Författare: Annzah

2013: 250 – Döden på Nilen av Agatha Christie

Tant Agatha can’t go wrong! 
 
Här är ännu en sådan där underbar ”closed room”-deckare – då största delen utspelar sig på en flodbåt. 
 
Linnet Doyle har just stulit sin vän Josephines fästman och gift sig med honom. Som bröllopsresa bestämmer de sig för att ta en tripp på Nilen med flodbåt. Monseiur Poirot hamnar av en händelse på samma båt, liksom Josephine och ett antal andra personer ur den relativt höga societeten. Det är en elak gammal tant med sin dotter, en tjusig dam från New York med sin sköterska och familjevän Cornelia som uppassare. 
 
Naturligtvis blir det lite mord. Närmare bestämt fyra. Men stämmer logiken i hur det har gått till? 
 
Poirot är ju en högst älskvärd man, det är dags att jag läser fler av böckerna om honom. Jag har väl läst alla Miss Marple utom tre-fyra stycken tror jag, så det är väl dags att börja beta av Hercule Poirot för han är en riktigt trevlig karl. Tant Agatha är (var) dessutom fena på att få även hemska mordhistorier vara riktigt roliga. 
 
Och vissa karaktärer tycker man INTE om alls. 
 
Min enda kritik – och det är ingen kritik per se – är att det blir roligt att läsa Linnet som ett namn, för att inte tala om Mrs Doyle – det är ju rätt svårt att inte tänka på Mrs Doyle i Father Ted, som är så långt ifrån en stenrik societetsprinsessa som Linnet… 
 
 

Dagens dikt: One art av Elizabeth Bishop

Jag tycker så mycket om Elizabeth Bishop. En av de ”klassiska” bloggarna skrev sin stora PhD-avhandling om Mrs Bishop, så det blev en hel del läst under den tiden. Nu känner jag att jag gärna vill återupptäcka henne! Bloggaren också i och för sig, men henne hittar jag inte… 
 
==
 
The art of losing isn’t hard to master; 
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

– Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster. 

 
 
== 

Påven som snöängel

 
Barry Blitt har målat Påve Francis som snöängel till The New Yorker’s julutgåva. 
 
Visst är den söt?! 
 
Vill tipsa om The New Yorker i allmänhet – nog för att det står en hel del om just NYC och dess kulturliv finns det ungefär allting i artikel- essä- och kritikväg. Jag anser mig inte ha råd att köpa den varje vecka, men jag skulle gärna. Websidan är också bra i och för sig! 

Det blåååååser!

Men herregud, vilket väder! Jag hörde att det blåste och regnade inatt förstås (ja, jag somnade vid fyra… men sov till tjugo över tio) men att det höll på än visste jag inte. 
 
Jag och pappa var en sväng på Backaplan för att titta ut en  ny Dramaten till mig, sedan shoppade jag lite julklappar och åkte tillbaks in till stan… men det blåser så jag höll på att välta så jag har flytt in på Condeco för en kopp cream peach-te Det är så fantastiskt gott! Dessutom gratis vattenpåfyllning hur länge man vill… men alla lattemorsor- och farsor alltså. Någon skrev som recension på nätet någonstans att det är deras högkvarter, och lite så är det ju. Men liksom, jag tycker inte att det är så kul att bära en kopp skållhet te ÖVER en vagn bara för att målsman inte lyssnar på ”URSÄKTA MIG” och det är rätt opraktiskt att klättra runt hela etaget för att kunna komma fram till ett bord med skvimpigt te, vatten, stora kassar och tjock jacka och stor schal… et cetera. 
 
Men en bra sak på väg hit – en pitbull i prickig dunjacka med pälskapuschong. Shit, vad sött det var! 
. 
Förresten har flera gamla gubbar försökt ragga på mig idag. Är glasögon, tovigt hår och enbart smetig mascara som smink någon sorts turn-on för 60+-gruppen?
 
 
Obs – vill gärna understryka att håret blir tovigt av kragen på min kappa (I know, sjukt störigt), inte för att jag inte borsstar det för det gör jag. Ibland.  

2013: 249 – Ormbäraren av Unni Lindell

 
Okej, jag vet att det är lite urflippat att läsa tre böcker av en och samma författare på ett dygn. Men nu hampade det sig så. 
 
Och ojsan! Här blev jag verkligen tagen på sängen. Trodde att mördaren hade blivit avslöjad när det var massor av sidor kvar och väntade mig någon form av psykologisk analys eller så, för det var väl redan klart vem som slagit till? 

 
Tji fick jag! 
 
Handlingen här är hemskt spännande – flera knivmord sker i Oslo, alla utförda på samma vis – medelst hugg i bröstet – och alla med en lapp med textsnuttar från Sov du lilla videung liggande vid kropparna. 
 
Vad har de gemensamt? 
 
Och vad har kvinnojouren i Oslo med saken att göra? 
 
Denna var otroligt spännande. Jag älskar när jag blir överraskad. 
 
Men – finner ni det troligt att knappt någon i ett team vuxna poliser har hört talas om Sov du lilla videung? Visst, romanen utspelar sig i Norge, men jag gjorde lite research och den har spelats in flera gånger i Norge under namnet Solskennsvisan.