Författare: Annzah

 

Ryan bor tillsammans med sin pappa, styvmor Sophia och styvbror – och nemesis – Nathan. Ameliah bor med sin mormor – Mommo – jag avskyr den översättningen på vad som säkert är Nan eller Gran, för övrigt. Ryan talar in sin dagbok på kassettband, som Ameliah finner tjugo år senare. Båda har förlorat en eller flera föräldrar – och det är väl ungefär det de har gemensamt. 

Eller? 

 

Hela boken känns som ett filmmanus. På gott och ont. Jag skulle gärna se den som film, men i bokform blir det lite hackigt. Lite sådär ”sade hon” och ”tänkte han”. 

 

Den är ganska underhållande – men inte mycket mer än så tyvärr. Kapitlen är korta och hela boken är ganska lättläst. Det som jag njuter mest av i läsandet är beskrivningarna av England i slutet på 90-talet – inte för att jag bodde där då, men kort därefter – det finns mycket att känna igen. 

 

Sedan gillar jag naturligtvis att boken avslutas med varsin spellista, eller blandbandssida, från Ryan och Ameliah. Flera matnyttiga saker där som jag gärna ska ta mig tid att lyssna på. 

 

En trea? Ja, det kan den få, men det är nästan att vara lite generös. Det är i så fall blandbandslistorna och Ryans kompis Liam som gör att den förtjänar det. 

 

Josefin har fått åka med sin väninna Lola och dennas mamma – endast kallad Förklädet – till Paris. Lolas mamma och nya man Peter ska just få en ny bebis, och behöver lite egentid. 

 

Så nu är Josefin och Lola, tretton år, i Paris. Där de hittar skönlockiga pojkar, en massa körsbär och massor av dofter. 

 

Boken är väldigt poetisk i sina korta kapitel, och på sina ställen även väldigt rolig – men det finns en hel del sorg och vemod i Josefin också. Och så är det lite läskigt, när en gubbe börjar skicka blommor till dem… 

 

En vuxen jag läser ut den på en timme, max. En trettonåring kan nog tycka att detta är en strålande liten bibel – det hade jag gjort i den åldern. 

 

Otroligt söt och fin, jättebra bok.