Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.

Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?

Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.

Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.

Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!