Författare: Annzah

 

Jag trodde nämligen att jag hade blivit lite tokig när jag började läsa Svart fjäril och den inte utspelade sig på Gotland. Men nädå – det råkar bara vara så att denna är mycket tidigare än de andra jag har läst. 

 

Men detta kan nog vara min favorit hittills. Kanske. Det är en oerhört spännande bok! 

 

Stora bränder skakar Örebro. Per Arvidsson är nedslagen och sårbar efter att hans förhoppningar om Maria Wern slagits i spillror, men när han träffar läkaren Felicia blir allting nytt, spännande och bra. Han får även reda på att han har en syster som han aldrig känt förut, Pernilla, som bor ihop med den underlige Svenne. Hans kollega Lena kämpar på med sitt och sin syster som är svårt utvecklingsstörd efter att ha drabbats av FAS. 

 

Parallellt med nutidsberättelsen följer vi barnet Pyret. Hon är vuxen nu, men har inte tagit itu med barndomen. Alls. 

 

Jag tycker att Anna Jansson har lyckats väldigt bra här – det finns nämligen minst fyra möjliga gärningsmän utefter det man vet och de slutsatser man kan dra – och egentligen är ingen sådär jättemycket mer misstänkt än någon annan. Eller, det kanske bara kändes så, ibland fastnar man ju i ett tänk som är svårt att ta sig ur. 

 

Hur som helst, kanonbra bok men jag saknade Maria Wern, som spelar en väldigt liten roll. Jag undrar dessutom hur de lyckades göra en Wern-film av den, men jag antar att det krävdes en hel del poetisk licens 🙂 

 

På det exklusiva spat Yasuragi i Hasseludden hittas en känd skådespelerska livlös – men inte död –  i ett hett badkar. Under samma dygn hittas ett äldre gift par, hand i hand, döda i sin säng. Rättsläkaren hittar höga halter av sömnmedlet Halcion i blodet hos alla tre. Kort därpå inträffar två dödsfall till, och Emma Sköld på Nackapolisen börjar undra om det inte rör sig om ett brott i alla fall… 

 

Parallellhistorierna tycker jag är intressanta, delvis Sofies privatliv och relation med sin syster, som också spelar en roll i berättelsen, delvis hotellchefen Peters privatliv med sin (bipolära?) fru, och en hel massa annat därtill. 

 

Jag tycker att detta var en stenspännande och riktigt bra bok. Lite psykologisk thriller över det, till och med. Jag hade mina misstankar sisådär mitt i, men trodde att jag blev överbevisad. Älskar sådant i deckare. 

 

Men… jag börjar störa mig lite på begreppet deckare nu, särskilt efter att ha läst Gillian Flynn. Krim är mycket bättre! Nu förekommer det ju detektivarbete i större delen av särskilt svenska kriminalromaner, men ändå, jag är inte övertygad. Heja Norge. 

 

Men – ja, jag rekommenderar denna å det varmaste – men kommer inte att köpa pappersvariante om jag inte hittar den till vrakpris.