Författare: Annzah

Detta är Katerina Janouchs debutroman, men jag hade aldrig hört talas om den innan jag hittade den på loppisen. 

 

Den är hemskt medryckande, men lite stökig. Det är en hel del som känns ganska långsökt, vilket är synd för huvudpersonerna, Katty och hennes dotter Liv är underbara karaktärer. 

 

Men lägga ner den går inte, man måste veta vad som händer. Vilket definitivt är ett bra tecken på en bra deckare! 

 

Alltså – Karin Alvtegen är min nya favoritförfattare. Hon är så himla bra! 

 

I Skugga följer vi främst Axel Ragnerfeldt – Nobelpristagare i litteratur, men efter en stroke har han förlorat större delen av sitt liv. Hans son Jan-Erik förvaltar sin fars kulturella arv – men det finns mycket som är fel i familjen. Dottern Annika dog som femtonåring i en bilolycka – eller gjorde hon verkligen det? 

 

Fruktansvärt spännande – om än lite rörigt av och till. Men superbra! 

 

Det här var inte heller så lätt, men jag tänkte att det kan ju vara intressant att sticka in med något som 

inte är skönlitterärt (och heller inte typ Anne Frank) – så det blir Janet Malcolms bok om Sylvia Plath och Ted Hughes förhållande. 

 

En kritiker – som jag inte minns vem det var nu men jag tror att det var i The Independent skriver att detta mer är en ”biografi om biografier” än en biografi, och jag kan förstå hur hon menar. Plaths liv och efterliv har skildrats otaliga gånger verkligen, dessutom har ju både hennes dagböcker och brev publicerats, samt poesi postumt i Ariel och en hel massa annat, skrivet på både sakligt och subjektivt vis. 

 

Detta är väl egentligen en objektivt skriven bok, men det språket flyter på ett underbart vis, och metaforerna som Malcolm använder är ljuvliga. 

 

Det finns några olika anledningar till att jag blir ledsen av boken. Dels för att Plats liv och öde ofta var så tragiskt. Dels för att Ted Hughes var en tyrann mot henne, även efter döden där han sonika plockade bort delar ur dagböckerna och breven där han inte framstod i god nog dager. Dels för hennes stackars små barn som blev lämnade med mjölk och bröd när hon gick in i köket för att stoppa i huvudet i ugnen. Dels för att andra personer i hennes närhet betedde sig så illa mot henne.

 

Och dels för att efter att ha läst om hennes liv blir man riktigt illa till mods – det känns nästan ((märk – nästan!)) som om maan själv tvingats gå igenom det Plath gjorde, och då blir man naturligtvis nedstämd. 

 

Men jag kommer att läsa om den i alla fall, för den är viktig! 

Det finns många olika saker med en bok som kan göra mig glad. En fin handling, eller att den helt enkelt får mig att gapskratta, eller att den är finurlig, eller att karaktärerna är bra… och så vidare. 

 

Sedan blir jag även väldigt glad av böcker som är så otroligt välskrivna som Potatisboken, som jag och Karin kallade den. 

 

Juliet bor i London under andra världskriget, och försöker komma på ett ämne för sin nya bok, utan att komma någon särskild vart. Hon blir kontaktad av George, en man som bor på Guernsey och som har hittat hennes namn i en Charles Lamb-roman. 

 

De börjar brevväxla och Juliet blir en del av Georges fascinerande vänskapskrets – The Guernsey Literary and Potato Pie Society – ett namn som hittades på som täcknamn när de bröt tyskarnas utegångsförbud. Gruppen består av en helt otrolig blandning människor, så olika från stadsmänniskorna, 

 

Juliet bestämmer att det är ju såklart om llivet i den lilla gruppen på Guernsey som ska utgöra stommen i hennes nya bok – så hon hoppar på färjan. Och det hon finner ändrar hennes liv på ett förträffligt sätt. 

 

Jag måste leta upp denna för det var alldeles för länge sedan jag läste den nu och den är värd hur många omläsningar som helst! 

Ja, detta var inte så himla lätt för jag gillar alla. Eller ja, Harry är lite väl väl emo här och där, men äsch, de är ju ändå bra liksom. 

 

Men The Prisoner of Azkaban var den första filmen jag såg, och jag har lite särskilda minnen av den gången då jag träffade en person som jag var tillsammans med i några månader då och hen hade postern till höger på sin sovrumsdörr. 

 

But I digress. Azkaban är jättespännande, avslöjar en hel del saker som man undrat över och är alldeles lagom lång! Vissa av de andra är onekligen lite väl långa. Dessutom tycker jag att alla favoritkaraktärer uppför sig ganska väl. Ingen av dem är jätte-emo, Crookshanks, Dementorerna och Lupin dyker upp och Buckbeak får leva och alla är väl någorlunda glada i slutet. Ja, utan att inkludera det evigt pågående Kriget då. 

 

Många som inte gett HP-böckerna en chans är övertygade om att det bara är barnböcker. Jag var väl en av dem – men det är ju verkligen inte sant. De är välskrivna, spännande, kvicka och för övrigt rätt bra till högläsning!