i bruna kardborresandaler. 
 
Jag vill så gärna gå dit och ge honom en näsduk! 
 
Nu ska jag strax gå tror jag, handla lite Ajax och gå hem och städa. Och kanske en trevlig soppa till middag? 

2013: 171 – Små altare överallt av Rebecca Wells

 
Vi har ju pratat om Ya-Ya-flickorna ganska nyss – detta är en bok som utspelar sig tidigare, och fokuserar mest på Les Petites Ya-Yas. Varje kapitel har en ny berättare – ibland är det visserligen någon vuxen, men oftast barnen. 
 
Som vanligt när det gäller Ya-Yas är det en sorts… jag vet inte, vemodet och skräcken finns liksom bakom skrattet hela tiden, även om vissa saker ÄR fruktansvärt roliga. 
 
Det var några år sedan jag läste denna sist, och en bit hade jag definitivt glömt av. Förmodligen med flit, för man bloir rent illamående av det. 
 
Jag älskar det svarta paret som fungerar som förman och hushållerska, Willetta och Chaney. Underbara berättare. Jag gillar ungarna också – men jag kan inte riktigt förstå slutet. I och för sig har jag aldrig varit i en situation som Siddas efter hennes lilla namnes dop… är blod så mycket tjockare än vatten att man kan förlåta precis allting, hur groteskt det än är? Jag har svårt att förstå det. 
 
Anyway – jag har precis beställt den tredje boken – Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet för en tia på Tradera (mitt första Tradera-köp evah!) så då har vi alla på ett ställe och jag kan förhoppningsvis bilda mig någon sorts komplett uppfattning om hur allt står till. Det har nog varit lite långt mellan läsningarna för att jag ska ha allting i huvudet nu. 
 
Det är naturligtvis ett mästerverk, don’t get me wrong. Men det är några saker jag inte kan förlika mig med. Men – det är väl egentligen det man vill uppnå med konst och skapande? Reaktioner och reflektioner?