Författare: Annzah

Bokgeografi – vecka 21 – Sydafrika

Spännande resa idag – vi åker till Sydafrika med enligt O. 
 
Jag har rätt mycket erfarenhet av sydafrikanska människor eftersom London är knökfullt av dem och många jobbar inom samma områden som jag har gjort. Men litteraturmässigt är det knaprare! Jag satt och försökte komma på vilken sydafrikansk bok eller pjäs vi kan ha läst i Post Colonial Fiction-kursen, och äntligen klickade det till – och då kom ju ett par namn till upp i huvudet förstås 🙂 Så även denna gång får jag lov att använda mig av drama i text. 
 
1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Sydafrika eller är skriven av en författare med anknytning dit. 
 
Pjäsen jag äntligen kom på namnet på heter Siswe Bansi is dead och är skriven av Athol Fugard. tillsammans med två av hans landsmän som hade huvudroller i premiäruppsättningen i Kapstaden 1972. Pjäsen är ju fokuserad på Sydafrika och apartheidtiden, men det centrala temat är identitet – egen, påhittad, stulen – vilket man väl måste säga är ett ganska globalt ämne. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur jag har lyckats ”glömma” den, för nu när jag kikade på ett synopsis så minns jag ju hur mycket jag tyckte om den och  hur gripande den var. För övrigt är Fugard 81 år gammal och undervisar fortfarande. Stålman! 
 
 
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Sydafrika. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
 
Min kära gamla Tant Agatha reste en del i Sydafrika när hon och hennes förste make skulle göra PR för The British Empire Exhibition som hölls i Wembley 1924 och 1925. Av den resan kom bland annat deckaren The man in the brown suit, samt ett helt gäng Poirotnoveller. Vi träffar karaktären Colonel Race för första gången (han återkommer i flera romaner) och som vanligt är det sådär kittligt men ändå mysigt som det ska vara med Agatha Christie. 
 
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Sydafrika, som du inte läst, men är nyfiken på. 
 
Jag har bara läst Barnår av J M Coetzee, och känner att det är dags att bli klar med Ungdomsår och sedan ge mig på Onåd, som folk har tipsat mig om i… decennier, nästan. 
 
4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Sydafrika. 
 
Ett väldigt intressant kulturellt inslag i mitt liv var när en sydafrikansk kund på puben där jag jobbade kom och berättade för mig att han hade sett mig i en LSD-dröm natten innan och nu genast var tvungen att ringa sin mamma och berätta att han hade hittat mig. Räknas det? Nähä. 
 
Okej – men då gör vi så här! Visste ni att Dave Matthews i Dave Matthews Band är född i Sydafrika? Här spelar han med Carlos Santana – som inte är sydafrikansk men förbannat bra. 
 
 
Eller för den delen Manfred Mann, i bandet med samma namn? Man tänker ju gärna på dem som britter, men Manfred Mann himself föddes i Transvaal. 
 
Och vem älskar inte Do Wah Diddy? 
 

Bloggutmaning 365: 140 – Kräsen i maten?

140. Är du kräsen när det kommer till mat? 
 
Nej, det är jag inte. Det finns vissa saker jag helst inte äter, som inälvsmat och ärtsoppa, men jag menar, jag kan ju äta leverpastej om det skulle vara så, och jag har inga problem med att smaka heller. 
 
Sedan finns det sådant jag inte äter av princip, som jätteräkor och batteriägg, med mera åt det hållet. Men – under tortyr kan jag ju äta det. 
 
Ska säga en eventuellt kontroversiell sak – de flesta vuxna jag har träffat (inte alla, alltså!) som säger att de är ”kräsna” med mat är mest bortskämda och kinkiga. Många har bestämt sig för att de inte gillar något, säg fisk, för att de har ätit det en gång i skolan för trettio år sedan och tyckte att den rätten var äcklig. Förstår ni vart jag vill komma? 
 
En av mina bästa kompisar på högstadiet fick sin mamma att skriva ett intyg om att hen var allergisk mot fisk. Lustigt nog var hen bara allergisk mot fisk i skolan, för annars gick det väldigt bra. Hen glömde bort sin allergi en gång på hemkunskapen, och så var det hittepåt avklarat 😉 
 
Summa summarum efter ett rörigt inlägg är alltså – att vara kräsen handlar inte om att inte tycka om. Klart inte alla tycker om allt. Men man ska smaka och inte ha förutfattade meningar. Tycker jag. Sedan finns det saker jag förstår att man inte vill smaka på också, jag vet många som tycker att blotta tanken på ett ostron eller en snigel är motbjudande – det kan jag absolut förstå, men då kan man inte säga att man inte gillar det. 

Min bästa tomatsås

Ja, det skulle ju bli köttbullar igår. Och det blev det också, de är hemskt goda. Och så skulle det vara en riktig god tomatsås till förstås, när det är italienska smaker i köttbullarna. Stod vid tomathyllan och försökte som vanligt bestämma mig för om jag skulle köpa smaksatta, eller vanliga, eller billiga, eller Mutti, eller… så tittade jag på översta hyllan och hallå?! Är dessa nya, eller är det bara för att de står så högt som jag har missat dem? 
 
 
Jag kan ärligt säga att det är en av de godaste tomatsåserna jag har ätit, och definitivt den bästa jag har lagat själv. Tack vare tomaterna, inget snack om saken. 
 
Så – till en ganska rejäl sats: 
 
1 gul lök
1 stor eller 2 mindre vitlöksklyftor
något syrligt (vinäger, citron, vin…) 
2 burkar ovan listade tomater
lite honung eller strösocker
salt och peppar och ev. färska örtkryddor
 
Svårare än så var det bannemig inte. Jag satt just och tänkte att jag måste ha glömt något men jag tror inte att jag har det. Nåväl. Hacka lök och vitlök, behöver inte vara särskilt finhackat eller tjusigt. Fräs i smör och lite olja, men bryn inte. I med ”något syrligt” som får koka loss lite med löken och vitlöken – hade jag haft vitt vin hade jag valt det, nu tog jag lite vitvinsvinäger och vatten istället. I med tomaterna och någon burk vatten, salta och peppra, koka upp, rör om, lägg på locket och koka försiktigt så länge du kan. 
 
Nästa moment är frivilligt, men jag valde att stavmixa såsen efter sisådär tre timmar – dock inte så att den blir som en soppa utan det ska fortfarande vara lite bitar kvar.
 
Smaka av med honung och mer salt och peppar och kolla konsistensen – den kanske behövs spädas, men förmodligen inte. Låt bubbla en stund till under lock om du har tid, t.ex medan köttbullarna är i ugnen? 
 
Servera med pasta eller polenta. Jag struntade i sånt finlir och åt köttbullarna med sås ur djup tallrik med Dijonsenap på kanten framför Ullared. Det går också bra. Nigella hade gillat det, hon som tar med sig Carbonara till sängs. 
 

Vänsterns valstuga

 
Jag tycker att det är otroligt mysigt att Vänsterpartiets ”valstuga” på Backaplan inte bara erbjuder röda fleecefiltar för den som vill sitta ner en stund, utan även serverar dricka. Det fanns Sprite, Cola – och av alla underliga drycker – Schweppes Russchian Water! Har inte sett en sådan flaska på jag vet inte hur länge. Sedan är det ju gulligt att den är röd. Och rysk? 😉 Dessutom en liten krukväxt på bordet och lite palmer på gatan och otroligt trevliga representanter. Det är så det ska gå till! 
 
Såhär mysigt har det inte varit på Backaplan typ… någonsin. 

Tematrio hos Lyrans Noblesser: Norge!

Denna veckan har Lyrans Noblesser Norge-tema på trion! 
 
Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare. För svenska deltagare gäller att berätta om norska böcker/författare och för norska deltagare gäller då så klart att berätta om svenska favoriter. För er som möjligen inte vet om ni är mest norska eller svenska är valet fritt. 
 
 
 

Först och främst vill jag nämna Gerd Brantenberg och den underbara romanen Egalias döttrar. I romanen beskrivs ett samhälle där män är underställda kvinnor, och Brantenberg använder sig av språk för att påvisa alla skillnaderna. Pojken Patronius är huvudperson och vi följer honom genom livet, från att han inhandlar sin första PH med sin far, genom drömmarna att en dag bli sjökvinna, och till slut när han bestämmer sig för att slå sig fri från det utpräglade kvinnosamhället och gå med i en maskuliniströrelse som kämpar för alla människors lika värde. Boken kom ut 1977 och är en härlig feministisk historia – med ett viktigt budskap! 
 
För massor av år sedan lånade en kär kusin mig Naiv. Super. av Erlend Loe – en mysig liten roman om en man som får 25-årskris när han förlorar en krocketmatch, flyttar in i sin brors lägenhet när denne är bortrest, hoppar av universitetet, köper en bultbräda, leker med en boll och blir kompis med den lille pojken Børre som bor på samma gård. Han skriver listor och skickar fax och funderar väldigt mycket på det här med livet. För ett tag sedan läste jag Blåst av Loe, som är en helt absurd historia om en ung man som upptäcker att en kvinna börjar komma hem till honom sent på nätterna. Innan han vet ordet av har hon flyttat in. 
 
Och så förra årets kanske bästa läsupplevelse för mig – Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg. Jag skrev om den här. I vintras läste jag tredje boken om Jarle (har missat andra), Jag reser ensam som också var mycket bra – men inte i klass med Yngve. 
 
 
 

Sälkärlek

 
Har varit i stan för att hämta lite kläder till Stockholmstrippen. Tänkte lämna min Dramat där och bara ta med ett par saker. Visst, så blev det ju. Eller inte. Jaja, hem kommer den väl alltid igen 🙂 Nu – lunch och mental träning! 

Dagens dikt: Var inte rädd för mörkret av Erik Blomberg

Ett litet mästerverk i all sin enkelhet, tycker jag. 
 
== 
 
Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där. 
Vi se ju inga stjärnor, 
där intet mörker är. 
 
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill, 
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till. 
 
Var inte rädd för mörkret, 
ty ljuset vilar där, 
var inte rädd för mörkret, 
som ljusets hjärta bär. 
 
 
== 

Rimmad torskrygg med pepparrots, dill- och citronsmör

När det finns tid, plats och lust så är det ju kul att testa nya saker. Jag har aldrig tidigare rimmat någonting (förutom dålig poesi) så när jag såg ett tips på att göra det innan ugnsbakning av just tinad torskrygg så gjorde jag det. 
 
Receptet tyckte att jag skulle använda 1 liter vatten, 1 dl salt och 1 dl socker och låta stå i 90 minuter. Jag tyckte att det lät som väl mycket socker och jag använde nog inte de mängderna vatten och salt heller. Höftade lite bara, tänkte att hellre tar jag i i underkant. Den fick väl ligga i kylen så i ett par timmar – den var halvtinad när jag lade den i lagen. 
 
Under tiden lät jag lite smör mjukna – kanske 25g, men jag tror inte det var så mycket. När det var mjukt blandade jag ner en försvarlig mängd riven pepparrot (från tub), rivet citronskal, dill, salt och peppar. Rullade ihop till en korv i plastfolie och la i frysen så länge. 
 
När torsken var färdigrimmad (eller något, inte vet jag) så tog jag ut den och lade den i folie tillsammans med pressad citron, smöret förstås, små rara cocktailtomater och citronbitarna som blev över efter pressandet och rivandet. Mer dill och svartpeppar och så slå in ordentligt. 
 
 
In i ugnen på 175 grader i 20 minuter och… den var rå. Smöret hade inte ens smält. Jag vet verkligen inte vad som hade gått fel, för folien ska ju inte hindra tillagningen och ugnen var varm och på rätt inställning. Jättekonstigt. Men jag öppnade paketet och skjutsade in den igen i någon kvart och då gick det ju bra – så folien kanske inte ska vara så tättslutande när det ligger i en form snarare än direkt på gallret? 
 
Senapsmarinerad broccoli till (jag åt upp nästan alltihop i väntan på fisken) och ett par potatisar. Men vi kan säga som så att fisken var värd att vänta på. Herreminje så gott det blev, både konsistensen tack vare rimmandet och smaken tack vare det goda smakrika smöret. Fisken riktigt föll isär när man tog gaffeln till den, ljuvligt!