Även i år håller Sofies bokblogg i den härliga och mysiga bloggstafetten i december, och nu har turen kommit till mig! Igår skrev Hanneles bokparadis om Enid Blytons Fem-böcker och imorgon kan ni läsa om Fiktiviteters minnesvärda läsupplevelse.
Jag funderade både länge och väl på vad jag skulle välja att skriva om här. Det finns så många fantastiska läsupplevelser, sådana som har imponerat, sådana som har krossat mina förutfattade meningar, sådana som har varit som ett slag i magen, sådana som fått mig att känna igen mig på ett oerhört sätt och sådana som fått mig att skratta så jag gråtit.
Men sedan bläddrade jag i min kalender för denna veckan och plötsligt var det uppenbart. För den 17:e december, alltså igår, presenterade Litteraturens klassiker ett program på Göteborgs Litteraturhus om Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och där har jag verkligen en stark läsupplevelse att berätta om.
Jag tror att jag var tolv eller tretton år när jag började läsa Maria Gripes böcker som är menade för lite äldre ungdomar. Hugo och Josefin och Elvis läste jag i yngre ålder, men jag tror att det var min kompis Johanna som tipsade om Skuggserien – och Tordyveln.
Det som jag minns allra tydligast av min första läsning av den – för jag har läst den många, många gånger – är att det var första gången en bok verkligen var spännande. Jag var väldigt fascinerad av övernaturliga fenomen under en period, jag läste Saidas spalt i Hemmets Journal och blev livrädd. Och det blev jag på något sätt här också, men inte skräckslagen utan mest väldigt gripen. No pun intended 😉
Det är sommarlovskänsla, det är landsbygd, det är vänskap, ett spännande hus, gamla brev – och framför allt handlar det om tillfälligheter. För mitt tolvåriga jag var det ofantligt spännande. Bara inledningen, liksom:
Du som sitter med den här boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?
Detta följs av en kort berättelse om en skalbagge som orsakar en tågförsening, som möjliggör hela berättelsen i småländska Ringaryd, och på den vägen är det. För mig är det fortfarande väldigt kittlande och lite läskigt att fundera på tillfälligheter och synkronicitet – fast man får ju inte analysera ihjäl sig heller, för just nu är jag förföljd av synkroniciteter kring a) RisiFrutti och b) Gränna.
Berättelsen är både drömsk och konkret, och jag får fortfarande puls vid flera skeenden i boken när jag läser eller lyssnar om. Det är en helt otrolig ungdomsbok! När jag var liten var det fortfarande rimligt att springa omkring med en kassettbandspelare och att ringa varandra på hemtelefon, det är det förstås inte för dagens ungdom men jag tror faktiskt ändå att detta är en tidlös berättelse. Och lärorik, inte minst! Det var mycket om Carl von Linné och självspillare och annat som jag inte hade en aning om.
Jag tipsade vidare om denna, i alla kanaler jag kom på, och jag vet inte hur många exemplar av den som jag har gett bort i present genom åren. Det är en helt fantastisk bok, och jag glömmer aldrig den första läsupplevelsen – men jag har inga planer på att sluta uppleva den heller. Underbart.
Stories from the city, stories from the sea 