Författare: Annzah

Dagens dikt: Jabberwocky av Lewis Carroll

Om Lewis Carroll var galen? Definitivt. Denna dikt kommer ur Alice i spegellandet. 
 
==
 
‘Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe;
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

 

”Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!”

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought—
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! and through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

”And hast thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!”
He chortled in his joy.

‘Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe;
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

 
 
 
==

Alltså… va?!

Kollar statistik eftersom blogg.se har rökt crack nu igen och tittade på sökorden. Och fick en liten chock. Jag har censurerat ordet eftersom det inte är något jag skulle säga högt, men ni fattar nog. 
 
 

 
Detta är oförklarligt för mig. Jag har aldrig skrivit något sådant i hela mitt liv! 
 

2014: 101 – Farlig fåfänga av Stieg Trenter

Jag behöver ju inte gå in på allt det där som jag tjatar om varje gång jag har läst en gammal klassisk deckare, så… jag gör inte det. 
 
Farlig fåfänga är den första av Trenters romaner där Harry Friberg fungerar som huvudperson och berättare (tyvärr utan Vesper Johnson). Av en slump träffar han en gammal skolkamrat på krogen, Paul Groth, som nu är en framstående konstnär. Groth bjuder med Friberg till galleriet Exklusiv Konst, där han skall hålla vernissage dagen där på. Men medan de befinner sig där skärs ett porträtt av en vacker mörk ung kvinna sönder. 
 
Friberg som äger sin egen fotoateljé, blir tvungen att åka till Göteborg på ett jobb då en av hans assistenter blivit inkallad (ni hör!). När han återkommer till Stockholm har Groth gjort stor succé, och Friberg inbjuds till att fira en sen supé hos Groth på Fåfängan, där han bor med sin åldriga mor och yngre syster Lena. Friberg minns plötsligt en bal för femton år sedan där han dansat med Lena… 
 
Det finns flera excentriska personer på festen och den når sin kulmen när värden själv störtar till sin död utför ett stup… men snubblade han? Eller hur kan detta ha gått till? 
 
Friberg, något av en úbermensch när det gäller att lägga märke till småsaker, kastar sig förstås in i fallet. Man får redan nu en beskrivning av hur Fribergs karaktär utvecklas – det äts tjusigt på fina krogar och dricks mycket vino rosso och gin och tonics mitt på blanka förmiddagen. Och så badar han förstås. Det är oerhört charmigt alltsammans. Särskilt charmigt är att ett par som figurerar i  historien heter Motell i efternamn. 
 
Upplösningen är spännande och välskriven, repstumparna knyts ihop på ett skickligt vis och det är allt som allt en trevlig, puttrig deckare. Jag fortsätter med Trentersarna som står i bokhyllan! 

2014: 100 – Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg

Sedär, vad glad jag blir när det är en bra bok som hamnar på en viktig plats på listan! 😉 
 
Jag undrade verkligen varför det stod saker som att boken var charmig på framsidan. De andra Wahlberg-böckerna jag har läst har visserligen varit bra, men charmiga och lekfulla kan jag verkligen inte kalla dem.
 
Men – titeln för tankarna till Ture Sventon vilket alltid är välkommet, och mycket riktigt får Sventon vara med på ett hörn. ((Jag blev väldigt nöjd när jag upptäckte att jag kan meningen om chepchouka utantill!)) 
 
I alla fall. Matthandlare Olsson åker med jämna mellanrum till Turkiet för att just handla i mattor. En dag hittas han knivmördad på en färja i Bosporen. Turkiska polisen ber sina svenska kolleger om hjälp och Claes Claesson med kollegan Mustafa Özen åker ner. 
 
Samtidigt händer en massa dramatiska saker hemma i Oskarshamn. Claesson har just blivit far för andra gången, och hustrun Veronika som normalt arbetar som läkare är hemma och roddar. Det sker misshandlar, rånförsök, hot… och i nästan alla situationer är mattor inblandade. 
 
Precis som med Mari Jungstedts huvudkaraktärer så gillar jag Claes och Veronika och alla runt omkring dem. Mustafa är en ny bekantskap, men jag blev genast förtjust. Flera av de andra karaktärerna är också sympatiska – alternativt beskrivna på ett bra sätt. 
 
Jag gillade denna mycket och är glad att jag har en Wahlberg till en trappa upp! 🙂 

Dagens dikt: Den sjuttonåriga av Johan Ludvig Runeberg

Ja – när bloggverktyget fallerar fallerar även Dagens dikt. Men jag tänker inte tvinga på er tre stycken på raken för den sakens skull 😉 De kan ni få senare. 
 
Johan Ludvig Runeberg var inte bara Finlands nationalskald – han var en ordkonstnär också. (Ja, det kan finnas en koppling där.) 
 
== 
 

 
Jag vet ej, vad jag hoppas, 
och hoppas likafullt; 
mitt hjärta känns så ödsligt
och är ändå så fullt. 
Vart syftar denna oro,
som ej ett mål kan nå? 
Vad önskar jag, vad vill jag, 
vad tänker jag uppå? 
 
Vid sömmen hela dagen 
jag sitter som en träl; 
jag tycks arbeta flitigt, 
det lider ej likväl. 
Mot handen sjunker pannan, 
och nålen glömmes då. 
Vad önskar jag, vad vill jag, 
vad tänker jag uppå? 
 
Jag mente: Våren kommer, 
naturens dräkt blir ny; 
då skall min håg förändras 
och mitt bekymmer fly. 
Och våren kom och sommarn, 
jag blev mig lik ändå. 
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå? 
 
Jag älskar ej som fordom
min sköna nejds behag; 
ju mera dagen klarnar
dess mera mulnar jag. 
Hur skall min oro skingras, 
och när min sorg förgå? 
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå? 
 
O, den som finge vila
i dödens lugna bo! 
Kanske att blott i graven
ett hjärta finner ro. 
 
Men dock, hur tungt att redan
från sol och vänner gå! 
Vad önskar jag, vad vill jag, 
vad tänker jag uppå?`
 
 
== 

Bloggutmaning 365: 133 + 134 + 135

Tja – vi får ta tre på raken idag för tisdag glömde jag bort och det jag skrev med både tisdag och onsdag igår har försvunnit spårlöst.
 
Men men. Vad gör det om hundra år? 
 
==
 
133. Vad för slags spel tycker du mest om att spela?
 
Jag gillar mest krigsspel. 
 
Nej. Nej. Nej. Ni behöver inte ens få ett svar på denna frågan egentligen, men jag gillar frågespel. TP, Geni, Backpacker, alla de där och säkert fler. Jo, och Alfapet förstås. På telefonen spelar jag helst Wordfeud och Quizkampen, men har en tendens att glömma av matcherna. För ett tag sedan gick det bra i TV och om en vecka försöker jag överträffa mig själv. This time in Stockholm. Ja, och på tisdag får jag komma till SVT igen, men då är det ingen tävling. Eller jo. Men inte på riktigt egentligen 😉 
 
== 
 
134. Är du beroende av något spel? 
 
Oj, nej, verkligen inte. Så långt därifrån man kan komma tror jag nästan. 
 
== 
 
135. Om du får chansen att fuska i ett spel utan att bli upptäckt, gör du det då? 
 
Nä. Det är liksom ingen som vinner på det (!) i längden. Ska jag vinna så ska jag göra det för egen maskin. Fusk överhuvudtaget känns väldigt onödigt i de flesta situationer. Hade jag varit en dålig förlorare så kanske det hade varit annorlunda, men nu är jag inte det utan snarare lite väl tvärtom. 
 
== 

2014: 99 – Den tysta vaggan av Margaret Cuthbert

Det började bra det här. Jag är lite fascinerad av sjukhus och sånt, och gillade genast huvudpersonen – Rae Dupray (ja, namnet är idiotiskt, det blir lite Dag Vag över sådana rim) – ung förlossningsläkare, eller obstetriker, på ett sjukhus i Berkeley utanför San Francisco. Hon är helt enkelt en sympatisk romankaraktär. 
 
Men väl på förlossningsavdelningen kastas läsaren genast i någon sorts vortex av galna föderskor, hot om nedläggning, folk som dör till höger och vänster, kärlekshistorier, vänskapsförhållanden, överfall, misshandel… ja, ni fattar. 
 
Detta är alltså en riktigt, riktigt dålig deckare. Eller thriller, som det står på förpackningen. Ni vet hur huvudpersonerna i Vänner brukade känna sig efter att ha sett en av Joeys pjäser? Precis så var det. Nästan, i alla fall. Det är inte mycket som brukar få mig att tappa läslusten, men i någon timme efter att ha blivit klar med denna (ja, jag har väldigt svårt att lägga ner även om en bok är kass) så kändes det som om jag inte skulle vilja läsa något djupare eller mer komplicerat än Nalle Puh. 
 
Men – som tur var har Karin Wahlberg kommit till undsättning, så ni behöver inte vara rädda 😉