Författare: Annzah

2016: 271 – Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein

Nu är den här, den hett efterlängtade uppföljaren till Sekten på Dimön! 
 
Mörkersdottir Förlag skriver såhär på baksidan: 
 
”Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas av mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning.Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull.
 
Med hjälp av sin advokat, Anna-Maria Callini, börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia Bauman.När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans.
 
Men Oswald skyr inga medel. Hans nät verkar innefatta allt och alla i Sofias omgivning och sträcka sig över städer, oceaner och kontinenter. Och i kölvattnet av hans slutliga hämnd återstår den avgörande frågan. Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?”
 
Detta är en rejäl bok på 400 stadigt inbundna sidor – men jag läste den på mindre än ett dygn. Författaren var snäll nog att skicka mig ett ex för ett par veckor sedan, men det var först nu i veckan som jag hann läsa. Men det gjorde ingenting – detta är en typisk bok som lämpar sig mycket väl för sträckläsning eftersom den är så dödligt spännande från början till slut. Jag brukar inte bli så överdrivet påverkad av stämningen i thrillers, men det blev jag verkligen här. Sprang och kände på ytterdörren med jämna mellanrum och tyckte att det var superläskigt att åka ner i källaren för att hämta tvätten när det började bli mörkt… och då har jag inte ens hoppat av någon sekt. Så spännande är det, alltså. 
 
Och skrämmande. Det är naturligtvis därför thrillerstämningen blir så påtaglig, det är skrämmande för att det är sant. Nu är inte detta en ordagrann självbiografi, men vi vet ju att det som händer är mycket starkt inspirerat av egna upplevelser, av en alldeles vanlig kvinna som var precis som du och jag när hon hamnade i sektens klor. 
 
Otroligt bra, fascinerande och gripande. Språket flyter bättre än i första boken och ja, jag njöt och förfasades om vartannat. Strålande! 

Houdinitomat och surskallar

 
Detta är den konstigaste tomatburk jag någonsin har träffat. En av medlemmarna hängde liksom på utsidan, delvis under locket och delvis under etiketten. Jaja. Just den tomaten behövde man ju inte äta, i alla fall. 
 
 
Jag fick laga mat – det blev kyckling fylld med pesto, oliver, mozzarella och soltorkade tomater, rostad sötpotatis och palsternacka med lime, chili och vitlök, snabbmarinerade champinjoner och en kall sås på matlagningsyoghurt och diverse kryddor. Gott! 
 
 
Nu – efterrätt i soffan. Oh yes. 

2016: 270 – Is it just me? av Miranda Hart

                         

 

Jag behöver inte bli särskilt långrandig här – om du gillar Miranda Hart, och det gör du väl? – ska du absolut läsa denna samling av hennes funderingar på ett antal ämnen – i dialog med sitt artonåriga jag, som vill plugga politik på universitetet och bli politiker. 

Och skrattar du inte så att du håller på att dö åt berättelsen om när den tonåriga Miranda tror att hon lyfter upp ett gråtande barn men istället lyfter upp en kortvuxen förälder, så vet jag inte vad det är för fel på dig. 

Vansinnigt roligt. Vansinnigt! 

2016: 269 – Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald

Jag tyckte verkligen om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och blev glad när jag såg att Bivald skrivit en ny bok. Men det var ett bra tag sedan, och precis som med Samantha Ellis blev den bokcirkelbok och det var det som fick mig att faktiskt plocka upp den och läsa. Och det tog inte lång tid, trots att den blev över 700 sidor som e-bok – det är nämligen en fröjd att läsa. 
 
För ibland får ju feelgood och chicklit vara sådär förutsägbart och rosaskimrande. Det är okej! (Vägen dit behöver ju inte vara fullt så rosaskimrande, dock.) 
 
Anette bestämde sig när hon var arton år för att lära sig att köra motorcyklar. Nu är hon trettioåtta, ensamstående mamma utan barn som jobbar i lokala matbutiken i en liten håla i Värmland och drömmer om… något annat. Men vad? Dottern Emma flyttar till Karlskrona för att plugga och Anette är ensam för första gången i livet. 
Vad ska hända nu? 
 
Det är en söt berättelse, Anette är en härlig karaktär. Småstadslivet skrämmer mig som alltid lite grann, men jag kan se det mysiga också. Anettes kompisar är härliga och ja, det är kul att hänga med. 
 
Rekommenderar till dig som vill läsa något lättläst, humoristiskt och ganska inspirerande, men som kanske inte stannar med dig någon längre stund egentligen. 
 
Ännu en gång fick jag och mina fördomar tji, förresten – jag var säker på att Katarina Bivald var en kvinna i femtioårsåldern, sådär. Hon är ett år yngre än jag – det ni! 

2016: 268 – Mina hjältinnor eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis

                                  


Jag har varit sugen på denna ett tag, men det har inte blivit av att jag har läst den. Som så ofta är fallet när man har alldeles för mycket man vill läsa men inte tillräckligt med tid! Nu blev den utsedd till en av böckerna i en av mina bokcirklar – jag kunde inte gå på träffen pga bronkit, men jag läste boken i alla fall. 

Den är väldigt välskriven och mycket intressant. Dock är det så att man behöver ha läst böckerna för att verkligen hänga med – och om man inte har läst dem men inser att man vill läsa dem så får man vara så god att hoppa över hela det avsnittet, för det är knökfullt med spoilers. Jag lade några böcker på min TBR, Franny & Zooey av J D Salinger, Lace av Shirley Conran och Dockornas dal av Jacqueline Susann – men då kunde jag alltså inte läsa färdigt om vad Ellis säger. Lite tråkigt. 

Intressant är att Ellis är etnisk irakisk judinna – inte den vanligaste kombinationen – och det är kul att läsa om hennes uppväxt i ortodoxjudiska delar av London där jag själv har jobbat ett tag. 

Så – mysigt och trevligt men jag önskar att förutsättningarna hade varit kända. Hon lyckas liksom spoila hela Anne på Grönkulla inom några sidor och det är faktiskt lite tråkigt, eftersom jag hade tänkt läsa dem. Nu vet jag vad som händer. Tråkigt, förstås. 

2016: 267 – En syster i mitt hus av Linda Olsson

Detta är boken som just nu diskuteras i Kulturkollo läser, och jag hade turen att få ett exemplar av Brombergs. Tack Brombergs! 
 
Jag har inte läst något av Linda Olsson tidigare, även om jag är ganska säker på att Nu vill jag sjunga dig milda sånger finns i bokhyllan hemma. Det har inte blivit av, helt enkelt. Jag tror dessutom att jag har haft vissa fördomar om hennes böcker. Men – jag hörde en mycket sympatisk intervju med henne för ett tag sedan och det är alltid roligt att vara med och cirkla digitalt, så nu fick det bli dags. 
 
Maria bor i Katalonien sedan många år tillbaks. För två år sedan, på moderns begravning, spontanbjöd hon sin syster Emma att komma ner och hälsa på. Nu, efter all denna tid, har Emma bestämt sig för att ta upp hennes erbjudande. De har inte hållit kontakten, och man förstår direkt att det finns mycket emellan dem. Det är så spänt! 
 
Man förstår ganska snabbt att det funnits en tredje syster, och att det är dennas frånfälle som skapat kilen emellan dem – åtminstone till en del, de är väldigt olika som det är. Det blir en underlig vecka där de umgås utan att egentligen spendera tid tillsammans, äter, dricker, vandrar – men kommer inte riktigt någon vart. 
Förrän en riktig katharsis sker och de äntligen börjar prata med varandra. 
 
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Världens vackraste man som var en helt annan sorts roman, men med vissa gemensamma teman – syskonskap, familj och minnen. 
 
För mig var detta en varm, koncis och intressant bok som väckte många tankar och funderingar. Språket är avmätt men vackert och det är en njutbar läsupplevelse som jag innerligt kan rekommendera. Mycket bra! 

Veckans bokbloggsfråga – vecka 33 & 34

 
 
Jag missade att svara på förra Veckans bokbloggsfråga så jag gör ett dubbelsvar denna veckan eftersom jag ändå tycker att de hänger ihop ganska tydligt. Hoppas att det går bra för Carola! 
 
Vad anser du – är bloggen död som fenomen? Har de sociala medierna tagit över eller är det snarare så att de sociala medierna bara är ett komplement till bloggen? Vilka är dina upplevelser och erfarenheter av att vara bokbloggare och att läsa bokbloggar? 
 
Ett rungande NEJ – jag tycker inte att bloggen är död som fenomen. Men det kan jag ju inte tycka, jag har bloggat i sjutton år och en månad, naturligtvis kommer jag att försvara bloggen och dess vikt in i döden. För mig är sociala medier definitivt ett komplement – ett mycket praktiskt sådant eftersom det är svårt att komma ihåg att kolla alla bloggar man är intresserad av, men Facebookpendangerna hjälper ju onekligen till där. 
 
Mina upplevelser av att vara bloggare och läsa bloggar är i stort sett bara positiva. Särskilt i bokbloggsvärlden, som jag tycker är otroligt varm, välkomnande och trevlig! Jag får så otroligt många tips om allt från böcker och kultur till mat, mode och skönhet – bloggvärlden är guld värd för mig! 
 
Vad anser du, är bokbloggskommentarer idag ett minne blott? Får du fortfarande kommentarer? Skriver du själv kommentarer? Vilket forum är det som du numera håller kontakten med dina läsare och ni kan diskutera det du och andra bokbloggare har skrivit i dina inlägg? 
 
Nja – jag har aldrig fått sådär våldsamt mycket kommentarer, men nog har de blivit fler sedan bloggen blev mer nischad och fick en större publik. Jag får fortfarande kommentarer då och då och blir alltid lika glad! Försöker att kommentera när jag har något att säga – dock blir det ofta så att jag läser bloggar på telefonen och blogspot som många använder är inte så användarvänligt mot mobiler, så ibland blir det inte av. Tyvärr! 
 
Många av mina läsare är även Facebookkompisar och följare på Instagram, så vi har nog faktiskt mer kontakt där, i stort, även om det mest blir gillanden och ibland någon kort kommentar. Det funkar för mig! 🙂 
 
Om någon vill följa så heter jag annzahspics på Instagram, förresten! 

Bokbloggsjerka 26 – 29 augusti

 
Dags för bokbloggsjerka hos Annika igen! Veckans fråga är enkel: Vad läser du  just nu? 
 
 
Jag läser andra boken om underbara Ruth Galloway av Elly Griffiths – Janusstenen – fast jag läser på engelska och då heter den, föga förvånande, The Janus Stone. Jag är så glad att jag har upptäckt denna serie! Ruth är en av mina senaste idoler, vid sidan av Vera Stanhope och Roy Grace, också de relativt nya bekanta i den brittiska deckarvärlden. 
 
 
Jag lyssnar på Smultron och svek av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Helt okej, men jag har inte riktigt fastnat för persongalleriet så vi får se om jag fortsätter med serien om familjen kring La Stella i Östersund. Tycker i och för sig att det är kul med en bok som utspelar sig någon annanstans än i någon av storstäderna (eller på Gotland ;)) som omväxling! Jag har aldrig varit i Jämtland men har vänner därifrån och skulle absolut kunna tänka mig ett besök någon gång. 
 
Jag blir rimligtvis klar med båda ovan böcker idag då jag har en längre bussresa framför mig i eftermiddag, och jag vet inte riktigt vad jag ska välja härnäst. Starka tävlande är Död mans fotspår av Peter James, Den sårade divan av Karin Johannisson, The Crow Trap av Ann Cleeves som är första boken om Vera Stanhope – av någon anledning gavs de ut från och med tredje i Sverige, Generation Loss av Elizabeth Hand och Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils. Tydligen deckarsugen! 🙂